och bad till Gud. Hervå kunderejtänge mot: stå den brinnande feber som tärde honom; besynnerliga, osammanhängande ord hördes omellanät från hans läppar; hans brännheta händer sökte den fuktiga murens kyla. Bellah försökte ej att väcka honom ur denna yrsel, som åtminstone innebar glömska, Emot morgonen dukade äfven hon mot sin vilja under för den sömn som tyngde hennes ögonlock och den mattighet, som redan började skaka hennes sinnen. — -Hon väcktes af Herves röst, som häftigt ropade henne: PBellaht Bellahl sade han, shör! Jag hör fotsteg I Det är menniskor i kapelletls Bellah trodde i början att en feberdröm gäckade honom; men, då hon lyssnade, höre:hon tydligt buller ofvanför s.tt hufvud. Hon steg genast upp:Solens strålar trängde ånyo in uti grathvalfvet. Hon sökte trappan, gick skyndsamt oppför den, och slog med handen slag på slag emot granithällen, som stängde ingången : Nej, nej! Inte der! återtog Herve. Det är omöjligt att de kunna höra detta! Dyra Bellah, skynda till springan i muren , ., och ropa TOP2 allt hvad ni förmår., Bellah störtade utför trappan och förde löpparne till: gluggen, som händelsen qvällen förut hjelpt dem att upptäcka; hon uppgaf rop på rop, sedan höll hon upp en stund för att bemta andan och lyssna, Min Gudl sade hon sakta efter några minuters lyssnande, jag hör ej mera något; Herv6 I, .. De ha säkert lemhat kapellet t Hervå svarade ej. Om vi kunde skrika alla på nn gånga, återtog den unga flickan, i da att... Under det hon så talad g hon till sina olyckskamrater, oci: att väcka dem ur deras domning sant te-vor dem att