hans ställe och han här , , . Stackars min Francis. Sålunda förflöt timme efter timme. Bedan började dagen sjunka och grafhvalfvet återtog så gmåningom sitt hemska mörker. Andra gick och satte sig vid sin brors sida. Hoa började nu misstänka att man bedragit henne, hon talade ej mera; svettdroppar perJade utför Hennes panna. När dagens sista ljus slocknat -kunde hon ej längre återhålla utbrottet af sin förtviflan; emellan högljudda snyftningar undföllo henne afbrutna hopplösa ord. Bellah höll henne länge sluten i sin famn, utan att kunna lugna henne. Hervå, som ny åter mot den inbrytande natten blef ett rof för feberns tilltagande häftighet, var knappast mera herre öfver sitt förnuft. I ett annat hörn af det underjordiska hvalfvet företedde de fyra tjenarinnorna en ännu sorgligare anblick. Natten hade utsläckt den sista ströle af hopp som ännu uppehöll dem, och hungeras plågor började kännas, Detta gaf dem en förförlig aning om den kommande dag som förestod, och de vaknade nu ögonblickligen ur den ginnesslöhet, i hvilken de varit försjukna, och öfverlemnade sig med ursinnighet åt sin upprörda inbillnings förfärliga drömmar. De sprungo som galningar kringi hvalfvet, stötte pufvudet mot väggen och uppgåfvo vilda rop: Dessa utbrott hade någonting så rått och djuriskt med sig, att Audrea förstummades deraf, Hon uppkörde med sin klagan och föll snart i en fullkomlig demning, lik barnets eller dödens sömn. De andra fångarne gåfvo omsider vika för den tröst som deras unga matmoder cj tröttnade att slösa på dem, och äfven mattade af kroppskrafternas allt mera aftagande försjönko de så småningom i ett siags känslolöshet. R Vi skola skynda öfver de timmar som följde härpå. Fröken de Kergant hade faliit på knä