från den tilltagande eldsvådan blef allt mera svår att uthärda; några stodo på knä nederst vid kullen, skyddade af klippstycken och sköto så mot klocktornet: andra ställde sig bakom möbler, murbrukstråg och kärror, som man ryckte till sig från de brinnande husen: sålunda förskansade, kunde de besvara skjutandet från kapellet med mindre fara och med en framgång, som röjdes af den alltmera aftagande elden från kapellet. I detsamma syntes en storvext man utkomma från vapenhuset och ensam gå fram på gräsvallen, Bruidoux, hvilken låg på knä nere vid klippmuren, reste sig ögonblickligen. Kamrater! skrek han allt hvad hans lungor förmådde, skjut inte! Det är gamla skogvaktaren... han som frälst mitt lift... Gif dig, min hederliga Kado! Det var verkligen Kado; han tycktes ej höra sergeantens röst; men, dragande fördel i största hast af det stillestånd som de förvånade republikanerne gåfvo honom, lösgjorde han från massan af lik, som lågo staplade på hvarann, tvenne blodiga kroppar, Hervås och Fleur-de-Lys, tog dem på sina axlar och gick med sin dubbla börda åter in i kapellet. Gif dig! återtog Bruidoux med vredgad stämma. Gif er! elden har fattat i klocktornet, kapellet brinner. 3 Iogen stämma svarade på bans rop, Stolarne och bänkarne, hvarmed man barrikaderat ingåagen, blefvo utkastade, och den lilia kyrkans tunga jerndörr tillslöts med buller. Den förfärande underrättelse Bruidoux gifvit skoögvaktaren var verkligen sann. Gnistor, som flugit från den glödande massa, i hvilken ladorna förtärdes, hade nätt det torra taket af huskållsbyggningen, som låg närmast kapellet, och redan sträckte sig eldtungorna mot kapellet och fladdrade omkring tornet, Två eller tre ehouaner syntes hängande bland timmerstockarne, laddande ånyo sina gevär. Från kapellets lägre fönster kommo änuu tid efter annan gevärsskott. Bruidoux rärmade sig den officern, som intagit Hervåzsplats. —, Kapten,, sade , Halls. göra för dessa-plyckli ämnar ni ingenting