från den tilltagande eldsvådan blef allt mera
svår att uthärda; några stodo på knä nederst
vid kullen, skyddade af klippstycken och sköto
så mot klocktornet: andra ställde sig bakom
möbler, murbrukstråg och kärror, som man
ryckte till sig från de brinnande husen: så-
lunda förskansade, kunde de besvara skjutan-
det från kapellet med mindre fara och med
en framgång, som röjdes af den alltmera af-
tagande elden från kapellet.
I detsamma syntes en storvext man utkom-
ma från vapenhuset och ensam gå fram på
gräsvallen, Bruidoux, hvilken låg på knä
nere vid klippmuren, reste sig ögonblickligen.
Kamrater! skrek han allt hvad hans lun-
gor förmådde, skjut inte! Det är gamla skog-
vaktaren... han som frälst mitt lift... Gif
dig, min hederliga Kado!
Det var verkligen Kado; han tycktes ej
höra sergeantens röst; men, dragande fördel
i största hast af det stillestånd som de för-
vånade republikanerne gåfvo honom, lösgjorde
han från massan af lik, som lågo staplade på
hvarann, tvenne blodiga kroppar, Hervås och
Fleur-de-Lys, tog dem på sina axlar och gick
med sin dubbla börda åter in i kapellet.
Gif dig! återtog Bruidoux med vredgad
stämma. Gif er! elden har fattat i klocktor-
net, kapellet brinner. 3
Iogen stämma svarade på bans rop, Sto-
larne och bänkarne, hvarmed man barrikade-
rat ingåagen, blefvo utkastade, och den lilia
kyrkans tunga jerndörr tillslöts med buller.
Den förfärande underrättelse Bruidoux gif-
vit skoögvaktaren var verkligen sann. Gni-
stor, som flugit från den glödande massa, i
hvilken ladorna förtärdes, hade nätt det torra
taket af huskållsbyggningen, som låg närmast
kapellet, och redan sträckte sig eldtungorna
mot kapellet och fladdrade omkring tornet,
Två eller tre ehouaner syntes hängande bland
timmerstockarne, laddande ånyo sina gevär.
Från kapellets lägre fönster kommo änuu tid
efter annan gevärsskott.
Bruidoux rärmade sig den officern, som
intagit Hervåzsplats. —,
Kapten,, sade , Halls.
göra för dessa-plyckli
ämnar ni ingenting