vesvära er... i detta ögonblick; men, förlåt nig . . . jag älskar er så som ni älskar Gud... krt löfte, är det gifvet af uppriktigt hjerta? Säg! Tänker, ni ej en dag återtaga den tro ni nu ger mig... denna misstanka skall kanske. förolämpa er... men räknar ni ej på ett blodigt krigs vexlingar?, Ni har att befalla öfver min hand, rådfråga blott min faders vilja och bestäm sedan len stund ni önskar. Huru! Om cer far ger sitt samtycke dertill... Kanske kunde den prest, som skall välsigna våra vapen före afmarschen till striden, måhända få ge sin väsignelse till vår förening! Får jag hoppas detta, Bellah?x sTiden är kort., sade Bellah, hvars röst allt mera försvagades; men gå att tala vid min far. Jag skall ej sätta mig emot hans vilja. Gå, Fleur-de-Lys. Jag har känt mig litet illamående hela denna afton, och så upprörd som jag nu är, så behöfver jag hemta mig en stund. Den unga mannen böjde ett knä till. marken; han tog fröken de Kergants hand och förde den till sina läppar; sedan bugade han sig vördnadsfullt för henne och lemnade rummet. Då Fleur-de-Lys var nära slutet af korridoren, som gick längs igenom slottet, vände han sig hastigt om, emedan han trodde sig höra sakta steg bakom sig. Men hans lyssnande öra kunde ej uppsnappa minsta ljud; ban trodde att genljudet af hans fotsteg iden hvälfda stenkorridoren orsakat denna illusion, och han började gå utför trappan; men hans öra hade ej bedragit honom: han var följd. En qvinna, en hämnande skugga skymtade fram ur mörkret och gick efter honom utför den trappa som ledde ner i slottets vestibul. Under det han lät införa sig i salongen til markisen, skyndade hon sig ut på gården och försvann snart, gynnad af mörkret, i alleen.