vesvära er... i detta ögonblick; men, förlåt
nig . . . jag älskar er så som ni älskar Gud...
krt löfte, är det gifvet af uppriktigt hjerta?
Säg! Tänker, ni ej en dag återtaga den tro
ni nu ger mig... denna misstanka skall kan-
ske. förolämpa er... men räknar ni ej på ett
blodigt krigs vexlingar?,
Ni har att befalla öfver min hand, råd-
fråga blott min faders vilja och bestäm sedan
len stund ni önskar.
Huru! Om cer far ger sitt samtycke der-
till... Kanske kunde den prest, som skall
välsigna våra vapen före afmarschen till stri-
den, måhända få ge sin väsignelse till vår
förening! Får jag hoppas detta, Bellah?x
sTiden är kort., sade Bellah, hvars röst
allt mera försvagades; men gå att tala vid
min far. Jag skall ej sätta mig emot hans
vilja. Gå, Fleur-de-Lys. Jag har känt mig
litet illamående hela denna afton, och så upp-
rörd som jag nu är, så behöfver jag hemta
mig en stund.
Den unga mannen böjde ett knä till. mar-
ken; han tog fröken de Kergants hand och
förde den till sina läppar; sedan bugade han
sig vördnadsfullt för henne och lemnade rum-
met. Då Fleur-de-Lys var nära slutet af kor-
ridoren, som gick längs igenom slottet, vände
han sig hastigt om, emedan han trodde sig
höra sakta steg bakom sig. Men hans lyss-
nande öra kunde ej uppsnappa minsta ljud;
ban trodde att genljudet af hans fotsteg iden
hvälfda stenkorridoren orsakat denna illusion,
och han började gå utför trappan; men hans
öra hade ej bedragit honom: han var följd.
En qvinna, en hämnande skugga skymtade
fram ur mörkret och gick efter honom utför
den trappa som ledde ner i slottets vestibul.
Under det han lät införa sig i salongen til
markisen, skyndade hon sig ut på gården och
försvann snart, gynnad af mörkret, i alleen.