cerarne gripit den föregifna blinde och hans stackars flickunge, efter ett motstånd som Georges kraftfulla arm hastigt gjort slut på. Tiggarens träben, hans gråa skägg och dottrens röda hår hade lossnat under striden. Ditt namn, kamrat? sade. Fleur-de-Lys till den äldre fången. å sBruidoux, sergeant vid grenadiererne, vid bataljonen Oförskräckt.s ;Du känner krigslagarne, och du vet hvad öde väntar dig. Har du något att säga? För min egen del ingenting. Men hvad den här stackars gossen beträffar, så vill jag säga att jag, mot hans vilja nästan tvungit honom att vara med. om det här företaget, och, att om ni ville skänka honom lifvet, skalle ni derigenom göra det betydligt lättare för mig att dö. Det är allt hvad jag har att säga.n Omöjligt, kamrat. Men vi kunde väl på andra vilkor komma öfverens: vill du gå ini kungens tjenst? Hvarför ej så gerna i påfvens?, sade Bruidoux gravitetiskt. Och du, unge man?, sade Fleur-de-Lys och närmade sig den andra fången. På denna fråga följde en stunds tystnad, under hvilken tid Bruidoux. ansigtsdrag småningom förvredo sig, till dess de antogo ett uttryck af obeskriflig ångest. Min herre, mumlade slutligen den unge fången med knappt hörbar stämfna, ;sergeanten är min förman; han har talat för oss båda. Vid dessa ord autog den gamla sergeantens ansigte ögonblickligt ett nitryck af högsta ömhet; hans ögonlock darrade och en tär smög utför hans solorända kind. Det ör skadas, återtox Fleur-de-Lys, pvi tycka om tapperhet och mod. Tänk väl på saken; jag föreslär er att ej förråda ert fädernesland. Vi tjena Frankrike, vi såväl som