ST RNA. VåLLA TULL GM dpint saa: Cu at UTDDG byrå-idder, uttänkta af ministrar, som vilja göra något, likagodt hvad. I mina ögon duger denna åtgärd till intet. För att blott tala om kassationsdomstolen, så har den högsta vishet och erfarenhet fordom, likasom ännu, alltid funnits hos gubbar öfver 75 år. Ett slående exempel är dess förste president; Portalis, som snart uppnår denna ålder och som är i verkligheten liksom i rangen Frankrikes utmärktaste domare, och troligen ännu länge skulle förblifva det, i fall han fortfore i sina funktioner. . Men låt vara att åtgärden är förträfflig, hvad blir följden deraf? Den blir att män, som uppnått den angifna åldern, måste lagligen upphöra med sina funktioner. Dekretet säger det uttryckligt — men det tillägger, att de skola förblifva vid sina embeten tilldess man utsett deras efterträdare. -Men. då det beror af styrelsen-att remplacera dem: förr eller sednare, eller också alls ieke, så följer deraf att den äfven förbehåller sig utvägen, antingen att när den behagar på domarebänkarne insätta de personer den behagar, eller att på dessa bänkar -hafva domare, som helt och hället bero af dess godtycke. Man skall kanske säga, att domare, som äro något måna om sin egen värdighet, icke skola samtycka att såsom domare förblifva i denna prekära ställning, som i förhållande både tillvallmänheten och deras embetsbröder skulle göra dem till exceptionella och mer eller mindre misstänkta personligheter. Ack, jag ville ej tro det, men man försäkrar mig att flera redan utbedt sig och erhållit löfte att sälunda få blifva qvarsittande under Damokles-svärdet. Denna exekutivmaktens vilja att hafva sin hand i allt, att låta den tynga på allt, uppenbarar, sig mer eller mindre i alla dess handlingar af guvernemental beskaffenhet; Välberäknadt nog i åtskilliga fall, synes mig i andra fall detta maktbegär menligt, och har ingen annan ursägt ändet eviga ordet omständigheterna. Landet synes taga denna ursägt till godo, midt under det tadel och det missnöje som uttalar sig hos en del af de högre klasserna. Den stora massan, liknöjd och okunnig. hvarken uttryckligt gillar ellerogillar; den tycks ha tagit sitt parti att låta presidenten råda. Den tycks. vilja.säga: Låt det: blifva hans sak; man bör-hvarken hindra -ellergenera honom, på det han må: hafva hela ansvaret och, i händelse det går illajieke hafva någon rätt att skjuta: skulden på 0s8. Jag bör äfven anföra ett annat skäl. Föreställningen att presidenten skulle organisera den kommunala och departementala förvaltningen, och att han till ersättning för den politiska centralisationen skulle öppna ett så mycket vidsträcktare fält för den administrativa decentralisationen; — denna föreställning har, jag vet ej huru, gjort sig gällande och herrskar ännu i detta ögonblick. Denna förhoppning : smickrar provinsernas egenkärlek och deras sjelfständighetskänsla, trött vid den alltid . återkommande. nödvändigheten: att, för deobetydligaste småsaker vända sig till den centrala. förvaltningen. Detta hopp om en smula lokal och kommunal frihet gör att man blundar litet för banden, som allt hårdare tilldragas kring den politiska frihetens hals. — Paris och några andra stora centralorter äro, egentligen att tala, de enda som djupt känna den sistnämnda omständigheten. Det är i sjelfva verket icke vid denna första väsentligen politiska serie af dekreter, söm den-allmänna; uppmärksamheten och. det ållmänna bekymret fäster sig. Det är massan af ekonomiska eller administrativa åtgärder, som rörer alla. Dessa åtgärder göra, i afseende på de bekymmer som de föregående kunde uppväcka, ungefär samma verkan på min nation, som Alcibiades hund på Athe: niensarne. Impulsen söm jernvägarne fått, organisatiopen af jordegendomens belåning, medsättningen af bankens diskontering,. till och med räntekonverteringen å statspapperen, isynnerhet med den rättighet som efteråt inrymdes åt de små räntetagarne, och som man hoppas ge utsträckt till välgörenhetsinrättningarne — alla dessa åtgärder hafva, i allmänhet att tala, frambragt ett godt intryck. Farhågorna för ett nytt, egentligen mot de förmögnare klasserna riktadt -beskattningssystem hafva lugnat eller upplöst sig. efter utfärdandet af det dekret, som bestämmer budgeten för 1852. Flera af de financiella eller ekonomiska åtgärder, som dermed stå i sammahhang — de som afse nedsättning i oktrojerna, lindring i vinskatten, och andra — hafva väckt ett angenämt intryck hos den stora massan af folket. Ett förslag, hvarom man talat, att reducera armåen, skulle -både i hänseende till inrikesoch utrikespolitiken vara en högst betydande åtgärd, som starkt och dristigt betecknade presidentens både inre och yttre politik och-hvars fredliga sida icke mindre än den ekonomiska skulle gagna armeen mindre, men komma landet till så mycket större: nytta. Har detta förslag någon verklighet? Jag tror att regeringen har tänkt derpå. Skall den sätta det i verket? Derom kommer väl nästa vecka att gifva oss upplysning. Med ett ord: lagstiftande församlingen, som den 29 i denna månad skall förena sig med presidenten och senaten, för att sätta den nya regeringen i verksamhet, skall inträda under ganska gynsarma auspieier. Måtte den; med en hofsamhet som hvarken utesluter diskussionen eller kraften, kunna bringa oss litet friskare och friare luft, och i fall dettäberör af henne, äfven litet varmare, ty här hafva vi med en vårlig. sol. ännu en riktig vinterkyla. Det sednare må vara min sista nyhet för dagen. För dess sanning kan jag åtminstone gå i borgen. A. H. Armand Marrast. Påris den 12 Mars 1852. På morgonen i dag kördes en simpel likvagn, re. NR ro