ET STA RT närvarande allenaherrskare står i närmare slägtskap till kejsaren än som brorson. Det har vankats så mycken skandal om alla de perIsoner, som stå i sammanhang med franska Irevolutionen, att vi hysa ett visst misstroende till de särskilda sagor, som blifvit satta i omlopp rörande Louis Napoleons härkomst. Af. ven utom hvad som rörer Hortense finnas anIdra skandaler i sammanhang med detta ämne, men vi lemna dem utan uppmärksamhet. Ar 1810 döptes Louis Napoleon med mycken högtidlighet i Fontainebleau, och kejsaren och Marie Louise fungerade såsom faddrar. Efter restaurationen antog hans moder titeln af hertiginna af St. Leu, och drog sig med sin son tillbaka till Bäjern. Då hon sednare af politiska anledningar måste begifva sig derifrån, liksom i det följande äfven från Schweiz, der hon någon tid uppehöll sig, bosatte hon sig slutligen i Rom. För den unge prinsen, anskaffades en särdeles lärare, det var mr Le Bas, en vild republikan, son af Robespierres medhjelpare, denne Le Bas, som sjelf tog lifvet af sig, föratt ej öfverlefva sinl. mästare. Ar 1830 hölls i Rom ett bonapartiskt familjemöte, för att afgöra, om man ej skulle kunna begagna konjunkturerna till sin fördel. De närvarande medlemmarna voro )Madame Mere (fru Letizia), kardinal Fesch, Jerome Bonaparte. Louis Bonaparte och hans mor. Sålunda bletl den unge Bonaparte vid sjelfva inträdet i lifvet indragen i äregirighetens stämplingar. Den lag-l: liga myndigheten tog illa vid sig öfver detta bonaparteska familjemöte, — hvarföre Louis Napoleon genast förvisades från Kyrkostatens område och eskorterades till gränsen af militärbevakning. Fördrifven från Rom kastade sig Louis Napoleon med ifveri den italienska revolutionen. Hans äldre broder delade hans öden, och de tillfogade med tillhjelp af general Sercognani de påfliga trupparna ett nederlag. Men österrikiska och franska regeringarne förbundo sig till deras förderf; de båda unga prinsarne beröfvades sitt befäl och förvistes från Italien. Den äldre brodren sjuknade och dog i eninflammation, den 27 Mars 1831. Frän den tiden har Louis Napoleons lif varit ganska skiftesrikt och kan indelas i fem afdelningar: 1) Strassburgerinvasionen; 2) Irrfärderna i Amerika; 3) Boulognerinvasionen och den följande fångenskapen i Ham; 4) Flykten från Ham och vistelsen i London; 5) Presidentskapet i franska republiken. Vi skola i korthet behandla hvar och en af dessa olika phaser af hans lefnads bana. I. Strassburgerinvasionen ådagalägger ganska tydligt några af grunddragen i hans karakter — hans skrytsamma sjelfförtroende, som gränsar till en stockblind tro på hans lycka och en ovanlig grad af personlig tilltagsenhet. Från sin barndom måste han hafva varit van att höra oräkneliga anekdoter, beräknade att i hans själ utså frön till en äregirighet utan alla skrupler. Hans farbror var för honom en annan Mahomed, en revolutionens profet, grundläggaren af en dynasti, inkarnationen af en till utseendet demokratisk, men i det innersta rent despotisk princip. Då man kastar en blick på hans öden före uppträdet i Strassburg, erbjuder sig den anmärkningen, att han efter sin förvisning från Italien vände sig till Ludvig Filip med anbållan att få tjena äfven såsom simpel soldat i Frankrikes armå. Denne sluge konung svarade med en befallning att han skulle lemna det franska området. Han begaf sig då med ens till England och förblef der till Augusti 1831. Detta land genomgick då parlamentsreformens vigtiga kris, och Louis Napoleon hade tillfälle att betrakta den engelska konstitutionen och sättet hvarpå den opererar. Derifrån återvände han till Schweiz och började på nytt sina militäriska studier såsom tillfällig elev vid militärskolan i Thun. Han hedrades af kantonen Zirich med kommunalmedborgare-rätt, för vilken ära han gaf i återskänk — kan Jäsaren gissa hvad? — två sexpundingar, med fullständig train och anspann. Från början till slutet af hans bana påminnas vi om artillerisalfvorna, som förkunnade hans födelse. Det var under denna tid som han sammanskref sina politiska fantasier, (råveries politiques) och sina politiska och militära betraktelser öfver Schweiz. Dessa arbeten böra ej lemnas utan uppmärksamhet, emedan de visa huru tidigt han begynte att systematisera sina tankar. Då man läser dessa första försök på författarebanan, tycker man att titeln röverie är vald med mycken urskilning. Han säger: Det första en nation behöfver är oberoende, frihet, varaktighet, rättvisa åt förtjensten, och en jemn fördelning af lifvets njutningar. Den bästa styrelseform är en sådan, under hvilken hvarje missbruk af makten lättast kan rättas, och utan någon social omstörtning, utan blodsutgjutelse icke allenast lagarne, utan sjelfva statens hufvud kan ombytas: — ty en generation har ingen rätt att pålägga den efterföljande generationen lagar. Alltigenom hans skrifter förekomma inströdda några platta politiska hvardagsfraser, men den tanke som beherskar det hela är begreppet Kejsare,. Han säger i sina politiska fantasier: Statens tre elementer böra vara folket, den lagstiftande kåren och kejsaren. Detta sista begrepp förstår han bättre än begreppen folkfrihet ech maktens missbruk. Ordet Kejsare och första personens pronomen äro tydligen liktydiga i Louis Napoleons ordbok. Om hans skrift ötver Schweiz kan man säga att den utvisar flit och sorgfällighet å författarens sida och ingen vanlig grad af själsliflighet. Det är ett verk af ett uppöfvadt hufvud, och dessa band gifva oss full visshet, att verlden.. icke gjort honom full rättvisa hvad hans omdöme beträffar. Är detta fallet derföre att verlden kan hylla endast lyckan? Nej — utan derföre att hans förslager voro så djupt sjelfviska, hans mål så äfventyrligt och hans utvägar så löjliga, att hans skriftställeri blef beledt, oaktadt den verkliga skicklighet, som deri uppenbarade sig. Han hade bevisligen satt hela sin lycka på etttärningskast — och mm Ån LA Ram Er rä ch ke VM Dr OO mA ms ee ja Ph rr 0 MR DM Ar a PN ÖÖc SS 55 mA in ÅR me AA MM DM mm ta FN on pr