Louis Napoleon och hans skrifter. Af de åsigter jag uttalat synes det alt mina grundsatser äro helt och bå let republikanska: Louis Napoleon. Det Napoleoniska namnets återuppståndelse i den europeiska politiken är ett af tidens fenomener. Det är icke underligt att man med begärlighet omfattar alla de tillfällen som erbjuda sig, att inhemta någon kunskap om den Napoleons föregående öden, vanor och tänkesätt, i hvars händer Frankrikes och till stor del Europas öde skenbart hvilar. Vi säga skenbart, ty Louis Napoleon är en omsägning, en redite af ett redan öfvervunnet system, och gengångare hafva ingen kraft att skapa. Louis Napoleon var en författare innan han blef en statsman. Han har skrifvit många och vidlyftiga arbeten, hvaraf vi uppräkna några. Fragments historiques 1680 et 1830 — Des idees Napolgoniennes — Considerations politiques et militaires sur la Suisse — Etudes sur le passå et VPavenir de Vartillerie — Extinction du Pauperisme — Discours et Proclamations, ete. Dessa arbeten äro nu föremål för ett ifrigt och nyfiket studium hos alla, som af hans offentligt uttalade grundsatser vilja hemta en ledning för sitt omdöme öfver hans handlingar, och isynnerhet har den litterära pressen i England omständligt sysselsatt sig med deras kritik. En fiende till alla tomt abstrakta teorier,, säger Louis Napoleon, och en hatare af allt slags sedligt beroende, är jag bunden vid ingen sekt, intet parti, ingen styrelse; min röst är fri såsom min tanke, och mitt hjertas kärlek är frihetens. En engelsk tidning anmärker dervid, att man af den framställning han gifver af kejsarens ider, och af hans eget handlingssätt, tydligen finner, att hvad han menar med den sednare frasen är den mest oinskränkta kärlek till friheten att göra allt hvad han sjelt finner för godt. Det är sin egen personliga frihet att utföra sina egna fantastiska systemer som han talar om, och hvilken han med vanlig sjelfförvillelse förblandar med den allmänna friheten, eller andra individers likmessiga frihet. Hans ideal gjorde detsamma. Äfven Napoleons hjertas idol var friheten, men friheten för honom sjelf att forma och reglera samhället. Hvad han teoretiskt åsyftade, fastän han i praktiskt afseende endast synes ledd af egennyttan att hopa land till land, var, enligt Louis Napoleon, att upprätta den borgerliga ordningen, belöna hvar man efter hans förtjenster, införa en federativ union, hvars vilkor han sjelf skulle föreskrifva, och vidmakthålla en fred, som han skulle ålägga hela Europa. Han lyckades icke, helt enkelt af det skäl att han hade naturen emot sig. Han hade icke tid att öfvervinna den. Hans misstag var att han glömde, att samhället har sin egen organisation, sin fullständiga och stadgade inrättning, och att kungar, kejsare och lagstiftare endast äro denna organisations tjenare, aldrig kunna göra sig till dess herrar. Louis Napoleon sjelf är, efter ett halft sekels förlopp, en tidsvidrig omsägning al samma system. Han tror sin kallelse vara att förherrliga Frankrike och civilisera Europa. Sådana höga afsigter kunna ej förnedra sig till att betänka sina medel, och både farbror och brorson trampa enskild frihet, lif och egendom under sina fötter. Louis Napoleons tragiska monomani är att tro sig satt i försynens ställe, för att nyskapa staten, på samma gång han genom iskall grymhet afsliter de ädlaste och finaste band, som innerst sammanknyta det moderna samhället. Följande öfversigt af Louis Napoleons lif,