Louis Napoleon och hans skrifter.
Af de åsigter jag uttalat synes det
alt mina grundsatser äro helt och
bå let republikanska:
Louis Napoleon.
Det Napoleoniska namnets återuppståndelse
i den europeiska politiken är ett af tidens fe-
nomener. Det är icke underligt att man med
begärlighet omfattar alla de tillfällen som er-
bjuda sig, att inhemta någon kunskap om den
Napoleons föregående öden, vanor och tänke-
sätt, i hvars händer Frankrikes och till stor
del Europas öde skenbart hvilar. Vi säga
skenbart, ty Louis Napoleon är en omsägning,
en redite af ett redan öfvervunnet system, och
gengångare hafva ingen kraft att skapa. Louis
Napoleon var en författare innan han blef en
statsman. Han har skrifvit många och vid-
lyftiga arbeten, hvaraf vi uppräkna några.
Fragments historiques 1680 et 1830 — Des idees
Napolgoniennes — Considerations politiques et mi-
litaires sur la Suisse — Etudes sur le passå et
VPavenir de Vartillerie — Extinction du Pauperisme
— Discours et Proclamations, ete. Dessa arbeten
äro nu föremål för ett ifrigt och nyfiket studium
hos alla, som af hans offentligt uttalade grund-
satser vilja hemta en ledning för sitt omdöme
öfver hans handlingar, och isynnerhet har den
litterära pressen i England omständligt sys-
selsatt sig med deras kritik. En fiende till
alla tomt abstrakta teorier,, säger Louis Na-
poleon, och en hatare af allt slags sedligt be-
roende, är jag bunden vid ingen sekt, intet
parti, ingen styrelse; min röst är fri såsom
min tanke, och mitt hjertas kärlek är frihe-
tens. En engelsk tidning anmärker dervid,
att man af den framställning han gifver af
kejsarens ider, och af hans eget handlings-
sätt, tydligen finner, att hvad han menar med
den sednare frasen är den mest oinskränkta
kärlek till friheten att göra allt hvad han sjelt
finner för godt. Det är sin egen personliga
frihet att utföra sina egna fantastiska syste-
mer som han talar om, och hvilken han med
vanlig sjelfförvillelse förblandar med den all-
männa friheten, eller andra individers likmes-
siga frihet. Hans ideal gjorde detsamma.
Äfven Napoleons hjertas idol var friheten,
men friheten för honom sjelf att forma och
reglera samhället. Hvad han teoretiskt åsyf-
tade, fastän han i praktiskt afseende endast
synes ledd af egennyttan att hopa land till
land, var, enligt Louis Napoleon, att upprätta
den borgerliga ordningen, belöna hvar man
efter hans förtjenster, införa en federativ union,
hvars vilkor han sjelf skulle föreskrifva, och
vidmakthålla en fred, som han skulle ålägga
hela Europa. Han lyckades icke, helt enkelt
af det skäl att han hade naturen emot sig.
Han hade icke tid att öfvervinna den. Hans
misstag var att han glömde, att samhället
har sin egen organisation, sin fullständiga och
stadgade inrättning, och att kungar, kejsare
och lagstiftare endast äro denna organisations
tjenare, aldrig kunna göra sig till dess her-
rar. Louis Napoleon sjelf är, efter ett halft
sekels förlopp, en tidsvidrig omsägning al
samma system. Han tror sin kallelse vara
att förherrliga Frankrike och civilisera Europa.
Sådana höga afsigter kunna ej förnedra sig
till att betänka sina medel, och både farbror
och brorson trampa enskild frihet, lif och
egendom under sina fötter. Louis Napoleons
tragiska monomani är att tro sig satt i försy-
nens ställe, för att nyskapa staten, på
samma gång han genom iskall grymhet afsli-
ter de ädlaste och finaste band, som innerst
sammanknyta det moderna samhället.
Följande öfversigt af Louis Napoleons lif,