På nämnde recett sistl. lördagsafton gick slutliger af stapeln den länge omtalade, men, i anseende till m:ll Normanis inträftade halssjukdom, en tid bortä: uppskjutna operan Storfurstinnan. Recettagaren,son hälsades med appläder och inropades efter pjesen: slut, hade att glädja sig ät ett i det närmaste full hus. Hela den kongl. familjen hedrade spektakle med sin närvaro. Det skulle väl kunna synas något hastigt och djerf att redan efter en första representation omständligarc yttra sig öfver en ny opera, och vi gingo verklige: icke heller dit i en sädan afsigt; vi hade ämnat at ännu en eller par svänger dessförinnan ähöra Storfur stinnan, men dä vi i denna smusik ingenstädes för sporde något djupare element eller nägra till hälften beslöjade sköna tankar, som man kunde hoppas framdeles skulle träda tydligare i dagen, utan fastmer allt, hvad som här presterades, tycktes vara af de slaget, som just är beräknadt på att betaga bäde ögat och örat första gängen, och då dertill kommer at omdömet om hela stycket tycktes temligen odelad! uttryckt af publiken på ett visserligen negativt, me: derföre icke mindre vältaligt sätt, genom dess, på ett par undantag när under hela aftonen iakttagna en visa passivitet — sä ansägo vi det vara bäst att så godt först som sist nämna nägra ord derom. Libretton till operan Storfurstinnan är författad at madame Birch-Pfeifter, känd för sin produktivitet ock en viss savoir faire, hvilken sednare egenskap doc denna gäng tyckes hafva nägot svikit henne. Hon har här infört tvenne i Rysslands historia märkvär diga namn neml. Storfursten Peter Feodorowitsch och hans gemäl Catbarina; den förre bekant för sin svag: och vacklande karakter, och som, efter att blott i nagra månader hafva burit den ryska kejsarekronan under namn af Pe er II, störtades från tronen genom en revolution, hvari hans egen gemäl var själen, oc! som slutligen, efter endast sex dagars fängelse, p ett fasaväckande sätt afdagatogs under Oriows upp sigt. Det har väl aldrig blifvit bevisadt att Catha rina haft sin hand med i detta däd, men ingen har heller kunnat fria henoe frän den misstankan att hafva egt nägon vetskap derom. Det är just denna samma ränkfulla och herrsklystna Catharina, sem, sedan Peter väl var undavröjd, i mera än trettio är säson Catharina II berrskade öfver ryska riket,:hvilker madame Birch-Pfeifter gjort till hufvudperson i det ifrågavarande stycket. Den period af Catharinas li! som här skildras intaller 16 är före Peters död; der innehäller inga politiska förvecklingar utan under dr två första akterna endast en föga mer än antydd kär iekshandel och en blott omtalad mystisk vigsel emel Jan Catharina och en ung adjutant hos hennes far vid namn Edvard von Berkof. Ett friarebref ankommer från Peter Feodorowitsch till Catharina, som icke länge tvekar i valet, utan uppoffrande sitt hjertas bö jelse för det lysande namnet af Storfurstinna, utbri ster : Snart vissnar kärleks sköna blomsterkrans; Men oförgänglig strälar kronans glans! hvilket yttrande sannt målar Catharinas redan då maskstungna hjerta och hvad man en dag kunde hafva att af henne förvänta, men det är också det enda karakteristiska vi funnit i hela libretton. Under de tvenne första akterna föregår handlingen i Stettin och under de tvenne sednare, med några månaders mellantid, vid bofvet i Petersburg, dit Berkof anländer med sin vän von Geldern för att lexa upp sin förmodade hustru, Storfurstinnan, men då Berkof, efter erhället företräde, dermed är som bäst i farten, upptäcker Catharina den bakom en skärm gömde, lyssnande Storfursten och befaller att främlingarne genast skola fängslas, icke aktande på sin väns, Helena von Wartenbergs förböner för den oförvägne frispräkaren, för hvilken Helena redan uti Stettin i hemlighet suckat. Cathari nas afsigt med arresteringsordren var dock att hjelpa Berkof och Geldern ur klämman, för att sedan rädda l dem, och snart blifver genom en ring ädagalagdt att Berkof redan länge, fastän honom sjelf ovetande, varit förmäld med Helena — det var saledes med hen ne och icke med Catharina den ofvannämnde mysti ska vigseln egt rem. Den beskedlige storfursten tror då att om nögot annat aldrig varit fråga, och till räga på lyckan blir Berkot ett tu tre dödligt kär i sin( Helena, hvarefter förhänget faller. Sjelfva språket synes oss äfven vara mindre väll värdadt, hvilket kanske likväl ej torde få laggas origivalet till last i främsta rummet. Säsom ett litet prof vilja vi anföra följande: ! Helena. Jag har er aldrig älskat. Geldern. : När vi skulle exercera, i Säg det dock sä ut — jag ber: ; Liten, liten smula bara Har jag mäst er dyrbar vara. Helena. S Ej det minsta. (Afsides) Hur befängdt, Geldern. Jag på honom aldrig tänkt. Å Allt var villa! Jag det ser! Jag skall intet störa mer! Flotow torde i musiken till denna opera varit mindre lycklig än man väntat. Det är väl sanoot att bäde i Stradella, och Martha, icke de bästa melodierna äro af honom sjelf, och den sednare operanv. har sauvnolikt till icke ringa del att tacka den sköne lj melodien till the last rose af summer, som Flotow deri inlagt och repeterat, för den framgäng Martha bos oss vunnit. Här äter anträffa vi väl en och an-! nan reminiscens; men det hela har han docx skaffat ! ur sin egen fatabur, och dä han icke torde vara ut-; rustad med någon särdeles skapande förmäga, blifverl. följden att en viss ytlighet och flsckhet tyckas vidläda hela denna musikaliska produkt. Ingenting ärl här rätt vackert och ingenting kan man just kalla fult, med undantag af kattjamningsduetten emeilanr: Ivan och Petrowitsch, som torde bättre försvara sin plats på br Wallmans teater i Jacobs Bergsgränd än på en kongl. scen. Det svaga försök till appläd, som l. härvid gaf sig tillkänna, nedtystades ögonblickligen af. en särdeles enstämmig hyssjning. Hvad utförandet beträffar, torde man icke få gran-l: ska det så noga efter blott första gängen. Med nöje ätersäg man m:lle Normani, som fätt sig Catharinas parti tilldeladt. M:lle N. hade dock icke här tillfälle l att utveckla sin talang sä, som i andra akten a Norma eller i den tredje af Eden, och de ofta förekommande löpningarna tycktes nästan anstränga he.wne. Vi hoppas att under det äterstäende af säsongen oftare få höra den intressanta sängerskan än hvad bittills varit fallet, då de stycken hvari hot under vintern uppirädt, äro alltför snart räknoade.l Hoa erhöll en blomsterbukett under sista akten. M:lle Michal var Helena von Wartenberg och erhöll för sin cavatina i tredje akten den ende starka appläd, som förnams under hela aftonen. Hon sjöng den ock på det enkla och varma sätt, som är henne eget. Hr Ginther, som Berkof gaf genom sitt föredrag af arian i andra akten: O, ljufva drömbild, du, för hvilken bjertat slär, ett pnyw bevis psj den smak och den fina urskiljnipg vi hos honom alltid värderat. Hr Strandberg var en ganska hurtig löjtnant Geldern och var äfven hurtig och liflis i sängen. Om Storfurstens parti, utfördt af hr Walin, är för dess obetydlighets skull intet att säga. Hrr Della Santa och Lundberg hade, som Storfusterns lifkossaker Ivan och Petrowitsch bufvudsakligen blott att jama samt hr Uddman som furst Christian August, Catharinas far, föga mer än att sjunga en liten stro! till häst. M:lle Norberg utmärkte sig som vanligt uti den balett, som förekommer i 4:e akten. Omkostnaderna för detta styckes uppsättning lärs hafva varit ganska betydliga. Också förekomma här, utom trenne hästar på scenen, mänga vackra och praktfulla dekorationer, mänga lysande kostymer — hvaribland m:lle Normanis, enligt rollens fordran, isynnerhet voro kostbara. Mycket kunde vara att säga om slöseriet i dekorationer och kostymer vid upp: sältandet af en medelmättig vpvie:, men vi uppskjuts