På nämnde recett sistl. lördagsafton gick slutliger
af stapeln den länge omtalade, men, i anseende till
m:ll Normanis inträftade halssjukdom, en tid bortä:
uppskjutna operan Storfurstinnan. Recettagaren,son
hälsades med appläder och inropades efter pjesen:
slut, hade att glädja sig ät ett i det närmaste full
hus. Hela den kongl. familjen hedrade spektakle
med sin närvaro.
Det skulle väl kunna synas något hastigt och djerf
att redan efter en första representation omständligarc
yttra sig öfver en ny opera, och vi gingo verklige:
icke heller dit i en sädan afsigt; vi hade ämnat at
ännu en eller par svänger dessförinnan ähöra Storfur
stinnan, men dä vi i denna s- musik ingenstädes för
sporde något djupare element eller nägra till hälften
beslöjade sköna tankar, som man kunde hoppas fram-
deles skulle träda tydligare i dagen, utan fastmer
allt, hvad som här presterades, tycktes vara af de
slaget, som just är beräknadt på att betaga bäde ögat
och örat första gängen, och då dertill kommer at
omdömet om hela stycket tycktes temligen odelad!
uttryckt af publiken på ett visserligen negativt, me:
derföre icke mindre vältaligt sätt, genom dess, på ett
par undantag när under hela aftonen iakttagna en
visa passivitet — sä ansägo vi det vara bäst att så
godt först som sist nämna nägra ord derom.
Libretton till operan Storfurstinnan är författad at
madame Birch-Pfeifter, känd för sin produktivitet ock
en viss savoir faire, hvilken sednare egenskap doc
denna gäng tyckes hafva nägot svikit henne. Hon
har här infört tvenne i Rysslands historia märkvär
diga namn neml. Storfursten Peter Feodorowitsch och
hans gemäl Catbarina; den förre bekant för sin svag:
och vacklande karakter, och som, efter att blott i na-
gra månader hafva burit den ryska kejsarekronan un-
der namn af Pe er II, störtades från tronen genom
en revolution, hvari hans egen gemäl var själen, oc!
som slutligen, efter endast sex dagars fängelse, p
ett fasaväckande sätt afdagatogs under Oriows upp
sigt. Det har väl aldrig blifvit bevisadt att Catha
rina haft sin hand med i detta däd, men ingen har
heller kunnat fria henoe frän den misstankan att hafva
egt nägon vetskap derom. Det är just denna sam-
ma ränkfulla och herrsklystna Catharina, sem, sedan
Peter väl var undavröjd, i mera än trettio är säson
Catharina II berrskade öfver ryska riket,:hvilker
madame Birch-Pfeifter gjort till hufvudperson i det
ifrågavarande stycket. Den period af Catharinas li!
som här skildras intaller 16 är före Peters död; der
innehäller inga politiska förvecklingar utan under dr
två första akterna endast en föga mer än antydd kär
iekshandel och en blott omtalad mystisk vigsel emel
Jan Catharina och en ung adjutant hos hennes far
vid namn Edvard von Berkof. Ett friarebref ankom-
mer från Peter Feodorowitsch till Catharina, som icke
länge tvekar i valet, utan uppoffrande sitt hjertas bö
jelse för det lysande namnet af Storfurstinna, utbri
ster :
Snart vissnar kärleks sköna blomsterkrans;
Men oförgänglig strälar kronans glans!
hvilket yttrande sannt målar Catharinas redan då
maskstungna hjerta och hvad man en dag kunde hafva
att af henne förvänta, men det är också det enda ka-
rakteristiska vi funnit i hela libretton. Under de
tvenne första akterna föregår handlingen i Stettin och
under de tvenne sednare, med några månaders mellantid,
vid bofvet i Petersburg, dit Berkof anländer med sin vän
von Geldern för att lexa upp sin förmodade hustru, Stor-
furstinnan, men då Berkof, efter erhället företräde, der-
med är som bäst i farten, upptäcker Catharina den
bakom en skärm gömde, lyssnande Storfursten och be-
faller att främlingarne genast skola fängslas, icke
aktande på sin väns, Helena von Wartenbergs förbö-
ner för den oförvägne frispräkaren, för hvilken He-
lena redan uti Stettin i hemlighet suckat. Cathari
nas afsigt med arresteringsordren var dock att hjelpa
Berkof och Geldern ur klämman, för att sedan rädda l
dem, och snart blifver genom en ring ädagalagdt att
Berkof redan länge, fastän honom sjelf ovetande, va-
rit förmäld med Helena — det var saledes med hen
ne och icke med Catharina den ofvannämnde mysti
ska vigseln egt rem. Den beskedlige storfursten tror
då att om nögot annat aldrig varit fråga, och till räga
på lyckan blir Berkot ett tu tre dödligt kär i sin(
Helena, hvarefter förhänget faller.
Sjelfva språket synes oss äfven vara mindre väll
värdadt, hvilket kanske likväl ej torde få laggas ori-
givalet till last i främsta rummet. Säsom ett litet
prof vilja vi anföra följande: !
Helena.
Jag har er aldrig älskat.
Geldern. :
När vi skulle exercera, i
Säg det dock sä ut — jag ber: ;
Liten, liten smula bara
Har jag mäst er dyrbar vara.
Helena. S
Ej det minsta. (Afsides) Hur befängdt,
Geldern.
Jag på honom aldrig tänkt.
Å
Allt var villa! Jag det ser!
Jag skall intet störa mer!
Flotow torde i musiken till denna opera varit min-
dre lycklig än man väntat. Det är väl sanoot att
bäde i Stradella, och Martha, icke de bästa me-
lodierna äro af honom sjelf, och den sednare operanv.
har sauvnolikt till icke ringa del att tacka den sköne lj
melodien till the last rose af summer, som Flo-
tow deri inlagt och repeterat, för den framgäng Martha
bos oss vunnit. Här äter anträffa vi väl en och an-!
nan reminiscens; men det hela har han docx skaffat !
ur sin egen fatabur, och dä han icke torde vara ut-;
rustad med någon särdeles skapande förmäga, blifverl.
följden att en viss ytlighet och flsckhet tyckas vid-
läda hela denna musikaliska produkt. Ingenting ärl
här rätt vackert och ingenting kan man just kalla
fult, med undantag af kattjamningsduetten emeilanr:
Ivan och Petrowitsch, som torde bättre försvara sin
plats på br Wallmans teater i Jacobs Bergsgränd än
på en kongl. scen. Det svaga försök till appläd, som l.
härvid gaf sig tillkänna, nedtystades ögonblickligen af.
en särdeles enstämmig hyssjning.
Hvad utförandet beträffar, torde man icke få gran-l:
ska det så noga efter blott första gängen. Med nöje
ätersäg man m:lle Normani, som fätt sig Catharinas
parti tilldeladt. M:lle N. hade dock icke här tillfälle l
att utveckla sin talang sä, som i andra akten a
Norma eller i den tredje af Eden, och de
ofta förekommande löpningarna tycktes nästan an-
stränga he.wne. Vi hoppas att under det äterstäende
af säsongen oftare få höra den intressanta sängerskan
än hvad bittills varit fallet, då de stycken hvari hot
under vintern uppirädt, äro alltför snart räknoade.l
Hoa erhöll en blomsterbukett under sista akten.
M:lle Michal var Helena von Wartenberg och er-
höll för sin cavatina i tredje akten den ende
starka appläd, som förnams under hela aftonen.
Hon sjöng den ock på det enkla och varma sätt, som
är henne eget. Hr Ginther, som Berkof gaf genom
sitt föredrag af arian i andra akten: O, ljufva dröm-
bild, du, för hvilken bjertat slär, ett pnyw bevis psj
den smak och den fina urskiljnipg vi hos honom all-
tid värderat. Hr Strandberg var en ganska hurtig
löjtnant Geldern och var äfven hurtig och liflis i sän-
gen. Om Storfurstens parti, utfördt af hr Walin, är
för dess obetydlighets skull intet att säga. Hrr Della
Santa och Lundberg hade, som Storfusterns lifkossa-
ker Ivan och Petrowitsch bufvudsakligen blott att ja-
ma samt hr Uddman som furst Christian August,
Catharinas far, föga mer än att sjunga en liten stro!
till häst. M:lle Norberg utmärkte sig som vanligt uti
den balett, som förekommer i 4:e akten.
Omkostnaderna för detta styckes uppsättning lärs
hafva varit ganska betydliga. Också förekomma här,
utom trenne hästar på scenen, mänga vackra och
praktfulla dekorationer, mänga lysande kostymer —
hvaribland m:lle Normanis, enligt rollens fordran, i-
synnerhet voro kostbara. Mycket kunde vara att sä-
ga om slöseriet i dekorationer och kostymer vid upp:
sältandet af en medelmättig vpvie:, men vi uppskjuts