dubbla straffen, torde någon imvaända. Erfa-jo renheten har likväl visat att de skärpta för-h buden och straffen endast tjenat att föröka g antalet ar brotten. a Och likväl går ej samhböllet under. Förgäfves sönderslita de politiska partierna hvar-!s andra; förgäfves afkastas styrelser och mini-d ytas; enskilda individer och klasserir störer om knana vid sådana förändringar blifva lidande, r men samhället växer och frodas, äfven under skenbara förödelser, och djupt i dess rötter kringflyta de ädla safter, som från förruttnelselg rädda den garala stammen och komma nya blad och blomskott att utveckla sig på dessla stympade grenar. Det är i denna mening som öfverheten kan sägas hafva ett högre ursprung. Det är ej konsnlat eller julimonarki eller provisorisk regering som är öfrerheten, utan de sanningens, ordningens och fredens makter, som ingen partistyrelse kan alldeles undgå att hylla. Menniskan är af naturen ett samhälligt väsende, Kasta en handfull laglöse på en klippa i Söderhafvet, och de skola inom kort frivilligt söka upprätta den samhällsordna ng, emot hvilken, så länge den var en tvingande makt, de uppträdde såsom förklarade fiender. i Det moderna samhällets högsta uppgift är att undanrödja de hinder, som ligga 1 vägen för verksamheten af de naturliga samhällslagarna, att låta handel och närwgar, religion, sedlighet, öfvertygelser utveckla sig efter denjinneboende nödvändighetens lag. Det har i alla tider varit de mäktiges sorgliga misstag: att tro sig kumma med förordningar skapa välstånd, sedlighet och borgerlig ordning. Då den borgerliga makten träder emellan med godtyckliga, om än aldrig så välmenta inskränkningar å den individuella fheten, så arbetar den endast emot de högre lagar, som äro samhällets grundfästen. I den mån som individen med samhällenas stigande frihets utveckling befrias från slafveriet under tillfälliga och godtyckliga föreskrifter, vaknar hans medvetande af högre Jagar och ökas hans ansvar att efterlefva dem. Utan frihet och tillräknelighet gifves ingen dygd; endast dena som är herre öfver sig sjelf! och ansvarig för sina egna handlingar, kan vara dyglig och medborgare. Intet samhälle låter vidare bygga sig af väldresserade och regelrätta marionetter. Döet är ur denna synpunkt vi hafva ogillat den off-ntliga myndighetens inblandning i sådana saker som närmast röra det enskilda lifvet och den sedliga lagstiftningen. Men det är ej blott den verkställande makten, som gör sig skyldig till ett öfvergripande inpå det enskilda lifvets fridlysta område. Tonen hos massan af vår befolkning, isynnerhet hos de så kallade bittre klasseraa, är ännu sådan att man vill ha frihet för sig sjelf att göra allt hvad man behagar, och derjemte inskränkning af andras frihet, för att det egna sjelfsvåldet ej må råka i nägra obehagliga kollisioner. Så se vi ofta välvilliga min, som äro ifriga att lindra nöden och förekomma brottet, idkeligen ropa på tilldragandet af lossade band. på skärpande af föraldrade lagbud. Dermed tro de att allt hjelpes. Endast man med böter drifver folk i kyrkorna, tror man att religionen befrämjas, endast man upplhfvar den lyckhgtvis alltmer aftagande vanan att med godtvekliga hugg och slag hålla sig i vördnad has sina tjenare, tror man att den husliga friden upprätthålles. Mana hyser den föreställningen att det är nog att förbjuda tjeparen de nöjen, de njutningar, de laster, åt hvilka man sjelf trör sig saklöst kunna öfverlemna sig. Man fioner det beqvämt att ge förmaningar i stället för exempel. Proletariatet är civilisationens dotter, och har från denna moder hemtat alla sina goda och onda föredömen. Hvem är det som väckt de fattigare klassernas njutningslystnad, lärtdem att lefvå öfver sina tillgångar, ej sällan invigi deras döttrar åt vanärana och brottet, om ej dessa högre klasser, som sedan för några allmosor tro sig ha rätt att friköpa sig från den bestraffande anblicken af nöden och eländet? Är detta den menniskokärlek hväraf tiden berömmer sig? Äro våra bättre klasser alt igenom så rena, att de utan tvekan vilja kasta första stenen på iasten och eländet? Då vi se så mycken välvi!ja för de lidande, så mycken benägenhet att verka tili medmenmiskors bästa, då vi veta att dagligen uträttas så mycket godt, — om också ännu mer återstår att göra — så hafva vi ansett som en pligt alt yttra dessa ord i ämnet. Det ligger i sakens natur, att hvarje ny i samhället uppstående klass bildar sina vanor, seder och tänkesätt, sina dygder och laster efter den närmast föregående, och att njutningslystnaden alltid föregår civilisationen. Må medelklassen betänka detta; efter en utsökt middag är det lätt att hålla tal emot öfverflöd och vällefnad, men svårt att dermed uträtta något. Om man 1 stället börjar reformerna med sig sjelf, så gå de lättare med andra. God vilja felar i allmänhet ej våra lyckligare lottade klasser: mätie de öfven finna bos sig det allvar och den uthållighet, som erfordras för alla förbättringar och allt verkligt framskridande. Vi hafva protesterat mot bibehållandet af husagan, och vi utstricka denna protest till allt hvad som, låt vara i god, ja 1 bästa afsigt, företages att ligga band på den enskilda friheten, eiler å andra sidan gifver rum åt godtycket. Det är de befallandes största konst att icke befalla annat än hvad de lydande måste erkänna säsom rätt och helsosamt att ätlyda. Ju mildare lagar, desto säkrare lydas de, Man har från den rättrogna sidan af pressen förebrått den liberala pubiiciteten att slå PROTEST INDEED ASKA SA PE nr ÅA — KR Kr RR JA RN —ce Då Hervå återsåg alla dessa förfädrens allvarliga anleten, hans barndomsälders vördAnadevirdJa vittnen. hans vekliva ärs husliova!