dubbla straffen, torde någon imvaända. Erfa-jo
renheten har likväl visat att de skärpta för-h
buden och straffen endast tjenat att föröka g
antalet ar brotten. a
Och likväl går ej samhböllet under. För-
gäfves sönderslita de politiska partierna hvar-!s
andra; förgäfves afkastas styrelser och mini-d
ytas; enskilda individer och klasserir
störer om
knana vid sådana förändringar blifva lidande, r
men samhället växer och frodas, äfven under
skenbara förödelser, och djupt i dess rötter
kringflyta de ädla safter, som från förruttnelselg
rädda den garala stammen och komma nya
blad och blomskott att utveckla sig på dessla
stympade grenar.
Det är i denna mening som öfverheten kan
sägas hafva ett högre ursprung. Det är ej
konsnlat eller julimonarki eller provisorisk re-
gering som är öfrerheten, utan de sanningens,
ordningens och fredens makter, som ingen
partistyrelse kan alldeles undgå att hylla.
Menniskan är af naturen ett samhälligt vä-
sende, Kasta en handfull laglöse på en klippa
i Söderhafvet, och de skola inom kort frivil-
ligt söka upprätta den samhällsordna ng, emot
hvilken, så länge den var en tvingande makt,
de uppträdde såsom förklarade fiender. i
Det moderna samhällets högsta uppgift är
att undanrödja de hinder, som ligga 1 vägen
för verksamheten af de naturliga samhällsla-
garna, att låta handel och närwgar, religion,
sedlighet, öfvertygelser utveckla sig efter denj-
inneboende nödvändighetens lag. Det har i
alla tider varit de mäktiges sorgliga misstag:
att tro sig kumma med förordningar skapa väl-
stånd, sedlighet och borgerlig ordning. Då
den borgerliga makten träder emellan med
godtyckliga, om än aldrig så välmenta in-
skränkningar å den individuella fheten, så
arbetar den endast emot de högre lagar, som
äro samhällets grundfästen.
I den mån som individen med samhällenas
stigande frihets utveckling befrias från slaf-
veriet under tillfälliga och godtyckliga före-
skrifter, vaknar hans medvetande af högre Ja-
gar och ökas hans ansvar att efterlefva dem.
Utan frihet och tillräknelighet gifves ingen
dygd; endast dena som är herre öfver sig sjelf!
och ansvarig för sina egna handlingar, kan
vara dyglig och medborgare. Intet samhälle
låter vidare bygga sig af väldresserade och
regelrätta marionetter.
Döet är ur denna synpunkt vi hafva ogillat
den off-ntliga myndighetens inblandning i så-
dana saker som närmast röra det enskilda lif-
vet och den sedliga lagstiftningen. Men det
är ej blott den verkställande makten, som gör
sig skyldig till ett öfvergripande inpå det
enskilda lifvets fridlysta område. Tonen hos
massan af vår befolkning, isynnerhet hos de
så kallade bittre klasseraa, är ännu sådan att
man vill ha frihet för sig sjelf att göra allt
hvad man behagar, och derjemte inskränkning
af andras frihet, för att det egna sjelfsvåldet
ej må råka i nägra obehagliga kollisioner.
Så se vi ofta välvilliga min, som äro ifriga
att lindra nöden och förekomma brottet, id-
keligen ropa på tilldragandet af lossade band.
på skärpande af föraldrade lagbud. Dermed
tro de att allt hjelpes. Endast man med bö-
ter drifver folk i kyrkorna, tror man att reli-
gionen befrämjas, endast man upplhfvar den
lyckhgtvis alltmer aftagande vanan att med
godtvekliga hugg och slag hålla sig i vörd-
nad has sina tjenare, tror man att den hus-
liga friden upprätthålles. Mana hyser den fö-
reställningen att det är nog att förbjuda tje-
paren de nöjen, de njutningar, de laster, åt
hvilka man sjelf trör sig saklöst kunna öfver-
lemna sig. Man fioner det beqvämt att ge
förmaningar i stället för exempel.
Proletariatet är civilisationens dotter, och
har från denna moder hemtat alla sina goda
och onda föredömen. Hvem är det som väckt
de fattigare klassernas njutningslystnad, lärtdem
att lefvå öfver sina tillgångar, ej sällan invigi
deras döttrar åt vanärana och brottet, om ej dessa
högre klasser, som sedan för några allmosor
tro sig ha rätt att friköpa sig från den be-
straffande anblicken af nöden och eländet? Är
detta den menniskokärlek hväraf tiden beröm-
mer sig? Äro våra bättre klasser alt ige-
nom så rena, att de utan tvekan vilja kasta
första stenen på iasten och eländet?
Då vi se så mycken välvi!ja för de lidande,
så mycken benägenhet att verka tili medmen-
miskors bästa, då vi veta att dagligen uträttas
så mycket godt, — om också ännu mer åter-
står att göra — så hafva vi ansett som en
pligt alt yttra dessa ord i ämnet. Det ligger
i sakens natur, att hvarje ny i samhället upp-
stående klass bildar sina vanor, seder och
tänkesätt, sina dygder och laster efter den
närmast föregående, och att njutningslystna-
den alltid föregår civilisationen. Må medel-
klassen betänka detta; efter en utsökt middag
är det lätt att hålla tal emot öfverflöd och
vällefnad, men svårt att dermed uträtta något.
Om man 1 stället börjar reformerna med sig
sjelf, så gå de lättare med andra. God vilja
felar i allmänhet ej våra lyckligare lottade
klasser: mätie de öfven finna bos sig det all-
var och den uthållighet, som erfordras för
alla förbättringar och allt verkligt framskri-
dande.
Vi hafva protesterat mot bibehållandet af
husagan, och vi utstricka denna protest till
allt hvad som, låt vara i god, ja 1 bästa af-
sigt, företages att ligga band på den enskilda
friheten, eiler å andra sidan gifver rum åt
godtycket. Det är de befallandes största konst
att icke befalla annat än hvad de lydande
måste erkänna säsom rätt och helsosamt att
ätlyda. Ju mildare lagar, desto säkrare ly-
das de,
Man har från den rättrogna sidan af pres-
sen förebrått den liberala pubiiciteten att slå
PROTEST INDEED ASKA SA
PE
nr - ÅA — - KR Kr RR JA RN —- ce
Då Hervå återsåg alla dessa förfädrens all-
varliga anleten, hans barndomsälders vörd-
AnadevirdJa vittnen. hans vekliva ärs husliova!