STOCKHOLM, den. 22 Mars.
--Hvärie såmhälles välfärd. hvilar på lydnas,
den för dess lagar. Det borde säledes Vara
en lätt: sak att upprätthålla samhällenas wväl-
färd, alldenstund det är den befallandes fel
när den lydande ej lydera.
De befallande göra också sitt bästa att ut-
färda befallningar. Den första franska revo-
lutionens nivellerande regering har åt sina mo-
derna representanter lemnat i arf en blind tro
på förmågan att genom lagar organisera sam-
hället. Napoleon ville åtaga sig en sådan or-
ganisation, han ville regera allt, ej blott det
yttre, utan den inre moraliska staten, ville
reglera dygder och laster, ville lägga äfven
den sedliga verlden under sin jernspira. Hans
brorson träder hurtigt och oförskräckt i hans
fotspår, och sjelfva de reaktionära styrelserna
— vi be om förlåtelse för det utländska or-
det, som väl ej är så alldeles blott ett tomt
ljud — sjelfva de gamla absoluta regerin-
garne hatva ej förtviflat att genom dekreter
och organiska lagar återställa största delen af
den sakernas ordning, af de pittoreska höjder
och dalar, af den grannt skiftande -mångfal-
den i -menniskolotter, som revolutionernas
svallvågor jemnat och bortspolat.
Och med alla dessa befallningar blifva ej
staterna färdiga. Tysklands regeringar kunna
ej dekretera bort den hungersnöd, som bör-
jar hota flera af deras stater. :Näringslagar
och prohibitioner kunna ej utestänga proleta-
riatet, den bödelsyxa som staten lyfter öfver
mördarens hufvud har ej räckt till att trygga
hvarje medborgares lif, och trotts alla de på-
bud och straffbestämmelser, hvarmed välme-
nande styrelser söka upprätthålla Guds rike,
finhes ännu så mycket förakt för det heliga,
så mycken otro, så mycken hädelse, att om
vi skola tro de djupsinniga, bör verldens ända
icke kunna vara långt borta.
Men det återstår för de befallande att ännu
visa mera allvar, att skärpa påbuden och mång-