sunde .lika hänförande tala. till fruntimmer
som till krigare.
Naturligtvis kunde, det. ej fela att äfven
denna präktiga medalj hade tvenne sidor: en
in observatör skulle studsat just för glansen
af så många egenskaper och så många ytliga
företräden, hvilka nästan kunde inge tvifvel,
om der egentligen fanns någonting på djupet.
Det tycktes falla sig en hvar naturligare att
erkänna denna unga mannen för sin herskare
än att tänka sig honom som vän.
Hervå kunde. ej betvinga en lätt darrning,
då han hörde sitt namn nämnas af den. som
var föremålet för hans begärliga uppmöärksam-
het, och hvilken vi hädanefter vilja kalla med
namnet Fleur de Lys. r
Herr de Pelven,, sade han i det han höj-
de sitt glas, tillåter ni mig att jag dricker ett
glas för den lyckliga händelse, som förskaffar
oss den af oss alla högt skattade fördelen,
att få räkna er i värt lag?
Min herre, svarade Hervg, bemödande sig
att småle, som jag ej bedrar mig alltför myc-
ket, är det er man har att tacka derför, om
ens någon tacksägelse kan sättas i frågar,
Min Gud! min grefvex, återtog Fleur-de-
Lys med en skarpt accentueradton, antingen
bedrar jag mig allt för mycket, eller ock förlå-
ter pj mig icke, att jag helt naturligt en gång
jagit mig friheten att er ovetande begagna
mig af ert bistånd och er hjelpv.
På min ära, min herre, svarade Hervå
muntert, jag tillstår att jag ännu har på mitt
samvete ett visst dråpslag..-
Som Gudskelof! jag inte har på mitt sam-
vete, Georg; jag ber er min vän, återfordra
mm edra lagliga rättigheter . . . Jag vill ej att
er knytnäfve. skall skilja hr de Pelven och
Mig ... Der ser ni den som gifvit er dråp-
slaget, min kära grefve, i det han visade
Hervå på en ung man med bondaktigt utse-