Mindre Teatern.
Hr Norrbys recett i går afton å Mindre tea-
tern gaf fullt hus och recett-tagaren inropades
som vanligt efter spektaklets slut. I den för-
sta pjesen: De begge kapellmästarne, komedi i
2 akter, öfversättning från tyskan, tycktes för-
fattaren gjort till sin uppgift att visa hvilken
roll rekommendationer ofta spela vid frågan
om en tjensts tillsättande, och i den sednare:
Sparfven ibland tranor, en fyra akters komedi
med säng, fritt bearbetad från danskan, synes
hufvudsyftet hafva varit, att åt det gamla
sanna ordspråket: Som man är klädd, så blir
man hädd,, skaffa en dramatisk beklädnad.
Då det sednare stycket var aftonens egentliga
pigce de resistance, vilja vi med några ord
antyda huru oss tycktes att den danske för-
fattaren, hvars namn är C. Hostrup, lyckats
i sin nämnde lofvärda afsigt. En Spurv i
Tranedands,, som Hostrup kallar den, har icke
blott blifvit försvenskad, utan äfven Stock-
holmiserad, d. v. s. scenen är förlagd till vår
hufvudstad, dit hjelten Petter Sparf, eljest
akräddargesäll i Waxholm, har kommit upp-
resande cch der han blir behängd med en
gyllene kedja af ingen mindre person än
drottning Skjalf. Huruvida det var .densam-
ma hvarmed den nobla damen fordom kares-
serade sin Agne, det känna vi icke; men att
denna kedja, ibland allt annat godt den har
med sig, för vår fattige Sparf öppnar konsul
Tranas salonger, inspirerar fru Trana att med
honom parlera fransyska, ja han erhåller till
och med deras dotter till fästmö och, :o höjd
af ära! han får dricka brorsskål med sjelfva
kammarjunkar Trana! Men nu tycker drott-
ning Skjalf antingen att det går för långt el-
ler ock att Sparfven har dansat länge nog med
Tranorna: alltnog, då Sparfven snarkar som
bäst vid sin utvaldas sida, uppstiger Skjalf ge-
nom golfvet, återtager, under några pathetiska
fraser och gester, sin gyllne kedja och för-
svinner samma väg hon kommit. Beröfvad
kedjan gör Sparf samma ömkliga figur som
förut och ingen vill kännas vid honom.
Man ser häraf attsjelfva ideen är ganska
god, nemligen att .visa huru ytligheten och det
falska skenet kan erhålla anseende i verldens
ögon, men mot sjelfva: ämnets behandling
torde vara mycket att anmärka. Denna pjes
har ett slägttycke af sUrdur eller Näckens
dotter,, men står i nästan allt under den sist-
nämnde. Icke derföre att vi här ej få se ned
i någon Neptunisk eller Plutonisk underverld,
men qvickheterna här sakna udd och satiren
af det hela blir slö: . den är, liksom kedjan
på Sparf, hängd utanpå den dramatiska hand-
lingen, som i sig sjelf är ganska torftig, och
utvecklar sig icke ur den. Den omanligtjoll-
rande ton som här genomgår det hela är för
öfrigt hågot som äfven de Ng dauskua
författare ofta hafva svårt att blifva fullkom-
ligt qvitt. Osmakligt fula voro några strofer
i sången om kejsarens mantel, men annars
vunno de många här förekommande kuplet-
terna mesta bifallet, hvilket troligen dock
egentligen gällde de muntrande dertill af hr
Ahlström arrangerade melodierna. .
Hvad spelet vidkommer utmärkte sig hr
L.Kinmanson i konsul Tranas roll genom
den moderation och det fina spel, som gör
att man alltid ser honom så gerna. Förträff-
lig var han då han, med glaset i hand, oviss
och tvehogsen frågar om det är på modet att
klinga med glasen och, efter erhållet jakande
svar, genast infaller: Ja, jag tycker också att
den der klangen låter så treflig,. Hr Swartz
som kammarjunkar Trana var en verklig typ
för allt hvad kammarjunkare heter, och hr
Norrby som skräddargesällen Sparf sade sina
saker rätt bra, men gäspade om möjligt ännu
bättre. De öfrige medspelande fyllde på ett
tillfredsställande sätt sina roller. oR-.
oss — -bonssäåss