Hervå, liksom ville han pröfva. sin gångare, försvann derpå ett ögonblick vid en krökning af vägen och återkom efter några minuter i kort galopp, döljande försigtigt en bukett af gullvifvor, narcissor och ljungblommor, om hvilka han nyss hört Andrea yttra sig med hänryckning. Lyckligtvis hade Andrea i detta ögonblick. några stegs försprång framför abedissan; Francis stannade häftigt framför henne. sMin frökeno, yttrade han, i det han presenterade henne sin bukett, det är på er brors vägnar., : Osanningen var uppenbar och om Andrea endast hade haft tid på sig att förutse händelsen och tänka litet derpå, så hade den unge mannen varit förlorad; men okunnigheten om faran och den beundransvärda djerfhet, som den ibland ger förälskade af Francis ålder, försäkra dem om en oftast genom öfverraskning vunnen framgönen Andrea; endast alltför väl vetande hvad hon gjorde, tog blommorna och böjde på sin filla nacke, i det hon framstammade en tacksägelse. j Man kan väl förstå att en dylik scen ej med likgiltighet kunde åskådas af gamla stiftsfröken. Hon lät genast sin häst lunka af uti ett traf, som skakade upp. ett parfymeradt dem af puder, hvilket stod liksom ett rökmoln efter henne, så att man kunnat följa hennes spår såsom en af antikens gudinnor, Fästande på Andråas upprörda ansigte blickar, som förkunnade en storrd, utfor hon: sHvad vill detta säga? Hvad sjöng den der patriotiska troubaduren i era öron? ;Han bad mig, min nådiga tant, svarade Andrea, patt jag skulle tillbjuda er den här buketten, emedan han ej vågade det sjelf,