len. Wrethman förnekade nu den mot honom gjorda
angifvelsen och påstod att hustrun begaghat saxen förj
att dermed hugga till pigan. Ett bref från piganlc
Edlusd till Wrötbiman ätföljde rapporten, uti hvilket!t
Edlund benämner W. fearbrors, och i de mest öma
ordalag utirycker sin önskan att ban snart äter mätte
sluta hepne i sina armar. Fru W, pästod att Edlund
sökt aflemna dussintals dylika biljetter, men genom
fru W:z vazxsamhet hade sådant törekommits. Wreih-
ran sökte änyo, till bekräftande af makarnes goda
rbällavde till bvarandra, framkomma med ätskilliga
opassands yttranden, för hvilka ban allvarligenfaf hr
pelismästaren tillrättavisades. Dä det förut remitte-
rade målet ännu icke förekommit vid domstol, blef
ifven denna nya angifvelse dit remitterad, och kunde
ifverståthällareembetet icke fästa afseende ä fru W:s
rrkande att blifva skiljd frän sin man, utan hänvi-
stes att derom ä ort och ställe som sig bör göra sin,
talan gällande. Pigan Edlund, som är utan tjenst
och sysselsättning, blef ä arbetshuset intagen.
— En verklig furie bland Hötorgets mängelskor,
vid namn Pettersson, var i dag åf kommissarien Jä-
derin upphemtad till poliskammaren, derföre att hon
icke inbetalt böter, till hvilka hon blifvit fälld för
slagsmål, yrkessystrarne emellan. Nägot vidare an-
ständ kunde henne nu icke beviljas, utan insattes hon
i häkte för att vid 13 dygns vatten och bröd af-
kyla sitt bäftiga lynne. Före utgäendet frän sessions-!
rummet neg Pettersson helt djupt och skrek med hö-
san röst: Tackar ödmjukast, hr polismästare; tac-j
kar ödmjukast, hr kommissarie —.
— Sidenväfverskan Anna Nilsson, hvilken för nä-
gra dagar sedan, på yrkande af allmänna äklagaren, l.
inmanades i häkte derföre att hon ansägs förvunnen
att genom verkande medel hafva afdagatagit sitt fram-
födda foster, blef i gär uti Poliskammaren, mot bor-
gen af sin husbonde, tillsvidare ställd å fri fot.
— I dag hölls uti poliskammaren ransakning an-
gående ett väldsamt uppträde, som i gär egt rum ä
den i hörnet af Gref-Thure- och Humlegärdsgatan be-
iägne krog. Traktören Hultman angaf poliskonsta-
peln i Ladugärdslandstrakten, Söderberg, att hafva
derstädes illa misshandlat honom, hvaremot Söder-
berg pästod att han af Hultman blifvit med en käpp
silldelad ett svärt slag i hufvudet. Hultmans ansigte
har dock vittne om en svär misshandling, och polis-
konstapeln Märtensson, hvilken innevarit i det yttre
sästrummet, kunde icke förneka att Hultman, sedan
Söderberg utgätt ur det rum, hvarest slagsmälet
mat, varit mycket blodig. Målet uppsköts tills om
edag för flere vittnens hörande, och anbefalldes S.
af hr polismästaren att intilldess afhälla sig från utöf-
vande af sin tjenstebefattning.
— Dagligen ha en mängd personer varit uppkal-
iade till polskammaren och blifvit fällde att böta 3
rdr 16 sk. bko för det deras hundar varit lösa. Po-
liskonstaplarne i Claratrakten, Jönsson och Svens-
son, hafva isynnerhet ätalat slika förseelser, så väl
i Clara som andra trakter, men vid mänga af dessa
fall har hr polismästaren funnit ätalen vara af sådan
beskaffenhet att de lemnats utan afseende. På de 3
sista dagarne har ej nägon sjuk hund blifvit till ve-
terinärinrättningen aflemnad.
— Timmermansenkan Brita Nordsten hade i polis-
kammaren angifvit sin son, arbetskarlen Fredr. Fors-
man, för att hafva tilldelat henne två örfilar, samt
soickaregesällen Anders Jonsson och dalkullan Greta
Olsdotter, att vid samma tillfälle hafva öfverfallit och
slagit benne. Dä målet, efter remiss frän öfverstät-
hällareembetet, företogs å rädstufvurättens 4:e afdel-
ning, avmäldes att enkan Nordsten aflidit och att
medico-legal besigtning ä hennes döda kropp blifvit
anbefalld. Efter det besigtningshandlingen till rätten
iokommit jemte läkarens utlätande, att nägot spär
efter yttre väld, som kunnat orsaka eller påskynda
döden, ej förefunnits, fann allmänna åklagaren, på
grund häraf och då sanna förhällandet om de tillta-
lades brottslighet efter mälsegarinnans död icke kun-
de lagligen utredas, sig ej kunna framställa nägot
ansvarspästående mot de; tilltalade; och meddelade
rätten i gär det utslag, att, sedan enkan Nordsten
oumera aflidit innan mälet vid rädstufvurätten före-
kommit till handläggning och allmänna äklagaren för-
klarat sig icke vilja mot de anklagade föra ansvars-
talan, rätten fann den af enkan Nordsten i lifstiden
hos öfrerstäthällareembetet gjorda angilvelse icke till
nägon vidare ätgärd föranleda. Dock skulle mälet
underställas hofrättens pröfning.
— På samma afdelning afslutades ransakningen
angående ett på skarprättarebostället ä söder sistlidne
höst förefallet slagsmäl ernellan tvenne dödsfiender,
nemligen förre norske jägaren Sandacker och den för
bundstöld flere gänger tilltalade, men ännu icke sak-
fällde lumpsamlaren Löfgren. Gräl emellan dem
tyckes hafva uppkommit derigenöm, att S. efter sin
vana börjat drifva gyckel med L., hvarpä denne, som
efter allt utseende icke är särdeles hemmastadd på
andens stridsfält, fattat uti en skräddare-sax, under
yttrande, att den passade förträffligt för S:s ögon.
Sedan saxen lyckligen fräntagits L., hade S. blifvit
mera närgången och fränryckt L. hans bränvinsfla-
ska, hvars innehäll S. dels förtärt sjelf och dels dera!
meddeiat ät nägra sina följeslagare. Nu hade L.
fattat uti en knif, den S. dock genast slagit ifrän ho-
vom med skaftet af sin medhafde piska, hvarpä, se-
dan S. utdelat ännu nägra slag, samt det på bordet
stående ljuset blifvit nedstött X golfvet och utsläckt,
slagsmålet kommit i full gäng. Under det nu in
trädda mörkret hade vittnena endast hört hvinande
ljud som utaf tätt på hvarandra följande slag samt
Sandackers ofta upprepade skrik: Skär mig icke,
Löfgren och Är du inte nöjd med att ha bitit öra:
af mig i Södertelje; vill du nu ocksä bita tummer
af mig?. — Äfven sedan värdinnan i huset lyckats
äter tända ljuset, bade slagsmälet ännu fortfarit er
stund. 8. hade brottats med L. och slagit denne i
golfset, hvarpä två af S:s följeslagare, arbetskarlen
Olsson och skoarbetaren Moström, den ena först och
den andra sedan, med L:s egen käpp piskat denne
ä ryggen så länge de förmädde, hvarefter Moström
af alla krafter sparkat L. i hufvudet. Slutet blef,
att L., ända till oigenkännligbet vanställd, mäst ge-
pom tillkallade poliskonstaplars försorg afföras till se-
Trafimerlasarettet.
Äfven skarprättaredrängen Eriksson och hans hu-
stru, hos hvilka slagsmälet egde rum, hade, då de
ville stilla oväsendet, af Moström bekommit åtskilliga!
slag, hvarför de mot denne likväl icke förde någon talan.
ILANDSORTS-N YHETEk