(Slut från thorsdagsbl.)
År 1789, då revolutionen utbröt, var ko.
nungamakten i Frankrike representerad af er
sällsynt furste, ehuru han icke egde något öf.
verlägset; dygdig, allvarlig, med enkla sede;
efter Ludvig XIV, med rena seder efter Lud-
vig XV, modest ända till ödmjukhet, sam-
vetsgrann ända till obeslutsamhet, mensklig
och god ända till svaghet, qvald i sitt sam-
vete och ständigt vacklande i sitt uppförande
genom det oförenliga i sina idder om rätt och
om pligt: Ludvig XVI tviflade på sin rang.
på sin sak, på sin framtid, på sig sjelf; han
böjde sig nästan, i sin innersta tanke, för er
annan suveränitet än sin egen, på samma gång
som han öfver upphofvet och naturen af sin
makt bibehöll forntidens begrepp. Detta till-
stånd var fullt af ångest för en hederlig man
och af fara för en konung. Men midt unde
villrådigheten och motsägelserna i sin själ och
sitt uppförande, var Ludvig XVI, före liksom
efter sin olycka, en furste värd all den vörd-
nad, och i stånd till alla de uppoffringar och
alla de dygder som skapa, om icke en sto1
konung i en af stormar upprörd stat, åtmin-
stone en förträfflig konung under ett tidskifte
med frihet under lagen.
Franska kyrkan egde utan tvifvel vid denna
tidpunkt icke längre denna glans af fromhet
och höghet, som så länge hade utgjort dess
kraft och: dess ära; förförelsen af seklets lif
och ideer hade nedträngt i dess leder. Långt
mindre djupt likväl än man ofta behagat säga:
åt dem som med stränghet förebrå henne hen-
nes verldsliga och lättfärdiga sinne på denna
tid, har franska kyrkan tvenne svar: hon har
med bhjeltelikt mod och hängifvenhet fördra-
git oerhörda vedervärdigheter; och så snart
marken åter fått någon fasthet, har hon rest
sig ur sina ruiner, och hon har under loppet
af få år gifvit det kristna Frankrike ett pre-
sterskap, värdigt hela dess aktning. En kyrka,
som under ett fjerdedels sekel åt schavotten
lemnat så många fromma martyrer, och åt al-
taret så mänga heliga prester, var i sanning
icke angripen af något obotligt ondt, icke
sjunken i ett verkligt förfall.
Jag vill icke framdraga sanningen hel och
hållen; jag vill icke uppväcka vederstyggliga
och sönderslitande minnen; jag lemnar ostör-
da på hjertats djup de stormar af indignation
och medömkan som, tack vare himlen, alltid
uppväckas af brottets tygellösa häftighet och
olyckans sista ytterligheter. Från våra förflut-
na revolutionära tider vill jag endast uppkalla
ett enda faktum, ett stort faktum, i hela sin
kalla och nakna enkelhet: å ena sidan fram-
håller jag hvilka tjenster den kristna kyrkan
och monarkien under femton sekler hafva
gjort Frankrike, och hvad konung Ludvig XVI
och den franska kyrkan i sjelfva verket voro
vid morgonpgryningen af vår revolution. Jag
pörånner å den andra sidan om hvad revo-
utionen gjort med monarkien och kyrkan,
med Ludvig XVI och det kristna presterska-
pet. Hvem kan ett ögonblick hålla denna
vågskål och icke med djup smärta erkänna,
att genom att behandla monarkien och kyr-
kan, Ludvig XVI och det kristna presterska-
pet så, som hon har behandlat dem, har re-
volutionen trampat i stoftet rättvisa och sundt
förnuft, moral och politik; att hon på samma
gång varit otacksam och oförnuftig, att hon
misskänt och skymfat såväl Guds eviga lagar
som grundvilkoren för samhället och alla goda
instinkter hos sjelfva detta folk, i hvars namn
hon utfördes?
Dessa lärdomar af våra dagars skådespel,
detta vår egen erfarenhets rop, denna Guds
röst genom menniskornas öden och handlin-
gar, har eder ärade företrädare, min herre,
låtit oss förnimma och förstå; det är derföre
som han skrifvit sin Ludvig XVI:s historia
och som han dött såsom en kristen.
Då man läser Ludvig XVI:s historia af
Droz, erfar man en djup känsla af tillfreds-
ställelse och lugn. Det är icke längre det
oundvikliga ödet, eller nyttan, eller hänförel-
sen, framhållna vare sig af logiken eller pas-
sionen, som tjenar till brottets ursäkt, försvar
eller till och med förherrligande; det är det
lugna men fasta samvetet, det blygsamma
men klara förståndet hos en rättskaffens man,
som enligt moralens och det sunda förnuftetsl.
lagar bedömer händelserna och menniskorna.
Ett bedömande snarare återhållet än genom-
gripande, snarare mildt än strängt. Hr Droz
var alltför uppriktigt fästad vid 1789 års storal
idger och ädla afsigter, för att med öfverdrif-
ven stränghet bedöma denna tids felsteg; ofta
till och med spårar man i hans omdömen en
sorgsen väns bhjertliga saknad; och då han
fördömer felen, öfvergifver han icke med det- !f
samma de sunda principerna och de qvarstå i
ende förhoppningarne. Men den sympati och f
den förhoppning han bibehåller rubbar aldrig
redbarheten eller öppenheten i hans åsigter;
han beklagar och anklagar icke endast revo-
lutionens brott och olycksdagar, utan den ka-
rakter och den allmänna riktning sora hon så
hastigt tog; han bekräftar och han bevisar, c
att om hon icke fortgick eller återfördes pålj
den rätta vägen, var det icke i följd af någon lt
nödvändighet, något oöfverstigligt hinder, utanc
ett fel hos dess verkställare, ledande och ly-
dande, för hvilka saknades, icke tillfällen el-
ler medel, utan upplysning och mod, förstånd
och dygd. Han har sålunda, såsom filosof
och som historieskrifvare, den alltid sköna
och i våra dagar skönaste förtjensten att känna
och rent ut säga, att det onda är en frivillig,
handling, ej något menniskans oundvikligalj
öde, och att sålunda i historien gifva åt del,
handlande personerna sin frihet, ät händel-
serna sin moralitet. — — —
Ni, min herre, var i ert politiska lif utsatt
för äfven en stötesten. Fremmande för 1830
års revolution och vanligen stående i opposi-
tionens leder, löpte ni fara att bortföras af
denna ström och att, nästan er sjelf ovetande,
öfvergå från en liflig opposition till en för-
störande fiendtlighet. Ni hade en aning omja
denna fruktansvärda belägenhet, och ni harls
alltid värit er för detta farlioa hartförande.