(Slut från thorsdagsbl.) År 1789, då revolutionen utbröt, var ko. nungamakten i Frankrike representerad af er sällsynt furste, ehuru han icke egde något öf. verlägset; dygdig, allvarlig, med enkla sede; efter Ludvig XIV, med rena seder efter Ludvig XV, modest ända till ödmjukhet, samvetsgrann ända till obeslutsamhet, mensklig och god ända till svaghet, qvald i sitt samvete och ständigt vacklande i sitt uppförande genom det oförenliga i sina idder om rätt och om pligt: Ludvig XVI tviflade på sin rang. på sin sak, på sin framtid, på sig sjelf; han böjde sig nästan, i sin innersta tanke, för er annan suveränitet än sin egen, på samma gång som han öfver upphofvet och naturen af sin makt bibehöll forntidens begrepp. Detta tillstånd var fullt af ångest för en hederlig man och af fara för en konung. Men midt unde villrådigheten och motsägelserna i sin själ och sitt uppförande, var Ludvig XVI, före liksom efter sin olycka, en furste värd all den vördnad, och i stånd till alla de uppoffringar och alla de dygder som skapa, om icke en sto1 konung i en af stormar upprörd stat, åtminstone en förträfflig konung under ett tidskifte med frihet under lagen. Franska kyrkan egde utan tvifvel vid denna tidpunkt icke längre denna glans af fromhet och höghet, som så länge hade utgjort dess kraft och: dess ära; förförelsen af seklets lif och ideer hade nedträngt i dess leder. Långt mindre djupt likväl än man ofta behagat säga: åt dem som med stränghet förebrå henne hennes verldsliga och lättfärdiga sinne på denna tid, har franska kyrkan tvenne svar: hon har med bhjeltelikt mod och hängifvenhet fördragit oerhörda vedervärdigheter; och så snart marken åter fått någon fasthet, har hon rest sig ur sina ruiner, och hon har under loppet af få år gifvit det kristna Frankrike ett presterskap, värdigt hela dess aktning. En kyrka, som under ett fjerdedels sekel åt schavotten lemnat så många fromma martyrer, och åt altaret så mänga heliga prester, var i sanning icke angripen af något obotligt ondt, icke sjunken i ett verkligt förfall. Jag vill icke framdraga sanningen hel och hållen; jag vill icke uppväcka vederstyggliga och sönderslitande minnen; jag lemnar ostörda på hjertats djup de stormar af indignation och medömkan som, tack vare himlen, alltid uppväckas af brottets tygellösa häftighet och olyckans sista ytterligheter. Från våra förflutna revolutionära tider vill jag endast uppkalla ett enda faktum, ett stort faktum, i hela sin kalla och nakna enkelhet: å ena sidan framhåller jag hvilka tjenster den kristna kyrkan och monarkien under femton sekler hafva gjort Frankrike, och hvad konung Ludvig XVI och den franska kyrkan i sjelfva verket voro vid morgonpgryningen af vår revolution. Jag pörånner å den andra sidan om hvad revoutionen gjort med monarkien och kyrkan, med Ludvig XVI och det kristna presterskapet. Hvem kan ett ögonblick hålla denna vågskål och icke med djup smärta erkänna, att genom att behandla monarkien och kyrkan, Ludvig XVI och det kristna presterskapet så, som hon har behandlat dem, har revolutionen trampat i stoftet rättvisa och sundt förnuft, moral och politik; att hon på samma gång varit otacksam och oförnuftig, att hon misskänt och skymfat såväl Guds eviga lagar som grundvilkoren för samhället och alla goda instinkter hos sjelfva detta folk, i hvars namn hon utfördes? Dessa lärdomar af våra dagars skådespel, detta vår egen erfarenhets rop, denna Guds röst genom menniskornas öden och handlingar, har eder ärade företrädare, min herre, låtit oss förnimma och förstå; det är derföre som han skrifvit sin Ludvig XVI:s historia och som han dött såsom en kristen. Då man läser Ludvig XVI:s historia af Droz, erfar man en djup känsla af tillfredsställelse och lugn. Det är icke längre det oundvikliga ödet, eller nyttan, eller hänförelsen, framhållna vare sig af logiken eller passionen, som tjenar till brottets ursäkt, försvar eller till och med förherrligande; det är det lugna men fasta samvetet, det blygsamma men klara förståndet hos en rättskaffens man, som enligt moralens och det sunda förnuftetsl. lagar bedömer händelserna och menniskorna. Ett bedömande snarare återhållet än genomgripande, snarare mildt än strängt. Hr Droz var alltför uppriktigt fästad vid 1789 års storal idger och ädla afsigter, för att med öfverdrifven stränghet bedöma denna tids felsteg; ofta till och med spårar man i hans omdömen en sorgsen väns bhjertliga saknad; och då han fördömer felen, öfvergifver han icke med det!f samma de sunda principerna och de qvarstå i ende förhoppningarne. Men den sympati och f den förhoppning han bibehåller rubbar aldrig redbarheten eller öppenheten i hans åsigter; han beklagar och anklagar icke endast revolutionens brott och olycksdagar, utan den karakter och den allmänna riktning sora hon så hastigt tog; han bekräftar och han bevisar, c att om hon icke fortgick eller återfördes pålj den rätta vägen, var det icke i följd af någon lt nödvändighet, något oöfverstigligt hinder, utanc ett fel hos dess verkställare, ledande och lydande, för hvilka saknades, icke tillfällen eller medel, utan upplysning och mod, förstånd och dygd. Han har sålunda, såsom filosof och som historieskrifvare, den alltid sköna och i våra dagar skönaste förtjensten att känna och rent ut säga, att det onda är en frivillig, handling, ej något menniskans oundvikligalj öde, och att sålunda i historien gifva åt del, handlande personerna sin frihet, ät händelserna sin moralitet. — — — Ni, min herre, var i ert politiska lif utsatt för äfven en stötesten. Fremmande för 1830 års revolution och vanligen stående i oppositionens leder, löpte ni fara att bortföras af denna ström och att, nästan er sjelf ovetande, öfvergå från en liflig opposition till en förstörande fiendtlighet. Ni hade en aning omja denna fruktansvärda belägenhet, och ni harls alltid värit er för detta farlioa hartförande.