Till Allmänheten! fivart stiger din suck, 0 milt klappande bröst! Hvarkorefv o bedjande hjerta, din röst? E-vem lindrar det qval som dig brännande tär — Och stillar de hungrande barnens begär? 3 lycklige likar! o lyssnen en gång Till enkans af smärta framtvingade sång. Med nöden ej allud förtrogen hon var, För henne fanns också i sällare dar Ett hem, der vid barnens oskyldiga fröjd Hon lefde med maken i idoghet nöjd; Men munnarna blefvo för många till slut Och brödet ej räckte så långt som förat. Och härjadt blef hemmet — ack! hårdare än Eon skulle dock pröfvas — ty bort hennes vän Gick hastigt från jordens oroliga strand Till ovanskligt Kf i de okända land. Men hjertat det blöder ur tusende sår Seniensam och värnlös med barnen kon står. Ej mera ett stöd uppå jordenes ring eger, hvarthän hon må blicka omkring. Väl handen arbetar men föga det ger, Och derför hon vänder sig ödmjukt tik er, Som kärleksfullt lindren hvar tryckande nöd: O offren en skärf till vårt dagliga bröd! Dock — menniskan lefver ej endast af bröd, Så lärab en gång från Försonaren ljöd. Ej kroppsliga födan allena det är Som. modren i tårar för barnen begär: De känna de små ock i armodets hus En törst efter kunskapens närande. ljus. Na ordet från darrande läppar har gått, O, må det af alla ej blifva försmådt! Må någon dem känna de bäfvande ljud Som höras från Konungens sändningebud! Du verldarnas Herre! välsigna vårt hopp, Väck hjertan som ömma för lidandet opp! Red, har ej velat vägra plats ät ofvanstående vädin till allmänheten, sedan Bed. gjort sig underrätdd att högst ömmande omständigheter derför ligga U grund. En moder, med flera derlösa barn, har enom oberäknade omständigheter blifvit bragt till en yttersta nöd. . Bidrag till lindrande: deraf: motges under: ift till Faderlösar på Aftonbladsontoret vid Mynttorget.