Till Allmänheten!
fivart stiger din suck, 0 milt klappande bröst!
Hvarkorefv o bedjande hjerta, din röst?
E-vem lindrar det qval som dig brännande tär —
Och stillar de hungrande barnens begär?
3 lycklige likar! o lyssnen en gång
Till enkans af smärta framtvingade sång.
Med nöden ej allud förtrogen hon var,
För henne fanns också i sällare dar
Ett hem, der vid barnens oskyldiga fröjd
Hon lefde med maken i idoghet nöjd;
Men munnarna blefvo för många till slut
Och brödet ej räckte så långt som förat.
Och härjadt blef hemmet — ack! hårdare än
Eon skulle dock pröfvas — ty bort hennes vän
Gick hastigt från jordens oroliga strand
Till ovanskligt Kf i de okända land.
Men hjertat det blöder ur tusende sår
Seniensam och värnlös med barnen kon står.
Ej mera ett stöd uppå jordenes ring
eger, hvarthän hon må blicka omkring.
Väl handen arbetar men föga det ger,
Och derför hon vänder sig ödmjukt tik er,
Som kärleksfullt lindren hvar tryckande nöd:
O offren en skärf till vårt dagliga bröd!
Dock — menniskan lefver ej endast af bröd,
Så lärab en gång från Försonaren ljöd.
Ej kroppsliga födan allena det är
Som. modren i tårar för barnen begär:
De känna de små ock i armodets hus
En törst efter kunskapens närande. ljus.
Na ordet från darrande läppar har gått,
O, må det af alla ej blifva försmådt!
Må någon dem känna de bäfvande ljud
Som höras från Konungens sändningebud!
Du verldarnas Herre! välsigna vårt hopp,
Väck hjertan som ömma för lidandet opp!
Red, har ej velat vägra plats ät ofvanstående väd-
in till allmänheten, sedan Bed. gjort sig underrät-
dd att högst ömmande omständigheter derför ligga
U grund. En moder, med flera derlösa barn, har
enom oberäknade omständigheter blifvit bragt till
en yttersta nöd. . Bidrag till lindrande: deraf: mot-
ges under: ift till Faderlösar på Aftonblads-
ontoret vid Mynttorget.