SL. h Fr See SR FAR vidtagit i afseende å pressen vore stridande emot lagarne. Ni vet måhända att vi hafva att fröjda oss åt en press-lag af den 12 Maj 1851, hvars stränghet mången gång kommit våra litteratörer att sakna den gamla censurens råa enkelhet. Icke desto mindre var detta ej nog. Man har återuppkallat en gammal industriförordning, för att beröfva de förläggare, bokhandlare och boktryckare, hvilkas utgifna verk misshagade styrelsen, deras rättigheter. Man har landsförvist skriftställare, tillhörande oppositionen. Man låter öfver hela pressen indragningsmaktens damokles-svärd hänga, och allt detta icke, såsom i Österrike, i kraft af styrkans rätt under belägringstillstånd, utan under sken af laglighet och med påstående af rätt till dessa godtyckliga åtgärder. Den allmänna opinionen har häraf blifvit upprörd och hr Clausens från Köln motion, hvarom jag nyss nämnde, blef antagen af utskottet. Ministeren befann sig i ett svårt bekymmer. Olagligheten af dess åtgärder emot pressen stod i en så skärande dager, att den ganska mycket riskerade att se motionen gå igenom i kammaren, eller att åtminstone erhålla en tillrättavisning genom någon dagordning, sor vår mindre svagt motiverad än hvad den andra kammaren eljest brukade. Hvad skulle ministeren göra i en sådan händelse? Upplösa kammaren var en farlig sak. Demokratien, trött af att vara ställd utom all politisk verksamhet, kunde kanske få lust att deltaga i valen och sålunda gifva pluralitet åt oppositionen. På den punkt, der sakerna nu stå, hade regeringen haft sin tillflygt till en statskupp, men det var för tidigt. Dessutom är den fransyska absolutismen ännu icke rätt betryggad; man vill således ännu bevara några liberala chancer. Louis Napoleon skulle en eller annan dag, i trots af sina fredsförsäkringar, kunna behöfva krig. Preussen vore då tvunget att vädja till landtvärnet, det är folket. Man borde då ej öppet och oåterkalleligt bryta med borgerskapet och folkets sympathi. I denna belägenhet beslöt styrelsen, trogen sina föregående handlingar, att lovera. Uti en högtidlig förklaring, beslutad i ministerrådet och offentliggjord i statstidningen, bestred den kammarens rätt att kontrollera styrelsens handlingar, vore det ock blott det enkla afgifvandet af en underrättelse. Kammaren borde, menade ministeren, gå petitionsvägen för att få en authentisk tolkning af lagen. Då skulle regeringen vara beredd att rättfärdiga sig. Det förstås lätt, att både petitionen och interpellationen skulle hafva blifvit begrafna i byråerna. Denna ministerens theori, att ej medgifval det kammaren kunde uttrycka sin mening om sådana styrelsens handlingar, syntes stötande för sjelfva den yttersta högerns organer. Man bör känna, att detta parti af riddare och junkrar, representeradt i pressen af Neue Preussische Zeitung, har förstått påtruga ministeren li sin politik, utan att låta absorbera sig af den maktegande byråkratien. Det råder tvärtom en tyst vänskap emellan byråkraterna, hvilkas chef är Manteuffel, och junkerpartiet, i spetsen för hvilket stå hrr d:r Gerlach, prof. Stahl, v. Bismark, Schönhausen, Preussens sändebud i Frankfurt; m. fl. Byråkraterna och junkerpartiet förenade hafvå besegrat demokratien och det liberala partiet, Dagen efter segern började de att tvista medl hvarandra om segerpriset. Junkrarne begäral: helt simpelt återställandet af deras privilegier, af adelselementets uteslutande välde i staten såväl som i kyrkan, förbund med Ryssland, fri handel till gynnande utaf åkerbruket och de stora landtegendomarna på den borgerliga industriens i de stora städerna bekostnad, medl! ett ord medeltidens anda, men likväl med åtskilliga af de nyare idgerna, utförda till fördel för adeln. Detta parti, som har betjenat sig af allt, af parlamenter, af pressen, af kont stitutionen, för att nå sitt mål och för att långsamt men säkert göra sig qvitt parlamenter, press och konstitution, finner på sin vägl byråkratien, det gröna bordets välde, dettal skrifvarevälde, som vill styra staten genorh bref och förordningar, genom halfmesyrer, enom dagtingan med den moderata liberaismen, allt saker, som icke i sig sjelfva misshaga adelspartiet, men hvilka de äro förargadel att icke få använda ensamma och till sin egenl fördel. Hofvet, som är adeln bevåget, kan ännu icke göra sig utaf med sina intima rådgifvare eller byråkraterna. Der är fröet tilll alta de ministeriella brytningar, som alltid förnekas och alltid återkomma. Partiet GerlachStahl har sedan länge haft nog af hr Manteuffel, men det är troligt att ban skall bibehålla sig lika länge som kamrarne, hvilka äro så att säga hans verk. Det är en åsigt, som gjort sig gällande på högre ort, att hr Manteuffel är den enda som förstår att taga reda i kamrarna. Han är ett skötebarn till dent ögra centern, till denna slappa, förvekligadel bourgeoisie, till detta moderata parti, hvars handlingssätt och seder jag straxt skall skildra. Sålunda begagna sig den yttersta högerns organer af Claessons motion, för att på ett till det yttre fogligt men bitande sätt polemisera emot den ofvan åberopade ministeriella förklaringen. Styrelsen skulle göra orätt, säga de, att icke medgifva kammaren någon frihet att röra sig på teoriens område. Den borde bära den moraliska tyngden utaf en abstrakt diskussion och af ett votum af denna natur, hvilket väl förståendes aldrig skulle kunna på något sätt binda styrelsens handliugar eller utöfva något inflytande på administrationen. Sådar är den åsigt som bekännes af Neue Preussische Zeitung, hvilken dock icke alla dess vanliga trosförvandter dela. I kammaren har hr v. Kleist-Retzow, president för rhenprovinsen, och till honom blomman af den pomerska högadeln, så helt och hållet utgjutit sig i en så flödande vältalighet öfver styrelsens åsigt i hvad som rör kammarens kompetens, nemligen i regeringens anda, att Preussische Zeitung såsom svar till sin rival Neue Preussische Zeitung i går reproducerade in extenso hr Kleist-Retzows tal. Emellertid hindra icke dessa partiella och öfvergående sönAnnina dat fan Ala Rn RR ANA MÄN KR hut