lekkamrat, till dess lejonet i ett ögonblick af dåligt lynne slog till honom med sin ram, ett svagt slag säkert från lejonets sida, men tillräckligt för hunden, ty han — dog; i denna dialog inlade dock hr H. ett sådant verkligt allvar, och utsade sina ord med den känsla, att det syntes att han alls ej saknar förmåga af en djupare uppfattning. De öfriga rollerna voro af mera underordnad beskaffenhet; dock skulle man måhända hos Gustaf Adolfs öfverstar och generaler i allmänhet önskat. se en ädlare och säkrare hållning, än den som företrädesvis synes läggas 1 hufvudets starka illbakaböjande. iDen fransyska komedien Min hustrus andre man är ett särdeles lifligt och ganska pikant stycke, med en omotiverad, ja befängd, men sig raskt utvecklande handling, full af komiska situationer och scener, samt med en qvick dialog. Frågan rör egentligen hr Lescalope, kontorist utan lön vid en tobaksfabrik, som älskar Corine, dotter till sergeanten vid nationalgardet, brädhandlaren Blzimard. Men för att få denna älskade fordras 40,000 francg, ty hennes far hår bestämt att hon skall ha 60,000 fr. i hemgift; sjelf kan han blott ge 20,000. alltså måste den blifvande mannen äga resten, I en hast får den stackars kontoristen ett ar! å 20.000 fr.; hans vän målaren Chalamel ar också 20,000 och älskar äfven Corine. Den gordiska knuten löses dermed att de båda ungherrarne komma öfverens att slå ihop sina kapitaler och spela krona och klave om både dem och Corine, på så sätt, att den som vinner skall först gifta sig med Corine och äga henne ett år; sedan skall han afträda och lemna fältet åt sin kamrat. Spelet försiggår — Lescalope vinner — påstår åtminstone så — tager emot de 40,000 fr. och erhåller Corines hand. Nu är ett är förbi — den olyckliga bröllopsdagen inträder. Lescalope vill för intet pris lemna sin hustru, som han tillber; döm då om hans förtviflan! — om hans glädje då han får höra att Chalamel är död, om hans upprepade förtviflan då detta var ett falskt rykte och Chalamel lifslefvande återinträden! — Saken får dock en god; utgång, tack vare hrr dramäturgers goda hjerta och deltagande för alla lidande älskare. Man finner lätt att med ett sådant motiv många galenskåper blifva möjliga. Önskligt hade dock varit om den der händelsen mel klättringen öfver muren blifvit lättare vidrörd. Pjesen gick förträffligt, med god ensemble. frisk dialog och liffigt utförande af de sär skilda partierna, Särdeles skördade hr Hedih såsom Lescalope ett förtjent bifall för det lif, som gick nära till lössläppthet, hvarmed han utförde sin roll. Med beröm måste man äfven nämna hrr Wennböm och Sundberg, samt fru Bergmansson, hvilka voro de enda, utom hj Hedin, som hade roller af någon betydenhet.