skulle sluta henne i mina armar; och vi skulle fallä hed och7dö tillsammans.s Nej, tält icke så, sade Susanna örät. Ty efter allt Hvad söm händt; måste hon tillslut återvända på rätta vägen. Ni vet, att så gjorde Maria Magdalena.v sAck! Jag tänkte rättare om dig än Will. Har trodde att du skulle aldrig vilja se på honöm mer, om du visste allt angående Lisa. Men du är icke en fariså.n Det gör mig ledsen att han kunde tro mig vara så hårdy, säde Susanna, med låg röst och HKastigt rodnande. Anna Leigh blef härvid förskräckt och i sin moderliga oro begynte hon frukta att hon, minst sagdt, nedsatt Will i Susannas ögon. Ni förstår,, sade hon, att Will tänker; så mycket på er i håns tycke skulle guld icke vara godt nog för er att vandra på, Han säger att ni aldrig vill se på honom nu, och att ni änmu mindre skulle gör det, om ni visste att han är bror till min arma flicka: Han älskar er så mycket, detta gör att han tänker förklenande om allt som tillhör honom; och anser det icke passande att komma nära ersfjmen ban är en så god gosse och god son —du skulle blifva en lycklig hustru om du ville ha honom — derföre låt icke mina ord na skadat honom, låt dem icke göra det! Men Susanna böjde ned hufvudet och svarade icke. . Hon hade ej vetat förrän nu, att Will tänkte på henne så lifligt och allvarligt; och äfven nu kände bon sig frukta att Anna Leighs ord lofvade henne för mycken lycka och att de ickekunde vara follkomligt sanna. Å en annan sida lät hennes blygsamhet henne frukta för att säga någonting som för en tredje persog kunde: tyckas likt en bekännelse af etmåg erna kärslör: Följaktligen vände hön samtalet på barnet. Jag är säker pån, sade hon, patt han ej kan