skulle sluta henne i mina armar; och vi skulle
fallä hed och7dö tillsammans.s
Nej, tält icke så, sade Susanna örät. Ty
efter allt Hvad söm händt; måste hon tillslut
återvända på rätta vägen. Ni vet, att så gjorde
Maria Magdalena.v
sAck! Jag tänkte rättare om dig än Will.
Har trodde att du skulle aldrig vilja se på
honöm mer, om du visste allt angående Lisa.
Men du är icke en fariså.n
Det gör mig ledsen att han kunde tro mig
vara så hårdy, säde Susanna, med låg röst
och HKastigt rodnande.
Anna Leigh blef härvid förskräckt och i sin
moderliga oro begynte hon frukta att hon,
minst sagdt, nedsatt Will i Susannas ögon.
Ni förstår,, sade hon, att Will tänker; så
mycket på er i håns tycke skulle guld icke
vara godt nog för er att vandra på, Han sä-
ger att ni aldrig vill se på honom nu, och
att ni änmu mindre skulle gör det, om ni
visste att han är bror till min arma flicka:
Han älskar er så mycket, detta gör att han
tänker förklenande om allt som tillhör honom;
och anser det icke passande att komma nära
ersfjmen ban är en så god gosse och god son
—du skulle blifva en lycklig hustru om du
ville ha honom — derföre låt icke mina ord
na skadat honom, låt dem icke göra det!
Men Susanna böjde ned hufvudet och sva-
rade icke. . Hon hade ej vetat förrän nu, att
Will tänkte på henne så lifligt och allvarligt;
och äfven nu kände bon sig frukta att Anna
Leighs ord lofvade henne för mycken lycka
och att de ickekunde vara follkomligt sanna.
Å en annan sida lät hennes blygsamhet henne
frukta för att säga någonting som för en tredje
persog kunde: tyckas likt en bekännelse af
etmåg erna kärslör: Följaktligen vände hön
samtalet på barnet.
Jag är säker pån, sade hon, patt han ej kan