fi rikets grundlag skulle uppgä i en så modifierad :geIstält;att mån skulle hö svärt att igenkänna den: En optimist skulle känske icke tro, att den nuvarande ministeren skulle gifva sitt bifall till något dylikt; för vär del tro vi, att den icke blott skall gå Jin på en sädan lösning, utan sjelf taga iniativet dertills; Ty ministeren kan dock icke längre blifva sväfI vandeöfver partierna, den mäste stödja sig på ett eller annat parti, och till följe :af hela dess karakter är det naturligast, att det Kastar sig i armarne på reaktionen. Men riksdagen — frågar man —-skall den då gifIva sitt samtycke till en dylik lösning, som har til I följe sjelfva riksdagens död? — Riksdagen — svara Ivi — är nästan tvungen att följa regeringen på en väg, hvarpä de föregående ministererna antingen med eller mot sin vilja slagit in. Det ena misstaget och I felsteget efter det andra hafva blifvit begängna a :) ministererna. och folkrepresentationen, som nutiden Toch framtiden skola få mycket svärt att godtgöra, så framt det icke är en komplett omöjlighet. Riksdagens majoritet har omvexlande varit dels allt för patriotisk, i det den icke velat lägga regeringen nägra svärigheter i vägen i afseende på de Tyttre förhållandena, dels icke nog patriotisk, då den icke sjelf velat mottaga tyglarne; medan tid ännu Ivar. Aldrig har den danska godmodigheten uppenI barat sig mera storartadt, än. uti.det sätt, hvarpäreI presentationen låtit locka och blända sig at ministe. rerna. 5 Vi helsa derföre ingalunda revolutionsäret 1852 I med stora förhoppniggar; för det första emedan vi läre längt ifrån öfvertygade att äret verkligen skall bära i sitt sköte nägra stora förändringar, såsom så Imänga hafva-profeterat, och dernäst emedan dechancer, en allmän revolutionär rörelse kan hafva för öss, Vicke äro synnerligen stora. Emellertid, huru ringa sannolikhet :härutinnan än finnes, blir dock till slu: en allmän europeisk revolution vär enda frälsning, ty ju mera denveuopeiska reaktionen Tycker fram och Jju fastare den konsolideras, desto mindre utsigt hafva vi att rädda så väl Slesvig, som vär fria författning. I Riksdagen började d. 5 äter sin genom julferiernö afbrutna verksamhet och har redan förehaft ätskilliga I lagförslag, som väl icke varit af utomordentlig vigt, men hvilkas behandlingi Folkethinget dock är beI tecknande: I Schack-hade föreslagit upphäfvandet af en förordning, som förbjuder officerare af de lägre graderna att gifta sig, om de icke kunna uppvisa en inkomst af 600 rbdr utom sin lön och sitt gage såsom militärer. Ett förslag att upphäfva en sä inhuman be stämmelse tyckes väl utan vidare omständigheter bordt gå igenom i Folkethinget, utan att en röst höjts deremot. Men tvertom blef saken ansedd så vigtig, att I bäda krigsministrarne inlade en energisk protest mot I förslaget, emedan officerarne icke kunde lefva ständs mässigt endast af deras gage; ja, marinministern ta I lade till och med för det tvungna coelibatet af enl I högst rolig, om än nägot napoleonisk anledning, denl Inemligen, att gifta offierare vore mindre habila och: l rörliga än ogifta, öch derföre mindre disponibla till krigstjensten, hvarigenom han synes antydg, att officerare, söm hafva uppnätt de grader i hvilka giftermäl är tillåtligt — di v. s. från kaptensgrad uppät! — äro opassande till rörlig och äåktiv tjenst. Hr Schacks förslag hänvisades emellertid till andra behandlingen; men ansägs så vigtigt, att en kommitte deröfver skulte ingifva sitt betänkande. Bland andra förslag märkes ett af krigsministern om reservofficerarnes tillkommande ställning, som visst icke vittnar om den förkärlek för ständet, som ådagalades vid behandlingen af Schacks förslag, men deil förstås: efter. de stockmilitäriska begreppen hörä reserv-officerarne väl snarare till packet än till ståndet; och det frivilliga inträdandet bland fosterlandets försvarare i farans stund och uppoffrandet för fosterlandskärlekens skull af andra lifsställningar stål: visst mycket lägt inregistrerade i den mililäriska katechesen. Man kan här emellertid vänta, att Folke-j thinget skall helt och hållet omreglera ministerens. försläg och icke med öfverdrifven nidskhet se päl: skillingen, dä fråga är om att betrygga dessa tappral1 eg framtid, till hvilka fosterlandet stär i storli Vi vända oss nu från politikens gebit till konstens, men finnä gudnäs icke heller der nägra synnerligen ! hugnande företeelser. j . Vär Kongl. teater har på sednäste tiden företettl! tvenne nyheter. Den ena är en ny opera Stella;e med -en-text af. Scribe, bvartill konsertmästaren Rungc komponerat musiken. fHr Rung har förr varit myc-l! kåt olycklig i valet af sina texter och detta har varitli orsaken, hvarföre hans förra kompositioner varit myc-? ket kortlifvade på teatern. Han hade derföre icke nämnt sig som kompositör vid styckets första uppförande, men man igenkände straxt mästaren med hansf förtjenster och hans fel. Hr Rung är nemligen först 1 och främst en detaljkompositör, om viså få säga;lr han har lempat en masså. af vackra detäljsaker, ilj synnerhet i romansen, der han egentligen är hemma; t hans utarbetging är fin och omsorgsfull, hans kompo-l!q sitioner melodiösa och gripande, men han saknar den ir omfattande blick, som samlar alla detaljerna till ettle helt och som isynnerhet vid opera-kompositioner är sälb nödvändig, för att det rätta totalintrycket skall kunnals frambringas. : I Stellahar han emellertid varit lyckligare änh vanligt. Texten har också, oaktadt dess fransyskalf man äf saknar den harmoniska enhet, som bildar ettfi sännt Konstverk; kän man dock icke annat än kännals en liflig fpvgen af den mängd af vackra saker, som i detta stycke förekomma. Utförandet varls äfven förträffligt och mams, Leocadie Bergnehr harfi skördat mycket bifall i titelrollen. Den andra nyheten är en af dessa Scribes stycken, som sedan de gjort lycka i Paris passera kring denle civiliserade verlden. Vi mena: La bataille deslri dames, som nu gifves å Kongl. theatern under namnd af ;Kvindens Vaaben. Dä stycket, efter hvad jagla tror, redan blifvit gifvet i Stockholm; vill jag. deromk ingenting säga, men endast nämna-att herr-Höedtlu här gjorde, sin tredje--debut och öfverträffade; säsomte Grignon, all förväntan. ds En annan debutant har på den sednaste tiden väcktir interesse, neml. jfru Larcher, en dotter af skådespe-lm lerskan.. Utan att vara. vacker, gjorde denna ungalh dame (hon är blott. 16 år). ett särdeles behagligt in-: tryck; hon eger en utomordentligt: välklingande ochsc utbildad organ; och har en märkvärdig lätthet attlst röra sig säkert och otvunget pä scenen. Efter allaltr käninares mening kan man hysa de: största förhopp-sr ningar om denna unga skådespelerska, hvilket är sälri mycket lyckligare som den qvinliga teaterpersonalere! redan för ögonblicket är temligen svagt besatt och lfö hotar att snart blifva det ännu mera. E Den gynnsamma stjerna, som alltid sväfvat öfver vår nationalteater, synes sälunda i ett kritiskt ögon-oc olick på en gäng hafva gifvit oss två debutanter, sommni redan äro fullfärdiga skädespelare; under det vi hafvalar ullt upp med skädespelare och skädespelerskor, somst udrig kunna komma sä längt att eus blifva drägligalFi lebutanter. ste De: sotksostudentkomedierna hä nu på ett parsärlsk egat alldeles nere: I vinter lär man emedlertidho ter kunna vänta en dylik egendomlig förlustelse: Tlså inledning af det pris, som städentföreningen utsättoc ör den bästa komedi af detta slag, lärer Hera dylika lra Nlifvit inlemnade, bland hvilka en-skall vara synnermi igen utmärkt. I allmänhet synes här åter vakna liet mera lif hos studentefna, i hvilkas anda och förjällanden säsom korporation krigsäten i mänga afse-licl nden hämmande ingrepo; men mera derom en an-sa an gång. G. Ige tic ; . fö Tal af-Kossuth i Tanmanny-Hall. är mi På den adress, som till Kossuth öfverlemfr: ades af den demokratiskt republikanska cen-lre