På den sednaste tiden har inom en deljk
af den Svenska och den Norska pressen enj
iflig diskussion egt rum om svensk-norska v
förhållanden. Lifligheten har understundom ln
arartat till en beklaglig häftighet, föranledd lic
deraf, att en eller annan kämpe på den sven-la
ska sidan uppträdt med förutfattad animosi-
jet mot norrmännen och försmått att åt sina
anmärkningar gifva den vigt, som alltid i nå-
gon mån vinnes genom ett om humanitet och
välvilja vittnande framställningssätt, samt att
å andra sidan ett par norska blad råkat i fullt
vredesmod, helt och hållet lemnat ur sigte de
saker, hvarom fräga var, och endast svarat
med bittra och förklenande utlåtelser mot Sve-
rige och den Svenska pressen.
Beklagligtvis har man hittills i Sverige lem-
nat allt för ringa uppmärksamhet åt unions-
förhållandena. Stora inre rätts- och samhälls-
frågor hafva i sednare tider nästan uteslutande
tagit våra rättslärdas och statsmäns interesse
i anspråk, och man har icke ens egnat en
tillbörlig granskning från svensk synpunkt åt
de framställningar och närmare utredningar af
Sveriges och Norges inbördes förhållanden, l.
som åtskilliga normän, Stang, Gaarder, Dun-l
ker m. fl. lemnat. Man har under åratal vän-
tat att få en ledning och en anledning för en
grundligare behandling af dessa ämnen genom
den s. k. unionskommitteens förhandlingar,
hvilka ännu alltjemt äro insvepta i ett mystiskt
mörker. Uppfattningen af brödrarikenas in-
bördes rättigheter och förpligtelser har der-
före i Norge utvecklat sig helt och hållet en-
sidigt och utan någon medverkan från svensk
sida.
När nu, under de sista åren, en eller an-
nan organ inom den svenska pressen, i an-
ledning af förefallande frågor uppträdt, för att
efter bästa förmåga gifva sitt ord medi laget
i afseende på uppfattningen af unionstörhål-
landena, har han från norsk sida vanligtvis
blifvit mött med mycken häpnad och förun-
dran. Man har häpnat öfver hans okunnig-
het, att han icke kände och till punkt och
pricka rättade sig efter de norska juristernas
utredningar; men ännu mera har man undrat
öfver de planer och afsigter, som kunnat ligga
till grund för dessa tid efter annan framkom-
mande frågor och anmärkningar. Man har i
dem velat spåra någon anläggning mot Nor-
ges frihet. Man har, isynnerhet nu sednast,
trott sig märka en stor agitation mot Norge
och med allt större häftighet frågat: Hvad är
den innersta meningen? Hvarthän syftar man?
Hvad vill Sverge?
Härpå tro vi oss ganska lugnt kunna svara:
Sverige vill Norge ingenting annat än godt,
ja allt tänkbart godt, som det genom utveck-
lingen af sina nationella krafter kan ernå. Det
finnes i Sverige, efter hvad vi tro, ingen tän-
kande menniska, som på ringaste sätt stämplar
och planerar mot Norges frihet och sjelfstän-
dighet. Specielt kunna vi försäkra Norges
officiella blad, att dess suppositioner derom,
att den vunga intelligensen i Sverige skulle
sträfva efter den i nyaste tidens historia så
bedröfligt ryktbara helstaten eller ifra för en
fredlig eröfrings af Norge, äro fullkomligt
grundfalska.
Lika litet som Svensken vill uppgifva sin
nationalitet, lika litet vill han, att densamma
skall uppsluka den norska. Den norska na-
tionaliteten har så mycken kärna och inre lifs-
kraft; den kan utöfva ett så stort och gagne-
ligt inflytande på lifvandet och vidmakthål-
landet af den nordiska nationalandan, att dess
undergång vore en obotlig förlust för hela
norden.
Men vi tro, att ett naturligt närmande mellan
brödrafolken kan ega rum på grundvalen af
den förbindelse, som är ingången, hvilket icke
tillfogar ringaste mehn åt någonderas inre fri-
het och sjelfständighet, utan tvertom befordrar
bådas framsteg på den nationella och politi-
ska utvecklingeus bana. En internationell för-
bindelse, vid hvilken man har ögonen fästade
på gemensamt väl, en förnuftig statsekonomi
och broderligt förhållande mellan folken, kan
på båda sidor om Kölen utveckla många högre
lifskrafter och låta oss, med bibehållet inre
oberoende, framstå inför Europa med en stark
nationalitets värdighet och kraft.
Sålunda se vi allsintet ondt i sträfvandet
till ett tullförbund, lämpadt efter hvardera sta-
tens noggrannt afmätta intressen, samt till
åstadkommande af enhet i mått, mynt, mål och
I vigt, ett gemensamt system för reformerandet
och anordnandet af postväsendet och öfriga
kommunikationsanstalter; slutligen gemensam-
ma större industriella företag, såsom exposi-
tioner och annat, och för öfrigt allt som kan
tjena att bereda oss en kommerciell sjelfstän-
dighet vis å vis utlandet.
På samma sätt är det med en närmare för-
bindelse och samverkan mellan de för bildnin-
Sa befrämjande grundade inrättningarne.
i se i en dylik förbindelse lika litet någon
fara, som i de föreningar mellan alla de tre
nordiska rikenas vetenskapsidkare, som redan
ega rum och hvilka burit så vackra frukter;
Isom i den samverkan mellan nordens konst-
Tnoärer, hvilken nyligen börjat under gynnsamma
auspicier, 0. 8. V.
Visserligen har, såsom den Norske Rigs-
tidende utan tvifvel skall anmärka, mycket af
Ihvad vi nyss nämnt såsom önskvärdt, sin fulla
tillämplighet äfven på Danmark. Men när
loch huruvida det skall kunna äfven här-
lutinnan få en sådan vidsträcktare tillämpning
beror af en oviss framtid, och vi kunna icke
fatta, hvarföre vägen till en förbindelse mel-
lan nordens alla tre länder, skulle gå genom
undergräfvandet och upplösandet af den för-
Ibindelse, som redan existerar mellan två af
tldessa länder.
Underligt förefaller det oss, att i en tid, då
till och med Tysklands herrar, efter att hafva
il helt och hållet brutit med och underkufvat
oc
mA kk oc