På den sednaste tiden har inom en deljk af den Svenska och den Norska pressen enj iflig diskussion egt rum om svensk-norska v förhållanden. Lifligheten har understundom ln arartat till en beklaglig häftighet, föranledd lic deraf, att en eller annan kämpe på den sven-la ska sidan uppträdt med förutfattad animosijet mot norrmännen och försmått att åt sina anmärkningar gifva den vigt, som alltid i någon mån vinnes genom ett om humanitet och välvilja vittnande framställningssätt, samt att å andra sidan ett par norska blad råkat i fullt vredesmod, helt och hållet lemnat ur sigte de saker, hvarom fräga var, och endast svarat med bittra och förklenande utlåtelser mot Sverige och den Svenska pressen. Beklagligtvis har man hittills i Sverige lemnat allt för ringa uppmärksamhet åt unionsförhållandena. Stora inre rättsoch samhällsfrågor hafva i sednare tider nästan uteslutande tagit våra rättslärdas och statsmäns interesse i anspråk, och man har icke ens egnat en tillbörlig granskning från svensk synpunkt åt de framställningar och närmare utredningar af Sveriges och Norges inbördes förhållanden, l. som åtskilliga normän, Stang, Gaarder, Dun-l ker m. fl. lemnat. Man har under åratal väntat att få en ledning och en anledning för en grundligare behandling af dessa ämnen genom den s. k. unionskommitteens förhandlingar, hvilka ännu alltjemt äro insvepta i ett mystiskt mörker. Uppfattningen af brödrarikenas inbördes rättigheter och förpligtelser har derföre i Norge utvecklat sig helt och hållet ensidigt och utan någon medverkan från svensk sida. När nu, under de sista åren, en eller annan organ inom den svenska pressen, i anledning af förefallande frågor uppträdt, för att efter bästa förmåga gifva sitt ord medi laget i afseende på uppfattningen af unionstörhållandena, har han från norsk sida vanligtvis blifvit mött med mycken häpnad och förundran. Man har häpnat öfver hans okunnighet, att han icke kände och till punkt och pricka rättade sig efter de norska juristernas utredningar; men ännu mera har man undrat öfver de planer och afsigter, som kunnat ligga till grund för dessa tid efter annan framkommande frågor och anmärkningar. Man har i dem velat spåra någon anläggning mot Norges frihet. Man har, isynnerhet nu sednast, trott sig märka en stor agitation mot Norge och med allt större häftighet frågat: Hvad är den innersta meningen? Hvarthän syftar man? Hvad vill Sverge? Härpå tro vi oss ganska lugnt kunna svara: Sverige vill Norge ingenting annat än godt, ja allt tänkbart godt, som det genom utvecklingen af sina nationella krafter kan ernå. Det finnes i Sverige, efter hvad vi tro, ingen tänkande menniska, som på ringaste sätt stämplar och planerar mot Norges frihet och sjelfständighet. Specielt kunna vi försäkra Norges officiella blad, att dess suppositioner derom, att den vunga intelligensen i Sverige skulle sträfva efter den i nyaste tidens historia så bedröfligt ryktbara helstaten eller ifra för en fredlig eröfrings af Norge, äro fullkomligt grundfalska. Lika litet som Svensken vill uppgifva sin nationalitet, lika litet vill han, att densamma skall uppsluka den norska. Den norska nationaliteten har så mycken kärna och inre lifskraft; den kan utöfva ett så stort och gagneligt inflytande på lifvandet och vidmakthållandet af den nordiska nationalandan, att dess undergång vore en obotlig förlust för hela norden. Men vi tro, att ett naturligt närmande mellan brödrafolken kan ega rum på grundvalen af den förbindelse, som är ingången, hvilket icke tillfogar ringaste mehn åt någonderas inre frihet och sjelfständighet, utan tvertom befordrar bådas framsteg på den nationella och politiska utvecklingeus bana. En internationell förbindelse, vid hvilken man har ögonen fästade på gemensamt väl, en förnuftig statsekonomi och broderligt förhållande mellan folken, kan på båda sidor om Kölen utveckla många högre lifskrafter och låta oss, med bibehållet inre oberoende, framstå inför Europa med en stark nationalitets värdighet och kraft. Sålunda se vi allsintet ondt i sträfvandet till ett tullförbund, lämpadt efter hvardera statens noggrannt afmätta intressen, samt till åstadkommande af enhet i mått, mynt, mål och I vigt, ett gemensamt system för reformerandet och anordnandet af postväsendet och öfriga kommunikationsanstalter; slutligen gemensamma större industriella företag, såsom expositioner och annat, och för öfrigt allt som kan tjena att bereda oss en kommerciell sjelfständighet vis å vis utlandet. På samma sätt är det med en närmare förbindelse och samverkan mellan de för bildninSa befrämjande grundade inrättningarne. i se i en dylik förbindelse lika litet någon fara, som i de föreningar mellan alla de tre nordiska rikenas vetenskapsidkare, som redan ega rum och hvilka burit så vackra frukter; Isom i den samverkan mellan nordens konstTnoärer, hvilken nyligen börjat under gynnsamma auspicier, 0. 8. V. Visserligen har, såsom den Norske Rigstidende utan tvifvel skall anmärka, mycket af Ihvad vi nyss nämnt såsom önskvärdt, sin fulla tillämplighet äfven på Danmark. Men när loch huruvida det skall kunna äfven härlutinnan få en sådan vidsträcktare tillämpning beror af en oviss framtid, och vi kunna icke fatta, hvarföre vägen till en förbindelse mellan nordens alla tre länder, skulle gå genom undergräfvandet och upplösandet af den förIbindelse, som redan existerar mellan två af tldessa länder. Underligt förefaller det oss, att i en tid, då till och med Tysklands herrar, efter att hafva il helt och hållet brutit med och underkufvat oc mA kk oc