tillräckligt t känd både som författare och rikt-
dagsman, torde för närvarande förena de
flesta polititiska och kyrkliga orthodoxa sympa-
thierna, ooch det är ej osannolikt att man på
samhälletss höjder skulle finna sig väl vid en
kyrkans cthef, på hvars politiska trosbekännelse
man kundle så väl lita, som på Domprostens
i Lund, hvilken den bortgångna prelaten ock-
så säges särdeles gerna hafva tänkt sig som
gin efterträdare.
Men oaktadt allt hvad man på sista tiden
gort, för att ännu ytterligare binda vårt kyrk-
liga lif i bierarkiskt absolutistiska former, lef-
ver i djuppet af nationen ett behof af religio-
sitet, soma småningom skall besegra dessa
formers sttelhet, om ej helt och hållet förän-
dra dem. - Med en vexande politisk frihet,
upplysningg och förädling hos det underord-
nade lärosståndet mäste biskopsembetet, om ej
upphöra, åtminstone blifva något helt annat
än det nu är, dess innehafvare i full mening
en primus inter pares, af evangeliska em-
betsbröder, insatt genom deras fria val, för
att i rent andliga åligganden föregå dem med
sin lära och sitt lefverne. Det faller då af
sig sjelft, att erkebiskops-embetet, onaturligt
i hvarje protestantiskt land, och efter refor-
mationen för första gången, såsom det synes,
besatt enådast för att gifva glans åt den för-
sta Wasakkonungens förmälning, ej vidare lä-
rer bibehåålla sig. Men såsom sakerna ännu
stå, och sså länge dess primas ej blott är che-
fen för etitt riksstånd, utan genom sin ställ-
ning såsoom prokansler vid Upsala universitet
kan och måste på universitets-bildningen,
den andligga och den profana, utöfva ett be-
tydande inflytande, vore det att önska, det de
röstberättigade, i förening med. vetenskaps-
mannens vidgade blick öfver lifvet och kul-
turen, ville göra hufvudsakligt afseende på
sannt christliga tänkesätt, presterligt sinne
mildhet och fördragsamhet, och att de ge-
nom enigzheten i sitt val bland sådane kandi-
dater, hvrvilka om än mera sällsynta dock ej
äro alldeles omöjliga att finna, måtte gifva
regeringern en talande uppfordran att nämna
ej den skkickligaste riksdagstalaren, utan den
Värdigastde presten.
