sedd till rof för ryskt eller österrikiskt envälde. (Stormande bifallsrop.) När fordom Paulus Aemilius såg sin triumfport ställd af ödets. nyck midt emellan sina i segerstriden fallna söners grifter, yttrade han till sina landsmän de äkta romerska orden: Cladem domus meae vestra felicitas consolatur. (Er framgång 1ndrar min ätts olycka.) Funnes någonting i verlden, som förmådde trösta en Magyar öfver hans fäderneslands olyckor, så vore här stället, der jag skulle kunna upprepa dessa ord af Romas son. (Hör, hör.) Men ack, äf-: ven här, så omgifven som jag är, känner jag. alltjemt att jag är en hemlös flykting, och allt hvad jag ser återkallar för mig minnet af miitt betryckta fädernesland. Sorgen rot-) fäster: sig djupare i menniskohjertat än glä-! djen, och man måste vara en flykting, hvars hemland lider så som mitt, för att känna i hela sin häftighet fosterlandskärlekens kraft. (Hör, hör.) När, under vår heliga strid, vi voro afstängda från verlden, behöfde våra fiendir hölja sina brott med dikter, och berättace er den sagan att frihetsvännerna i Ungen utgjordes blott af en obetydlig hop, och stt denna var fanatiserad af mig. Genom lågt svek hetsade de till inbördeskrigets raseri mot oss våra bröder Kroaterna, Valackerna, Servierna och Slovakerna. Det förslog ändå icke. Österrikiska huset öfversvämmade oss ned sina krigshärar; det ville ändå ickel gå. Bifall.) Vi nedlade dem. (Bifall.) Den stolta dynast:en nödgades knäböja vid tzarens fot; han vräkte sina legioner emot oss; men äfven mot dem skulle vi kunnat bestå. Ett enda fanns likväl, hvaremot den konstlösa uppriktighetens enkla barn icke mäktade bestå — den ryska diplomatiens intriger, som förstod konsten att smyga in förräderiet i våra leder. (Skändligt!5) Detta jemte de ryska vapnen beredde vår undergång. Och ändå kallade man oss alltjemt en af mig fanatiserad hop. Godt: jag är dem förbunden för det ordet; ty j kunnen deraf sluta hvad det skall blifva, när icke någon liten hop, utan alla Magyarer i förening med alla Kroater, Valacker, Servier och Slovaker skola såsom en enda skara träda upp under frihetens och rättvisans baner. (Hör, hör.) Och varen förvissade om att de skola det. (Bifall.) Det menskliga slägtets okonstlade tro kan blifva missledd för ett ögonblick; men bindeln skall en gång falla, och snart; sedan skall det icke låta gäcka sig mera. — Till slut visade sig ändå att den lilla hopen var ett helt folk, och ett hjeltemodigt; men ännu utspridde de aliltjemt att detvar jag som inspirerade det. Det kan tilläfventyrs tyckas vara någon ära uti att hafva inspirerat ett sådant folk — och till sådana bragder; men jag kan icke emottaga detta loford. Nej; det var icke jag, som inspirerade ungerska folket — det var ungerska folket som inspirerade mig. (Högljudt bifall.) Hvad helst jag tänkte och ännu tänker — hvad helst jag kände och ännu känner — röjer blott de svaga slagen af ett hjerta, som klappar i samklang med millioner andra i mitt fädernesland. Fältslagens ära tillskrifves af historien åt anförarne — åt dem egnas odödlighetens lager; när de trotsa faran, så känna de förut att om de stå eller falla, så skola deras namn lefva för alltid ibland deras landsmän. Huru olik, men huru ädlare var ej den glans som bredde sig öfver de tusende bland folkets söner, hvilka kände att der de stupade der skulle de ligga obekanta, att deras namn icke skulle förevigas af minnesvården eller hjeltedikten; men som icke dess mindre, hänförda af kärleken till frihet och fädernesland, tågade fram med lugn mot batterierna, som med sina korsande eldar spridde död och förödelse, men som de togo med storm utan att sjelfve lossa ett skott (Hör, hör!), medan de som stupade ännu i fallet ropade hurra för Ungern (Stormande bifall). Så föllo de i tusental, de namnlösa heroerna; sådant är Ungerns folk (Förnyade bifallsrop). Dödens ögonblick, M. H., är en dyster stund; äfven den döende Catos anletsdrag buro pregeln af dess hemskhet, och ett moln sväfvade öfver Sokrates panna, när han tömde giftbägaren. Men när vi hos oss sågo de mamnlösa offren för fosterlandskärleken ligga på dödsheden utanföre Budas murar, då märktte vi blott ett leende på de redan dödas stelnade läppar, och de döende gåfvo till svar åt dem som ville trösta dem: Hvad mera? Buda är vårt; lefve fäderneslandet!, Så talade de och dogo. Den som bevittnade dylika uppträden, icke såsom något undantag. utan som en vanlighet: den som såg ynglingen gråta när man sade honom att han ännu var för ung att falla för sitt fädernesland: den som hörde hvilket raseri som spridde sig bland folket vid ryktet om den slutliga katastrofen: den som märkte de besegrades skick inför segervinnaren sedan allt var förloradt: den som vet hvad slags förbannelse som blandar sig i magyarernes böner, och hvad slags känsla som lägar i hbjertat på gammal och ung, hos den starke mannen och den svaga qvinnan — och som skall fortfara att brinna tills nationaluppståndelsens timma slår; — den som känner allt detta måste buga sig inför detta folk med vördnad och medgifva med mig, att det icke behöfver inspireras, men att det sjelf är en outtömlig källa för inspiration (Högljudda bifallsrop). Tillåten mig derföre hålla fast vid den tröstande förhoppningen, att då j hedren mig med ert deltagande, utsträcken j detta deltagande till magyarernas hela folk. Men j hafven skäl att spörja hvilka grunder jag äger för detta hopp. — Min första grund; derför hvilar hos den Allsmäktige sjelf (Hör). Rättvisans Gud kan icke förläna ondskan någon varaktig seger. Väl förvara häfderna berättelsen om stora väldens fall, om förgångna Matts niekada lalkaniskt stt hifall nach inam)