sedd till rof för ryskt eller österrikiskt enväl-
de. (Stormande bifallsrop.) När fordom Pau-
lus Aemilius såg sin triumfport ställd af ödets.
nyck midt emellan sina i segerstriden fallna
söners grifter, yttrade han till sina landsmän
de äkta romerska orden: Cladem domus meae
vestra felicitas consolatur. (Er framgång 1n-
drar min ätts olycka.) Funnes någonting i
verlden, som förmådde trösta en Magyar öf-
ver hans fäderneslands olyckor, så vore här
stället, der jag skulle kunna upprepa dessa
ord af Romas son. (Hör, hör.) Men ack, äf-:
ven här, så omgifven som jag är, känner jag.
alltjemt att jag är en hemlös flykting, och
allt hvad jag ser återkallar för mig minnet
af miitt betryckta fädernesland. Sorgen rot-)
fäster: sig djupare i menniskohjertat än glä-!
djen, och man måste vara en flykting, hvars
hemland lider så som mitt, för att känna i
hela sin häftighet fosterlandskärlekens kraft.
(Hör, hör.) När, under vår heliga strid, vi
voro afstängda från verlden, behöfde våra
fiendir hölja sina brott med dikter, och be-
rättace er den sagan att frihetsvännerna i
Ungen utgjordes blott af en obetydlig hop,
och stt denna var fanatiserad af mig. Genom
lågt svek hetsade de till inbördeskrigets ra-
seri mot oss våra bröder Kroaterna, Valac-
kerna, Servierna och Slovakerna. Det förslog
ändå icke. Österrikiska huset öfversvämmade
oss ned sina krigshärar; det ville ändå ickel
gå. Bifall.) Vi nedlade dem. (Bifall.) Den
stolta dynast:en nödgades knäböja vid tzarens
fot; han vräkte sina legioner emot oss; men
äfven mot dem skulle vi kunnat bestå. Ett
enda fanns likväl, hvaremot den konstlösa
uppriktighetens enkla barn icke mäktade be-
stå — den ryska diplomatiens intriger, som
förstod konsten att smyga in förräderiet i våra
leder. (Skändligt!5) Detta jemte de ryska
vapnen beredde vår undergång. Och ändå
kallade man oss alltjemt en af mig fanatise-
rad hop. Godt: jag är dem förbunden för
det ordet; ty j kunnen deraf sluta hvad det
skall blifva, när icke någon liten hop, utan
alla Magyarer i förening med alla Kroater,
Valacker, Servier och Slovaker skola såsom
en enda skara träda upp under frihetens och
rättvisans baner. (Hör, hör.) Och varen för-
vissade om att de skola det. (Bifall.) Det
menskliga slägtets okonstlade tro kan blifva
missledd för ett ögonblick; men bindeln skall
en gång falla, och snart; sedan skall det icke
låta gäcka sig mera. — Till slut visade sig
ändå att den lilla hopen var ett helt folk, och
ett hjeltemodigt; men ännu utspridde de alilt-
jemt att detvar jag som inspirerade det. Det
kan tilläfventyrs tyckas vara någon ära uti att
hafva inspirerat ett sådant folk — och till så-
dana bragder; men jag kan icke emottaga
detta loford. Nej; det var icke jag, som in-
spirerade ungerska folket — det var ungerska
folket som inspirerade mig. (Högljudt bifall.)
Hvad helst jag tänkte och ännu tänker —
hvad helst jag kände och ännu känner — röjer
blott de svaga slagen af ett hjerta, som klap-
par i samklang med millioner andra i mitt
fädernesland. Fältslagens ära tillskrifves af
historien åt anförarne — åt dem egnas odöd-
lighetens lager; när de trotsa faran, så känna
de förut att om de stå eller falla, så skola
deras namn lefva för alltid ibland deras lands-
män. Huru olik, men huru ädlare var ej den
glans som bredde sig öfver de tusende bland
folkets söner, hvilka kände att der de stu-
pade der skulle de ligga obekanta, att de-
ras namn icke skulle förevigas af minnes-
vården eller hjeltedikten; men som icke dess
mindre, hänförda af kärleken till frihet och
fädernesland, tågade fram med lugn mot
batterierna, som med sina korsande eldar
spridde död och förödelse, men som de togo
med storm utan att sjelfve lossa ett skott
(Hör, hör!), medan de som stupade ännu i
fallet ropade hurra för Ungern (Stormande bi-
fall). Så föllo de i tusental, de namnlösa
heroerna; sådant är Ungerns folk (Förnyade
bifallsrop). Dödens ögonblick, M. H., är en
dyster stund; äfven den döende Catos anlets-
drag buro pregeln af dess hemskhet, och ett
moln sväfvade öfver Sokrates panna, när han
tömde giftbägaren. Men när vi hos oss sågo
de mamnlösa offren för fosterlandskärleken
ligga på dödsheden utanföre Budas murar, då
märktte vi blott ett leende på de redan dödas
stelnade läppar, och de döende gåfvo till svar
åt dem som ville trösta dem: Hvad mera?
Buda är vårt; lefve fäderneslandet!, Så ta-
lade de och dogo. Den som bevittnade dy-
lika uppträden, icke såsom något undantag.
utan som en vanlighet: den som såg ynglin-
gen gråta när man sade honom att han ännu
var för ung att falla för sitt fädernesland: den
som hörde hvilket raseri som spridde sig bland
folket vid ryktet om den slutliga katastrofen:
den som märkte de besegrades skick inför se-
gervinnaren sedan allt var förloradt: den som
vet hvad slags förbannelse som blandar sig
i magyarernes böner, och hvad slags känsla
som lägar i hbjertat på gammal och ung, hos
den starke mannen och den svaga qvinnan —
och som skall fortfara att brinna tills national-
uppståndelsens timma slår; — den som kän-
ner allt detta måste buga sig inför detta folk
med vördnad och medgifva med mig, att det
icke behöfver inspireras, men att det sjelf är
en outtömlig källa för inspiration (Högljudda
bifallsrop). Tillåten mig derföre hålla fast
vid den tröstande förhoppningen, att då j he-
dren mig med ert deltagande, utsträcken j
detta deltagande till magyarernas hela folk.
Men j hafven skäl att spörja hvilka grunder
jag äger för detta hopp. — Min första grund;
derför hvilar hos den Allsmäktige sjelf (Hör).
Rättvisans Gud kan icke förläna ondskan nå-
gon varaktig seger. Väl förvara häfderna be-
rättelsen om stora väldens fall, om förgångna
Matts niekada lalkaniskt stt hifall nach inam)