Hade vi följt denna grundsats förut, hve
skulle då hafva styrt i Ungern nu? (Sto
mande bifallsrop). Hvem skulle väl nu sty:
i Rom? — Men vi fruktade för kriget, i stä
let för att visa den manlighet, som skulle gjo
det omöjligt. I följd af denna fruktan haft
vi tillåtit det olyckliga Polens styckning, med
gifvit Roms inkräktande af Frankrike, Italier
af Österrike: och Ungerns krossande unde
Rysslands jernsko. Och hvad afböjdes väl
Min öfvertygelse är, att kriget aldrig var
mer oafvisligt än för de nästa tolf månade
som stunda. Lemna blott fasta landets en
väldsmakter några få månaders ytterligare råd
rum att förtrycka sina undersåter: och anar
kiens flöde — alstradt af menniskornas ursin
nighet öfver våldet — skall stiga högre ocl
högre, tills det slutligen sopar bort både la;
och grundlag, jemte herrskarne och thro
- nerna. Men hvem kan vara dumdristig nog at
tro England kunna undslippa det allmänn
svallet af de sålunda lössläppta passionerna?
Efter några allmänna reflexioner, som af
hördes med mycket bifall, slutade ordföran
den med:att föreslå: En skål för vår namn
kunnige gäst Kossuth !
Detta blef signalen för de mest stormand
välönskningsyttringar. Samtliga gästerne upp
stodo; damerna på läktarne viftade med fano
och i ungerska färgor prålande näsdukar, och
först efter flera minuter återvanns ljud för er
:sångchör, som utförde ett lyckönskningsod
af en bland Englands nu lefvande mest ut
:märkta skalder Walter Savage Landor, hvilke
författat det för tillfället.
Kossuth uppstod för att svara, under ett nyt
-coch nästan ännu lifligare utbrott af hänfö.
relse. Omsider fick han ordet och talade:
M:r Chairman, Ladies och Gentlemen!
Då österrikiska huset, som hufvudsakligen hade
mig att tacka för att det icke bortsopades af
-upproret i Wien 1848, hade återgäldat denna
tjenst genom den mest hädiska (sacrilegious)
:sammansvärjning emot mitt fäderneslands be-
seglade rättigheter, frihet och nationaltillvaro,
blef det min lott, att, såsom ledamot af mi-
. nisteren, framlägga med ohöljd sanning inför
Ungerns parlament, vårt blödande fosterlands
oberäkneliga fara. (Hör, hör). När jag gjort
utkastet till skildringen deraf, hvilken, huru
ryslig den än kunde tyckas, var en svag skugga
blott af den förfärliga verkligheten, skred jag
till framställningen af de enda utvägar, som
vårt hemska öde lemnat oss öfriga, efter miss-
lyckandet af älla försök att afvärja olyckan.
Studsande för att räcka fram vårt samhälles
macke mot den giftiga orm, som ditåt måt-
- tade döushugget, men besluten att trotsa miss-
ödets fasor och manligt utkämpa det lagliga
försvarets s.rid, hade jag knappt yttrat att
detta försvar örutsatte 200000 man och åtta-
tio millioner iloriner, innan frihetens ande
genomflög rådssalen, och nära 400 represen-
tanter stodo upp såsom en man, och, lyftande
hvar en sin högra hand mot höjden, svarade
högtidligt: Vi bevilja det! Frihet eller dö-
den! (Kossuths röst och åtbörd vid dessa
ord gjorde ett ovanligt intryck på alla närva-
rande). — Så talade de, och de svuro det,
väntande i tyst och lugnt majestät, hvad jag
vidare hade att tillägga. Det var min pligt
att tala, men ögonblickets högtidlighet och
mina känslors svall förlamade min tunga. En
het tår brände min kind, en suck af tacksamhet
till den Allsmäktige sväfvade på mina läp-
par; och bugande mig inför mitt folks majo-
ritet, såsom nu inför er, m. h., lemnade
jag talarestolen, tyst, mållös, stum. (Kos-
suth stadnade här för några ögonblick, öfver-
väldigad af en rörelse, som delades af hans
åhörare). Tillgif mig min rörelse — våra
martyrers skuggor tågade förbi min själs blic-
kar; jag hörde mitt fäderneslands millioner
än en gång ropa: Frihet eller döden!s (Hög-
ljudt bifall). Som jag var då, så är jag nu;
jag ville tacka er, m, h., för det ädla delta-
gande... som jag så oförtjent... (Nej.
nej!) ... som ni egnat åt det blödande, för-
tryckta, men icke krossade Ungern (Bifalls-
Top); — jag ville facka för det skimmer af
hopp, som engelska folkets deltagande sprider
i vär olyckas natt; — jag ville tacka er så
warmt som min känsla, och så passande som
ert ärororika lands värdighet fordrar; men
jag saknar ord; jag saknar dem ej blott af
bristande kännedom i ert språk, utan ännu mera
-derföre att min känsla är djup, brinnande och
sann - (Högt bifall).
RE VA I SV RV