deras godtyckce, för hvilket ändamåls vinna dedet först och främst är nödvändigt att ti intetgöra eller: åtminstone kringgå den sje ständigt beslutitande rätt, som af ålder tillhc ledamöterna i de kollegiala verken. Näst alla förändringgar inom embetsverken på se nare tiderna hafva haft sitt ursprung i def sträfvande, till en dylik förderflig centralis tion af all mikt hos några få högre uppsa personer. Detta sträfande är således rätta källan t en mängd företeelser inom vår administratic och bland den vilja vi, hänvisande till fö slagerna om 2mbetsverkens reorganisation, r m. här endast påpeka det bekanta beslut om landskamrerarens i Örebro rättighet a reservera sig mot landshöfdingens åtgär med förbehålll att reservationen begrofs iprc tokollet hos landshöfdingeembetet, i någc likhet med sstatsrådernas reservationer, so bisättas i statsrädsprotokollet för att högtidl gen jordfästas i nästföljande konstitutions-u skott. Man Ikunde lätt frestas att tro, d afsigten vore att inom administrationen sk a några underordnade motbilder till den pa ena beslutande rätt, som enligt grundlage tillkommer konungen, ungefär såsom ade skapets ärftliga rätt påstås vara en motbild ti monarkiens ärftlighet. Och detta :sträfvande utgår åter ifrån en des: potisk anda, som under det den talar or nödvändigheteen af kraft hos de styrande, alla sina plamer verkar till de styrdas förslaf vande. I samning, denna riktning är vådli för sjelfständligheten, icke blott hos den stor embetsmannakklassen, som derigenom smånin gom förvandldas till machiner åt en centralisc rad byråkratissk öfverstyrelse, utan äfven fö folkets sjelfsttändighet och frihet, som en dy lik förderflig anda förorenar på samma gån den retar till en missbelåtenhet, som aldri; kan bära goda frukter. Hvad åter vidkommer de närmaste frukter na af berörd: system, så hafva de hos os bekräftat den gamla sanningen, att på fruk ten känner man trädet. Så sevi huru, t. ex i generaltullistyrelsen, generaltulldirektören maktfullkomlighet ganska ofta uti besluten rö rande den underordnade personalen vid tull verket föranleder en godtycklighet vid befor dringar, som kunde vara på sin plats i Tur kiet, som kuirde passera i Ryssland, men son borde förvis:s från ett land, der lagar börs gälla mera är den enskilda viljan. Domarekåm har väl hittills varit temliger förskonad från dylika angrepp; men turen Synes nu snart vara kommen äfven till den. Allt skall belherrskas af personliga tycken, och för dem vill man väl också att rättvisans tjenare skola öcdmjuka sig. Men huru kan def slutligen då komma att gå med sjelfva rättvisan? Att dlen utsättes för äfventyr, är me än sannolikt;; men den goda ton som i all. mänhet lifvar dessa tjenstemän, torde på de hela taget icke blott segrande bestå profven utan äfven blifva en kraftig orsak till undanrödjande af det onda. Det är verkligen a den beskaffenhet, att blott man lärer riktig känna det, är det mesta af faran öfverståndet; men så länge man kan drifva sitt spel med det farliga systemet under hvarjehanda falska förespeglingar, att det kan tillskynda det allmänna någon vinst, är faran hotande. Vi hysa derföre det hopp, att de föga hugnesamma resultater, som maktens centralisaion hos emlbetsverkens chefer redan lagt unler allmänheetens ögon, snart blifva så öfverygande vittnen emot nämnde system, att allnänna opiniionen skall på denna bevisning nelt och hålllet utdöma det, till vinst för embetsmännens; redbarhet, till vinst för nationens frihet och till vinst för monarkien, som ika litet hos oss som i österlanden befordras af satrapstyrelse.