deras godtyckce, för hvilket ändamåls vinna
dedet först och främst är nödvändigt att ti
intetgöra eller: åtminstone kringgå den sje
ständigt beslutitande rätt, som af ålder tillhc
ledamöterna i de kollegiala verken. Näst
alla förändringgar inom embetsverken på se
nare tiderna hafva haft sitt ursprung i def
sträfvande, till en dylik förderflig centralis
tion af all mikt hos några få högre uppsa
personer.
Detta sträfande är således rätta källan t
en mängd företeelser inom vår administratic
och bland den vilja vi, hänvisande till fö
slagerna om 2mbetsverkens reorganisation, r
m. här endast påpeka det bekanta beslut
om landskamrerarens i Örebro rättighet a
reservera sig mot landshöfdingens åtgär
med förbehålll att reservationen begrofs iprc
tokollet hos landshöfdingeembetet, i någc
likhet med sstatsrådernas reservationer, so
bisättas i statsrädsprotokollet för att högtidl
gen jordfästas i nästföljande konstitutions-u
skott. Man Ikunde lätt frestas att tro, d
afsigten vore att inom administrationen sk
a några underordnade motbilder till den pa
ena beslutande rätt, som enligt grundlage
tillkommer konungen, ungefär såsom ade
skapets ärftliga rätt påstås vara en motbild ti
monarkiens ärftlighet.
Och detta :sträfvande utgår åter ifrån en des:
potisk anda, som under det den talar or
nödvändigheteen af kraft hos de styrande,
alla sina plamer verkar till de styrdas förslaf
vande. I samning, denna riktning är vådli
för sjelfständligheten, icke blott hos den stor
embetsmannakklassen, som derigenom smånin
gom förvandldas till machiner åt en centralisc
rad byråkratissk öfverstyrelse, utan äfven fö
folkets sjelfsttändighet och frihet, som en dy
lik förderflig anda förorenar på samma gån
den retar till en missbelåtenhet, som aldri;
kan bära goda frukter.
Hvad åter vidkommer de närmaste frukter
na af berörd: system, så hafva de hos os
bekräftat den gamla sanningen, att på fruk
ten känner man trädet. Så sevi huru, t. ex
i generaltullistyrelsen, generaltulldirektören
maktfullkomlighet ganska ofta uti besluten rö
rande den underordnade personalen vid tull
verket föranleder en godtycklighet vid befor
dringar, som kunde vara på sin plats i Tur
kiet, som kuirde passera i Ryssland, men son
borde förvis:s från ett land, der lagar börs
gälla mera är den enskilda viljan.
Domarekåm har väl hittills varit temliger
förskonad från dylika angrepp; men turen Sy-
nes nu snart vara kommen äfven till den.
Allt skall belherrskas af personliga tycken, och
för dem vill man väl också att rättvisans tje-
nare skola öcdmjuka sig. Men huru kan def
slutligen då komma att gå med sjelfva rätt-
visan? Att dlen utsättes för äfventyr, är me
än sannolikt;; men den goda ton som i all.
mänhet lifvar dessa tjenstemän, torde på de
hela taget icke blott segrande bestå profven
utan äfven blifva en kraftig orsak till undan-
rödjande af det onda. Det är verkligen a
den beskaffenhet, att blott man lärer riktig
känna det, är det mesta af faran öfverståndet;
men så länge man kan drifva sitt spel med
det farliga systemet under hvarjehanda falska
förespeglingar, att det kan tillskynda det all-
männa någon vinst, är faran hotande.
Vi hysa derföre det hopp, att de föga hug-
nesamma resultater, som maktens centralisa-
ion hos emlbetsverkens chefer redan lagt un-
ler allmänheetens ögon, snart blifva så öfver-
ygande vittnen emot nämnde system, att all-
nänna opiniionen skall på denna bevisning
nelt och hålllet utdöma det, till vinst för em-
betsmännens; redbarhet, till vinst för natio-
nens frihet och till vinst för monarkien, som
ika litet hos oss som i österlanden befordras
af satrapstyrelse.