quietude och voro nära att bli ordentligt illa.
mående, när fältkamrerskans jokey omsidel
anmält att grefven syntes i ändan på allcens.
Nu fick stackars mamsell Ida en hjertklapp-
ning som gamla Karin än i dag icke utan
rysning kunde tänka på, ty det arma barnet
skalf som ett löfblad i stormens, försäkrade
bon, men när jag hviskade: kära mitt söta
gull, gör bara inte nu hvad hon en dag får
ängra!, torkade hon bort tårarna och svarade:
Tycker du, Karin, man kan ångra att gifta
sig med en grefve? och blef som en omvänd
hand, men den hjertklappningen var i alla fall
ett ondt förebud det trodde jag strax.,
Huruledes grefven sedan framförde sitt ärende
och i hvilka ordalag det besvarades af de båda
fruntimren hade icke Karin fullt reda på eller
ville berätta för sin unga åhörarinna; salltnogo,
mente hon, vatt när räfven gick så var han
säker på sin fångst, fast det grämde frun i
själen, må Clara tro, att inte strax få bla-
mera ut förlofningen bland herrskaperna vid
orunn, ty det passade ej, sade han, förrän
ästmöns far blifvit underrättad och gett sitt
bifall; men frun sade likväl åt mig när han
sätt, att jag gerna i tysthet kunde tala om
nur det var för alla som frågade och undrade
något om grefven och mamsell Ida. Det gitte
jag ändå inte görana till viljes i, men det
olef dess fortare bekant, bara vi väl kommit
nem och fruns man först fått liten reda på
saken, Om det glädde honom vet Gud, ty den
oeskedlige herrn teg mestadels och såg lika-
lan ut antingen han var glad eller ledsen,
nen det märkte jag att när grefven sedan kom
lit och det blef förlofningskalas, så åt och
rack fältkamrern som en fluga vid bordet,
let såg ut som han inte rådt få ner en en-
daste. bit, stackars karl, och hurn dettill sluts
sick med honom skall allt lilla Clara få höra;
han hade nog mer hjerta än någon kunde tro.