quietude och voro nära att bli ordentligt illa. mående, när fältkamrerskans jokey omsidel anmält att grefven syntes i ändan på allcens. Nu fick stackars mamsell Ida en hjertklappning som gamla Karin än i dag icke utan rysning kunde tänka på, ty det arma barnet skalf som ett löfblad i stormens, försäkrade bon, men när jag hviskade: kära mitt söta gull, gör bara inte nu hvad hon en dag får ängra!, torkade hon bort tårarna och svarade: Tycker du, Karin, man kan ångra att gifta sig med en grefve? och blef som en omvänd hand, men den hjertklappningen var i alla fall ett ondt förebud det trodde jag strax., Huruledes grefven sedan framförde sitt ärende och i hvilka ordalag det besvarades af de båda fruntimren hade icke Karin fullt reda på eller ville berätta för sin unga åhörarinna; salltnogo, mente hon, vatt när räfven gick så var han säker på sin fångst, fast det grämde frun i själen, må Clara tro, att inte strax få blamera ut förlofningen bland herrskaperna vid orunn, ty det passade ej, sade han, förrän ästmöns far blifvit underrättad och gett sitt bifall; men frun sade likväl åt mig när han sätt, att jag gerna i tysthet kunde tala om nur det var för alla som frågade och undrade något om grefven och mamsell Ida. Det gitte jag ändå inte görana till viljes i, men det olef dess fortare bekant, bara vi väl kommit nem och fruns man först fått liten reda på saken, Om det glädde honom vet Gud, ty den oeskedlige herrn teg mestadels och såg likalan ut antingen han var glad eller ledsen, nen det märkte jag att när grefven sedan kom lit och det blef förlofningskalas, så åt och rack fältkamrern som en fluga vid bordet, let såg ut som han inte rådt få ner en endaste. bit, stackars karl, och hurn dettill sluts sick med honom skall allt lilla Clara få höra; han hade nog mer hjerta än någon kunde tro.