merna på en timme då de voro säkra för an dra visitero. Stäng genast min dörr! befallde fru Grå steen i stoltare ton, ch säg till alla uton grefve Edelberth von Sonnenstern, att jag i dag icke tar emot!... Ni, min väns, fortfor hor nedlåtande till grefvens kammartjenare, son öfverbringat det kärkomna budskapet, helsa1 er ädle herre att han är oändligt välkommer när han sjelf behagar, och här... har nilitet för ert besvär!, Hon tryckte ett par dukater i mannens hand, som bugade sig ner till golfvet, men grinade när han komi dörren, påstod Karin, Nu Ida, nu min lilla grefvinna, gäller det! sade den lyckliga modren i öfversvinnelig förtjusning; var nu ej alltför blyg bara när han kommer, ty förlägenhet passar lika htet som att se för glad ut vid högtidliga tillfällen; du måste i allt söka likna de förnämas sätt. Jag vet inte hvad de ha som är så obeskrifligt kaptiverande äfven när de se stolta och snart sagdt litet generade ut som våra grannar här, friherrinnan och fröken Hundklo, men det är verkeligen så att allting klär och passar folk af familj; de må nu vara utsökt artiga eller mera på sin kant. Gud välsigne dig, Ida lilla! Tänk hvad alla mamsellerna derhemma skola afundas din lycka!... Knyt om kanonerna (ett slags den tiden ytterst moderna löslockar) och fist några bandrosor till i flätan på... på... min dotter, Karin! Du har nu snart den äran att vara kammarpiga åt en grefves fästmöl!n Karin gjorde som hon blef befalld, och hade god tid dertill, ty i två hela timmar lit den obarmhertige Barbarossa vänta på sig. Fru Gråsten sökte väl trankilisera både sig och sin dotter med att sådant alltid var förnämt,, men emedlertid kunde ingendera värja sig för symptomer af en högst borgerlig in