merna på en timme då de voro säkra för an
dra visitero.
Stäng genast min dörr! befallde fru Grå
steen i stoltare ton, ch säg till alla uton
grefve Edelberth von Sonnenstern, att jag i dag
icke tar emot!... Ni, min väns, fortfor hor
nedlåtande till grefvens kammartjenare, son
öfverbringat det kärkomna budskapet, helsa1
er ädle herre att han är oändligt välkommer
när han sjelf behagar, och här... har nilitet
för ert besvär!,
Hon tryckte ett par dukater i mannens
hand, som bugade sig ner till golfvet, men
grinade när han komi dörren, påstod Karin,
Nu Ida, nu min lilla grefvinna, gäller det!
sade den lyckliga modren i öfversvinnelig
förtjusning; var nu ej alltför blyg bara när han
kommer, ty förlägenhet passar lika htet som
att se för glad ut vid högtidliga tillfällen; du
måste i allt söka likna de förnämas sätt. Jag
vet inte hvad de ha som är så obeskrifligt
kaptiverande äfven när de se stolta och snart
sagdt litet generade ut som våra grannar här,
friherrinnan och fröken Hundklo, men det är
verkeligen så att allting klär och passar folk
af familj; de må nu vara utsökt artiga eller
mera på sin kant. Gud välsigne dig, Ida
lilla! Tänk hvad alla mamsellerna derhemma
skola afundas din lycka!... Knyt om kano-
nerna (ett slags den tiden ytterst moderna lös-
lockar) och fist några bandrosor till i flätan
på... på... min dotter, Karin! Du har nu
snart den äran att vara kammarpiga åt en
grefves fästmöl!n
Karin gjorde som hon blef befalld, och
hade god tid dertill, ty i två hela timmar lit
den obarmhertige Barbarossa vänta på sig.
Fru Gråsten sökte väl trankilisera både sig
och sin dotter med att sådant alltid var för-
nämt,, men emedlertid kunde ingendera värja
sig för symptomer af en högst borgerlig in-