wal för ett dylikt alternatif knappt tvekat i
walet mellan en Adonis och ett murmeldjur.
Ockh ändå var hon så innerligt godo, för-
säkrade gamla Karin, alltihop var modrens
fel, och Milia Clara kan inte nog tacka Gud
att hon ffått så förståndiga föräldrar som lära
henne att det rätta adelskapet sitter invertes,
man må vara född aldrig så lågt, och att den
andra HKögheten inte är det ringaste värd,
hvarken för Gud eller menniskor; — låt dem
bara aldrig inbilla Clara annatv.
Fältkamrerskans stolthet och förtjusning
var större än Karin kunde uttrycka. Rytt-
mästaren hade dragit sig sjelfmandt undan,
troligen emedan han såg sig på höfligt sätt för-
smådd sedan grefven kom, och denne upp-
togShans platskmed en säkerhet som tydligt
måtte ha utmärkt att han här hvarken fruk-
tade medtäflare eller afslag. Hvad han inom
sig egentligen tänkte om den lilla mamsel-
Jen och hennes uppblåsta mor, med sin ef-
ter beskrifningen både plumpt och löjligt åda-
galagda djupa vördnad och beundran för sari-
stokratien, var han väl för klok att låta öp-
pet förstå, men säkert är att för honom och
många hans likar är en half milion tillräck-
Jig ursäkt för en mesalliance,, till och med
:af långt svårare beskaffenhet än med en Ida
Gråsten.
Ännu dröjde han dock med sitt väntade
anbud att förvandla henne i en ädelsten och
fältkavarerskan gjorde i sin hårdt pröfvade
otålighet den ena avancen tydligare än den
andra, medan flickan sjelf gret bittra tårar
vid den trogna Karins bröst öfver sitt miss-
(öde att kanske hafva försakat den vackre
ryttmästarn utan att i grefven få den ersätt-
ning och lön som hon hoppats — när ändt-
älgen, dagen innan de båda fruntimren måste
anträda hemresan, den meranämnde anhöll
om tillåtelse att få personligen uppvakta da-