adel IMarkKlligd ICA EIB SALSAIUCH I SKalSsnavaluve
då vi erinrade oss en artikel som öfver samma
ämne nyss stått i Norrlandsposten, och hvil-
ken är så träffande, att vi i stället för vidare
egna reflexioner med nöje återgifva den här
nedan. Efter notisens meddelande heter det:
Denna lilla notis innefattar ätskilligt anmärknings-
värdt. Hvad betyder det första, att Konungen ikon-
seljen förklarars det ena eller det andra? Eller
kan Konungen förklara nägonting ländande till efter-
rättelse, utan ansvarighet af en kontrasignerande och
expedierande rådgifvare? Sä vidt vi kunna läsa in-
nantill, är sådant uppenbarligen stridande mot 38 s
Reg.-Formen. Säledes mäste vi antaga, att konun-
gens rädgifvare tillstyrkt det ifrågavarande beslutet
och att det fördenskull är en regeringshandling, hvil-
ken vi dock nödgas finna mer betänklig, då det Kgl.
förklarandet i sjelfva verket innebär en förklaring af
grundlagarne. 34 4 Reg.-Formen stadgar nemligen,
att Statsministrarne innehafva rikets högsta värdig-1
het, och Statsråden den närmaste derintill. Detta
stadgande synes vara temligen tydligt oeh alldeles
icke under något vilkor medgifva, att nägon annan
embetsman, ännu mindre riddare af en orden, må
kunna tränga sig emellan statsministrarne och stats-
räden, och sälunda naturligtvis erhälla en högre vär-
dighet än de sednare. Sådant kan likväl inträffa när
som helst, enligt det af P. T. omförmälda förkla-
randet; ty efter den regeln, att värdigheten eller fö-
reträdet beror på utnämningsdagen till serafimerrid-
dare, eller till statsräd, så skulle de nuvarande hrr
statsräden, hvilka likväl, enligt grundlagen, innehafva
rikets högsta värdighet närmast intill statsministrarne, l:
kunna tä stå tillbaka för en hel hop, före deras be-
fordran till statsråd, till serafimerriddare utnämnde
hoffunktionärer, och andra som knappt varit i statens
tjenst längre upp än till ryttmästare e. n. d., hvilka
naturligtvis skulle taga platsen framför de förra och
följaktligen närmare statsministrarne. - Månne likväl
sädant kan vara rätt, och med grundlagens ordaly-
delse och mening öfverensstämmande? Eller skulle
det ens vara lämpligt äfven om det icke vore grund-
lagsstridigt? Chefen för inrikes departementet t. ex.
är ju derigenom chef äfven för landshöfdingarne i
riket. Om nu sä hände att fråga uppstode om rang
dem emellan, sä skulle t. ex. f. d. landshöfdingen
friherre Palmstjerna säsom serafimerriddare hafva ta-
git steget af inrikes ministern. Generallöjtnanterne
Carl Gustaf Löfvenhjelm och J. P. Lefren skola ock,
i samma stund man erhäller en annan krigsminister
än hr von Hohenhausen, som har äldre fullmakt än:
de hafva ordensdiplomer, kunna bedja chefen för
landtförsvarsdepartementet, följaktligen äfven deras
chef, stiga bakom dem. För vär del väga vi till och
med tycka, att detta strider emot den eljest så kära
disciplinära hierarkien. En ganska karakteristisk äter-
gäng till medeltidsideer utgör det jemväl att, äfven
utom ordnarne, tilldela rang och värdighet i samhäl-
let ät ordensinnehafvare. Visst veta vi, att dä Carl
XII:s orden inom frimureriet instiktades, frimurare-
ordens stormästare här i Sverige, som tillika är ko-
nung, förklarade, att riddarne af nämnde orden, hvil-1.
ken förvärfves endast genom nitiskt frimureri, skulle
vara att anse säsom ett slags statens förtroehdemän,
och säledes förklarades ega lika värdighet som ko-
nungens Tromän, i hvilken egenskap de äfven ännu
i denna stund lära fortfara; men att sädant numera
skulle vinna efterföljd hade man näppeligen förmo-
dat. Så har likväl skett, då serafimerriddare blifvit
förklarade ega lika, ja vid äldre datum för utnäm-
ningen, högre rang än statsräden, hvilka likväl äro
konungens högstbetrodde män. Saken är visserligen
en smäsak, om man så behagar, helst ingen förnuf-
tig menniska nu för tiden lärer bry sig om rang;
men syftningen är icke desto mindre bemärknings-
värd, då den ät det föräldrade ordensväsendet vill in-
om samhället vindicera en företrädesrätt framför stats-
embeten, som det i intet fall förtjenar. Annorlunda
handlade konung Carl XI, glorvyrdigst i äminnelse, dål.
han af vigtiga politiska skäl utfärdade en rangord-
oing. Som bekant är gick cen gamla adelns anspråk
den tiden så högt (och hvad anspräken angär sä torde :
det väl existera ännu i denna stund), att en ung fän-
drik, som var grefve eller friherre eller simpel adels-
man af de äldre familjer,, säväl uti samqväm som
processioner c. helt dristigt 1og platsen framför
gamla öfverstar och andra förtjente embetsmän, som
voro ofrälse eller tillhörde de s. k. svijnefötterna,
som grefve Pehr Brahe så naivt kallade den yngre
adeln. Men konung Carl XI gjorde snart slut på
detta oskick, sedan nemligen han blef suverän ko-
nung; och mycken fräga kan vara, huruvida icke
rangordningen var ett lika kraftigt steg att nedsätta
den gamla adelns myndighet och öfvermod, som nä-
gonsin reduktionen. Det är sannt, ett annat icke
mindre förhatligt välde, nemligen det byräkratiska,
vexte upp på adelsaristokratiens ruiner, och härat här-
ledde sig, att adeln sedermera äflades att tillegna sig
alla utmärktare och högre embetsmän, hvilka genast
adlades och upphöjdes bäde till friherrar och grefvar;
men vi betvifia högeligen, att det byråkratiska väl-
det, hvilket beklagligen till en stor del ännu fortfar,
kan nedergöras af orde. sväldet, eller att sädant skulle
vara till gagn för fosterlandet.
Men hvad som verkligen gör denna affär till ettl
evenement är, att den är ett slags program för den
konservativa ministeren.
Det nädiga förklarandet inträffade nemligen samma
dag, som sjelfva caput för denna minister, hr stats-
rädet och riddaren af serafimerorden OC. O. Palm-
stjerna tog sitt inträde i rädkammaren, och det an-
ses otvifvelaktigt att förklarandet tillkom egentligen
för att derstädes skaffa det nya statsrädet en högre
plats än som grundlagen för honom utstakade. Sä-
ledes skulle han suttit på taburetten näst under stats-
rädet grefve von Platen och på andra platsen under
hr statsädet Gripenstedt, som väl knappt var kadett
då hr friberre Palmstjerna var regementschef; men
genom det vidtagna arrangementet bekom han äter
den fördelen att få sitta närmast intill de bäda mi-
nistrarne och framom alla statsräderne. Således äf-
ven framför hr statsrådet Fähreus, som förut hade
närmaste platsen intill ministrarne och som nu i flera
är, i egenskap af chef för civildepartementet, varit
landshöfdingen friherre Palmstjernas förman.
Huru hrr statsråder och ministrar behaga sätta
sig vid rådsbordet, intresserar väl på det hela allmän-
heten ganska litet, men dä den konservativa ministe-
ren aldraförst riktade sin omtänksambet ät dtta
häll samt på sådant sätt, att grundlagen fick sitta
emellan, när den konservativa sittningen skulle taga
sin början, förtjenar detta icke endast uppmärksam-
het, utan är till och med betecknande.
Vi hafva vid ett föregående tillfälle kallat den
förra statsrädssammansättningen för de små besty-
rens minister; men hvad skall man nu säga om den
nya, som börjar sin bana med en misslyckad tolkning
af grundlagen, blott för en lumpen rangsjukas skull?
Under en s. k. liberal minister gjordes för nägra är
tillbaka början med uniformsförändringar och refor-
mer af exercisreglementen m. m. dylikt. De rent
konservativa börja åter med rangen. Skilnaden är
verkligen ej stor. :
Säledes på nägra få är trenne ministerer, som
kunna benämnas: den första, det liberala vankelmo-
dets minister; den andra, de konservativa intrigernas
liberala minister; och nu ändtligen den tredje, den
rent konservativa rangsjukans minister.
Vi vänta emedlertid med otålighet, att i Svensk
Författningssamling få se det nädiga förklarandet och
hvem som kontrasignerat detsamma.
en
— Posttidningen för i fredags afton med-
delade, att öfverstelöjtnanten vid lifregements
Idragon-corps hr Samuel Gustaf von Troil blif-
vit förordnad att tills vidare förvalta lands-
höfdinge-embetet i Malmöhus län.
Denna utnämning var icke oväntad, utan
har tvertom varit omtalad ännu innan den
förre landshöfdingen grefve Posse erhöll af-
sked. Men för det första behöfdes hr von
Troil väl under riksdagen i statsutskottet och i