adel IMarkKlligd ICA EIB SALSAIUCH I SKalSsnavaluve då vi erinrade oss en artikel som öfver samma ämne nyss stått i Norrlandsposten, och hvilken är så träffande, att vi i stället för vidare egna reflexioner med nöje återgifva den här nedan. Efter notisens meddelande heter det: Denna lilla notis innefattar ätskilligt anmärkningsvärdt. Hvad betyder det första, att Konungen ikonseljen förklarars det ena eller det andra? Eller kan Konungen förklara nägonting ländande till efterrättelse, utan ansvarighet af en kontrasignerande och expedierande rådgifvare? Sä vidt vi kunna läsa innantill, är sådant uppenbarligen stridande mot 38 s Reg.-Formen. Säledes mäste vi antaga, att konungens rädgifvare tillstyrkt det ifrågavarande beslutet och att det fördenskull är en regeringshandling, hvilken vi dock nödgas finna mer betänklig, då det Kgl. förklarandet i sjelfva verket innebär en förklaring af grundlagarne. 34 4 Reg.-Formen stadgar nemligen, att Statsministrarne innehafva rikets högsta värdig-1 het, och Statsråden den närmaste derintill. Detta stadgande synes vara temligen tydligt oeh alldeles icke under något vilkor medgifva, att nägon annan embetsman, ännu mindre riddare af en orden, må kunna tränga sig emellan statsministrarne och statsräden, och sälunda naturligtvis erhälla en högre värdighet än de sednare. Sådant kan likväl inträffa när som helst, enligt det af P. T. omförmälda förklarandet; ty efter den regeln, att värdigheten eller företrädet beror på utnämningsdagen till serafimerriddare, eller till statsräd, så skulle de nuvarande hrr statsräden, hvilka likväl, enligt grundlagen, innehafva rikets högsta värdighet närmast intill statsministrarne, l: kunna tä stå tillbaka för en hel hop, före deras befordran till statsråd, till serafimerriddare utnämnde hoffunktionärer, och andra som knappt varit i statens tjenst längre upp än till ryttmästare e. n. d., hvilka naturligtvis skulle taga platsen framför de förra och följaktligen närmare statsministrarne. Månne likväl sädant kan vara rätt, och med grundlagens ordalydelse och mening öfverensstämmande? Eller skulle det ens vara lämpligt äfven om det icke vore grundlagsstridigt? Chefen för inrikes departementet t. ex. är ju derigenom chef äfven för landshöfdingarne i riket. Om nu sä hände att fråga uppstode om rang dem emellan, sä skulle t. ex. f. d. landshöfdingen friherre Palmstjerna säsom serafimerriddare hafva tagit steget af inrikes ministern. Generallöjtnanterne Carl Gustaf Löfvenhjelm och J. P. Lefren skola ock, i samma stund man erhäller en annan krigsminister än hr von Hohenhausen, som har äldre fullmakt än: de hafva ordensdiplomer, kunna bedja chefen för landtförsvarsdepartementet, följaktligen äfven deras chef, stiga bakom dem. För vär del väga vi till och med tycka, att detta strider emot den eljest så kära disciplinära hierarkien. En ganska karakteristisk ätergäng till medeltidsideer utgör det jemväl att, äfven utom ordnarne, tilldela rang och värdighet i samhället ät ordensinnehafvare. Visst veta vi, att dä Carl XII:s orden inom frimureriet instiktades, frimurareordens stormästare här i Sverige, som tillika är konung, förklarade, att riddarne af nämnde orden, hvil-1. ken förvärfves endast genom nitiskt frimureri, skulle vara att anse säsom ett slags statens förtroehdemän, och säledes förklarades ega lika värdighet som konungens Tromän, i hvilken egenskap de äfven ännu i denna stund lära fortfara; men att sädant numera skulle vinna efterföljd hade man näppeligen förmodat. Så har likväl skett, då serafimerriddare blifvit förklarade ega lika, ja vid äldre datum för utnämningen, högre rang än statsräden, hvilka likväl äro konungens högstbetrodde män. Saken är visserligen en smäsak, om man så behagar, helst ingen förnuftig menniska nu för tiden lärer bry sig om rang; men syftningen är icke desto mindre bemärkningsvärd, då den ät det föräldrade ordensväsendet vill inom samhället vindicera en företrädesrätt framför statsembeten, som det i intet fall förtjenar. Annorlunda handlade konung Carl XI, glorvyrdigst i äminnelse, dål. han af vigtiga politiska skäl utfärdade en rangordoing. Som bekant är gick cen gamla adelns anspråk den tiden så högt (och hvad anspräken angär sä torde : det väl existera ännu i denna stund), att en ung fändrik, som var grefve eller friherre eller simpel adelsman af de äldre familjer,, säväl uti samqväm som processioner c. helt dristigt 1og platsen framför gamla öfverstar och andra förtjente embetsmän, som voro ofrälse eller tillhörde de s. k. svijnefötterna, som grefve Pehr Brahe så naivt kallade den yngre adeln. Men konung Carl XI gjorde snart slut på detta oskick, sedan nemligen han blef suverän konung; och mycken fräga kan vara, huruvida icke rangordningen var ett lika kraftigt steg att nedsätta den gamla adelns myndighet och öfvermod, som nägonsin reduktionen. Det är sannt, ett annat icke mindre förhatligt välde, nemligen det byräkratiska, vexte upp på adelsaristokratiens ruiner, och härat härledde sig, att adeln sedermera äflades att tillegna sig alla utmärktare och högre embetsmän, hvilka genast adlades och upphöjdes bäde till friherrar och grefvar; men vi betvifia högeligen, att det byråkratiska väldet, hvilket beklagligen till en stor del ännu fortfar, kan nedergöras af orde. sväldet, eller att sädant skulle vara till gagn för fosterlandet. Men hvad som verkligen gör denna affär till ettl evenement är, att den är ett slags program för den konservativa ministeren. Det nädiga förklarandet inträffade nemligen samma dag, som sjelfva caput för denna minister, hr statsrädet och riddaren af serafimerorden OC. O. Palmstjerna tog sitt inträde i rädkammaren, och det anses otvifvelaktigt att förklarandet tillkom egentligen för att derstädes skaffa det nya statsrädet en högre plats än som grundlagen för honom utstakade. Säledes skulle han suttit på taburetten näst under statsrädet grefve von Platen och på andra platsen under hr statsädet Gripenstedt, som väl knappt var kadett då hr friberre Palmstjerna var regementschef; men genom det vidtagna arrangementet bekom han äter den fördelen att få sitta närmast intill de bäda ministrarne och framom alla statsräderne. Således äfven framför hr statsrådet Fähreus, som förut hade närmaste platsen intill ministrarne och som nu i flera är, i egenskap af chef för civildepartementet, varit landshöfdingen friherre Palmstjernas förman. Huru hrr statsråder och ministrar behaga sätta sig vid rådsbordet, intresserar väl på det hela allmänheten ganska litet, men dä den konservativa ministeren aldraförst riktade sin omtänksambet ät dtta häll samt på sådant sätt, att grundlagen fick sitta emellan, när den konservativa sittningen skulle taga sin början, förtjenar detta icke endast uppmärksamhet, utan är till och med betecknande. Vi hafva vid ett föregående tillfälle kallat den förra statsrädssammansättningen för de små bestyrens minister; men hvad skall man nu säga om den nya, som börjar sin bana med en misslyckad tolkning af grundlagen, blott för en lumpen rangsjukas skull? Under en s. k. liberal minister gjordes för nägra är tillbaka början med uniformsförändringar och reformer af exercisreglementen m. m. dylikt. De rent konservativa börja åter med rangen. Skilnaden är verkligen ej stor. : Säledes på nägra få är trenne ministerer, som kunna benämnas: den första, det liberala vankelmodets minister; den andra, de konservativa intrigernas liberala minister; och nu ändtligen den tredje, den rent konservativa rangsjukans minister. Vi vänta emedlertid med otålighet, att i Svensk Författningssamling få se det nädiga förklarandet och hvem som kontrasignerat detsamma. en — Posttidningen för i fredags afton meddelade, att öfverstelöjtnanten vid lifregements Idragon-corps hr Samuel Gustaf von Troil blifvit förordnad att tills vidare förvalta landshöfdinge-embetet i Malmöhus län. Denna utnämning var icke oväntad, utan har tvertom varit omtalad ännu innan den förre landshöfdingen grefve Posse erhöll afsked. Men för det första behöfdes hr von Troil väl under riksdagen i statsutskottet och i