den ud nar otvan 1 namHuaes (YE SKpuel Yen
ken P.T. för öfriggt varit sig temligen lika)
torde tillfället ejj vara ovälkommet att ge-
nom en kort revyy göra förnyad bekantskap
med ledarens, gwundtankar. i
Så här lyder nemligen den första artikeln i
Svenska tidningen:
Man har i en tidning nyligen undrat öfver, att de
tvenne nya statsräders, friherre Palmstjernas och grefve
Mörners, för blott nigra veckor sedan skedda utnäm-
ning icke föranledt iågon förändring i regeringssyste-
met.
Hvad förändring skulle väl genom dessa bäda her-
rars inträde i konungens räd kunna i hast ske? —
De tillhöra väl båda. den konservativa sidan, men vi
tro icke att vär regeering sysselsätter sig med bere-
dandet af nägon reakktionär statskupp, för att dermed
öfverraska oss. Men äfven om de nya statsräden skulle
umgäs med planer fför förbättringar, hvilket ätmin-
stone om frih. Palmsstjerna icke är osannolikt, så är
väl allt anspråk, att se dem genast i verket satta,
mycket för tidigt. Man synes hafva glömt, hvad som
dock ofta blifvit erinradt, att statsräden, enligt vär
regeringsform, äro så upptagne af löpande ärender
för hvarje föredragningsdag, att äfven de af dem,
som äro utrustade med stor förmåga, och af hvilkas
kända tänkesätt man kunde förmoda en ganska verk-
sam hog att införa hvad man kallar reformer, ändock
hafva största möda att medhinna att taga del af de
handlingar, som fordras för att vara beredda på sin
föredragning. Om man behagade undeirätta sig om,
hvilket vore ganska lätt gjordt, det sätt, hvarpå nu-
varande föredragandde statsräder använda sin dag,
skulle man finna, attt den lemnar föga, om nägon,
tid öfrig till att ems genomögna dagens tidningar,
samt huru svärt det. för dem följaktligen är, att an-
ställa de forskningar som fordras för att utarbeta nya
genomgripande författningar. Man säger, att de borde
på sina expeditionscihefers skuldror lägga nägot mera
af sin börda, för attt hafva frihet att arbeta i nya
rigtningar. Sädant vore för riket ganska lämpligt,
om blott vara formeer medgäfvo det, d. v. s. om ex-
peditionscheferne tilllika voro inför konungen, i de-
partementschefernes närvaro, föredragande. Men då
statsråden sjelfve skola föredraga, och då de mäste
vara ansvarige för len minsta afvikelse i en obetyd-
lig formfräga, som af ett obenäget konstitutionsutskott
kan försätta dem wmder riksrätt, så är det förklar-
ligt, att de vilja sjelfva med omsorg handlägga sina
mäl. Publicitetens organer, hvilka sjelfve icke kunna
derom vara i okunmighet, borde underrätta sin lä-
sande allmänhet omi den stora skillnad, som, äfven i
detta fall, förefinness mellan vära statsråd och de i
i andra konstitutionnella länder varande ministrarne.
Desse sednare äro vvanligen endast politiska personer,
ganska ofta utan deetaljkännedom af ärenderna, dem
de låta af sina umdderordnade administrationschefer be
redas. Några säddane statsrådsförhandlingar, nägra
sädane gemensammna öfverläggningar om hvartenda
regeringsärende, sorm vär grundlag stadgar, finnas in-
genstädes. Ministrarne afgöra sjelfve och i sitt eget
namn, utan att nägonsin tillfråga regenten, de fleste
ärender, eller inhenta enskildt hans vilja, då en för-
ordning skall utfärdas. Endast vid större och vigti-
gare politiska frågor, samlas alla regentens rädgif-
vare till gemensam öfverläggning. Hvilken ofantlig
skillnad? Funnes samma ordning hos oss, huru lätt
vore det icke dä för en departementschef att hafva
hufvudet rent och fritt till nya utsigter inom sin för-
valtningsgren, i stället för att nu, hos oss, äfven det
skarpsinnigaste hufvud tröttas , den klaraste blick
skymmes genom de otaliga målen, der underordnade
myndigheters och enskilda personers sins emellan kor-
sande yttranden skola sammanhällas för att inför ko-
nungen föredragas.:
Det kan icke nekas, att beskrifningen på
herrar statsråders göromål och sysselsättning,
äfvensom jemförelsen mellan dem och mini-
strar i andra länder, till största delen har sin
riktighet, och till en viss del är träffad all-
deles på spiken. Man kan i visst hänseende
icke annat än tycka synd om höga embets-
män, som skola släpa på det viset, nästan så-
som den stundeslööse i Holbergs danske Skue-
plads, och hvilkeet gör att hvar och en, som
ar en någorlundda sjelfständig ställning, skulle
hafva skäl att annse det såsom snart sagdt ett
straff att kommar på taburetten.
I förbigående kunde väl ock hr Hazelius
hafva tillagt en anmärkning om det opassande
deri, att de högsta embetsmännen, som hafva
ansvaret för styrelsens handlingar, vid öfver-
läggningarne i rädkammaren icke ens ännu
anses värdiga at få sitta i en ordentlig karm-
stol, utan blott på en kullerstol; och att —
risum teneatis — den som för statsrådspro-
tokollet, det vigtiga och angelägna statsräds-
protokollet, skall göra detta stående, och in-
galunda ens har ett bord, på hvilket ett ark
papper kan läggas, utan detta skall han hålla
emot sin egen hattkulle! Så hafva vi med
full visshet hört berättas att det tillgår, allt för
att bibehålla gammal etikett. Protokollerna
blifva, hvad fullständigheten angår, naturligt-
vis derefter. Men hade ledaren i den ofvan
citerade artikeln anmärkt något sådant, så hade
han kanhända blifvit ansedd för mera ministe-
riel, hvilket han i programmet förklarar sig
icke vara, än starlt konungsk, hvilket han fram-
för allt förklarar sig åsyfta.
Men i samma mån som det kan ligga san-
ning i kollegans beskrifning på de beklagans-
värda statsrådernes belägenhet med hänseende
till tiden — och ingen kan bättre än vi, le-
dare eller hufvudredaktörer af dagliga tidnin-
gar, veta hvad cdet vill säga att hafva knappt
om tid — i sammma mån innefattar också ar-
tikeln en bekänmelse af den mest anmärknings-
värda art angåemde oskicklighet och brist på
förmåga i sjelfvra arrangementet af statsrådets
göromål. Regeringen är så förskräckligt upp-
tagen af kuranta göromål, att den ej ens har
tid att se på tidningarna; huru skulle den då
hafva tid att wtarbeta reformer m. m.? Se
der hufvudsumnan af artikelns innehåll. Men
hvems fel är då då att det blifvit så tillställdt?
Grundlagen tillägger uttryckligt regeringen allena
rättigheten att organisera och förordna om ar-
betena i alla publika embetsverk, med undan-
tag blott af nägra få fall, som omtalas i grund-
lagen. Det beror således af regeringen ensam
och af ingen amnan, att befria sig ifrån en
etor mängd äre2nder, som med största lätthet
kunde handhafvvas af de förvaltande verken,
och som jemvväl fordom varit så. Men i
stället att sökaa så mycket som möjligt upp-
rätthålla den gränsskilnaden, att icke flere ären-
den än det ounidgängligt nödiga skulle behöfva
komma till regeringen sjelf, existerade under det
gamla systemets tid en ordentlig vurm att
draga under konungens eget afgörande en
mängd saker, som utan allt behof och utan
all profit förtyngde de föredragande konselj-
ledamöternes arbetsbörda, och ofta föranleder
genomläsning och pröfning af vidlyftiga lun-
tor. Gick det icke så långt, att konungen i
statsrådet skulle bevilja anläggningen af hvarje
ny stångjernshammare? Och har denna vurm
väl sedermera på något sätt blifvit minskad?
I det hela ieke. Otaliga exempel kunna anföras
— OL Ön nt AJA Ph OM og -— — AA OM mm -
mO0 PN
hå ER
AA ä mm m I SS MM AOL HB OO 4 5 OO