den ud nar otvan 1 namHuaes (YE SKpuel Yen ken P.T. för öfriggt varit sig temligen lika) torde tillfället ejj vara ovälkommet att genom en kort revyy göra förnyad bekantskap med ledarens, gwundtankar. i Så här lyder nemligen den första artikeln i Svenska tidningen: Man har i en tidning nyligen undrat öfver, att de tvenne nya statsräders, friherre Palmstjernas och grefve Mörners, för blott nigra veckor sedan skedda utnämning icke föranledt iågon förändring i regeringssystemet. Hvad förändring skulle väl genom dessa bäda herrars inträde i konungens räd kunna i hast ske? — De tillhöra väl båda. den konservativa sidan, men vi tro icke att vär regeering sysselsätter sig med beredandet af nägon reakktionär statskupp, för att dermed öfverraska oss. Men äfven om de nya statsräden skulle umgäs med planer fför förbättringar, hvilket ätminstone om frih. Palmsstjerna icke är osannolikt, så är väl allt anspråk, att se dem genast i verket satta, mycket för tidigt. Man synes hafva glömt, hvad som dock ofta blifvit erinradt, att statsräden, enligt vär regeringsform, äro så upptagne af löpande ärender för hvarje föredragningsdag, att äfven de af dem, som äro utrustade med stor förmåga, och af hvilkas kända tänkesätt man kunde förmoda en ganska verksam hog att införa hvad man kallar reformer, ändock hafva största möda att medhinna att taga del af de handlingar, som fordras för att vara beredda på sin föredragning. Om man behagade undeirätta sig om, hvilket vore ganska lätt gjordt, det sätt, hvarpå nuvarande föredragandde statsräder använda sin dag, skulle man finna, attt den lemnar föga, om nägon, tid öfrig till att ems genomögna dagens tidningar, samt huru svärt det. för dem följaktligen är, att anställa de forskningar som fordras för att utarbeta nya genomgripande författningar. Man säger, att de borde på sina expeditionscihefers skuldror lägga nägot mera af sin börda, för attt hafva frihet att arbeta i nya rigtningar. Sädant vore för riket ganska lämpligt, om blott vara formeer medgäfvo det, d. v. s. om expeditionscheferne tilllika voro inför konungen, i departementschefernes närvaro, föredragande. Men då statsråden sjelfve skola föredraga, och då de mäste vara ansvarige för len minsta afvikelse i en obetydlig formfräga, som af ett obenäget konstitutionsutskott kan försätta dem wmder riksrätt, så är det förklarligt, att de vilja sjelfva med omsorg handlägga sina mäl. Publicitetens organer, hvilka sjelfve icke kunna derom vara i okunmighet, borde underrätta sin läsande allmänhet omi den stora skillnad, som, äfven i detta fall, förefinness mellan vära statsråd och de i i andra konstitutionnella länder varande ministrarne. Desse sednare äro vvanligen endast politiska personer, ganska ofta utan deetaljkännedom af ärenderna, dem de låta af sina umdderordnade administrationschefer be redas. Några säddane statsrådsförhandlingar, nägra sädane gemensammna öfverläggningar om hvartenda regeringsärende, sorm vär grundlag stadgar, finnas ingenstädes. Ministrarne afgöra sjelfve och i sitt eget namn, utan att nägonsin tillfråga regenten, de fleste ärender, eller inhenta enskildt hans vilja, då en förordning skall utfärdas. Endast vid större och vigtigare politiska frågor, samlas alla regentens rädgifvare till gemensam öfverläggning. Hvilken ofantlig skillnad? Funnes samma ordning hos oss, huru lätt vore det icke dä för en departementschef att hafva hufvudet rent och fritt till nya utsigter inom sin förvaltningsgren, i stället för att nu, hos oss, äfven det skarpsinnigaste hufvud tröttas , den klaraste blick skymmes genom de otaliga målen, der underordnade myndigheters och enskilda personers sins emellan korsande yttranden skola sammanhällas för att inför konungen föredragas.: Det kan icke nekas, att beskrifningen på herrar statsråders göromål och sysselsättning, äfvensom jemförelsen mellan dem och ministrar i andra länder, till största delen har sin riktighet, och till en viss del är träffad alldeles på spiken. Man kan i visst hänseende icke annat än tycka synd om höga embetsmän, som skola släpa på det viset, nästan såsom den stundeslööse i Holbergs danske Skueplads, och hvilkeet gör att hvar och en, som ar en någorlundda sjelfständig ställning, skulle hafva skäl att annse det såsom snart sagdt ett straff att kommar på taburetten. I förbigående kunde väl ock hr Hazelius hafva tillagt en anmärkning om det opassande deri, att de högsta embetsmännen, som hafva ansvaret för styrelsens handlingar, vid öfverläggningarne i rädkammaren icke ens ännu anses värdiga at få sitta i en ordentlig karmstol, utan blott på en kullerstol; och att — risum teneatis — den som för statsrådsprotokollet, det vigtiga och angelägna statsrädsprotokollet, skall göra detta stående, och ingalunda ens har ett bord, på hvilket ett ark papper kan läggas, utan detta skall han hålla emot sin egen hattkulle! Så hafva vi med full visshet hört berättas att det tillgår, allt för att bibehålla gammal etikett. Protokollerna blifva, hvad fullständigheten angår, naturligtvis derefter. Men hade ledaren i den ofvan citerade artikeln anmärkt något sådant, så hade han kanhända blifvit ansedd för mera ministeriel, hvilket han i programmet förklarar sig icke vara, än starlt konungsk, hvilket han framför allt förklarar sig åsyfta. Men i samma mån som det kan ligga sanning i kollegans beskrifning på de beklagansvärda statsrådernes belägenhet med hänseende till tiden — och ingen kan bättre än vi, ledare eller hufvudredaktörer af dagliga tidningar, veta hvad cdet vill säga att hafva knappt om tid — i sammma mån innefattar också artikeln en bekänmelse af den mest anmärkningsvärda art angåemde oskicklighet och brist på förmåga i sjelfvra arrangementet af statsrådets göromål. Regeringen är så förskräckligt upptagen af kuranta göromål, att den ej ens har tid att se på tidningarna; huru skulle den då hafva tid att wtarbeta reformer m. m.? Se der hufvudsumnan af artikelns innehåll. Men hvems fel är då då att det blifvit så tillställdt? Grundlagen tillägger uttryckligt regeringen allena rättigheten att organisera och förordna om arbetena i alla publika embetsverk, med undantag blott af nägra få fall, som omtalas i grundlagen. Det beror således af regeringen ensam och af ingen amnan, att befria sig ifrån en etor mängd äre2nder, som med största lätthet kunde handhafvvas af de förvaltande verken, och som jemvväl fordom varit så. Men i stället att sökaa så mycket som möjligt upprätthålla den gränsskilnaden, att icke flere ärenden än det ounidgängligt nödiga skulle behöfva komma till regeringen sjelf, existerade under det gamla systemets tid en ordentlig vurm att draga under konungens eget afgörande en mängd saker, som utan allt behof och utan all profit förtyngde de föredragande konseljledamöternes arbetsbörda, och ofta föranleder genomläsning och pröfning af vidlyftiga luntor. Gick det icke så långt, att konungen i statsrådet skulle bevilja anläggningen af hvarje ny stångjernshammare? Och har denna vurm väl sedermera på något sätt blifvit minskad? I det hela ieke. Otaliga exempel kunna anföras — OL Ön nt AJA Ph OM og -— — AA OM mm mO0 PN hå ER AA ä mm m I SS MM AOL HB OO 4 5 OO