Prof på em ÖS embelsmans aktning rör lagen. Våra läsare erinra sig troligen att Aftonbladet för någon tid sewan innehöll en berättelse om en betydlig lev.erans af tegel för fängielsebyggnaden i Calmar, som landshöfding.eembetet i länet vid en entreprenadauktion i December 1849 företrädesvis tillerkände landishöfdingen Nerman, med utestängande af andra spekulanter, samt att klagan häröfver anmiältes af hr kammarherren friherre JItaab och hr kapten Mannerskantz hos justitiekanslersembetet, der skriftvexling i detta ärende egde rum. Under denna märkliga skriftvexling upptäckte justitiekanslersembetet bland annat, att hr Nerman kort före berörde auktion vetat att af sitt eget landshöfdingeembete förskaffa sg en resolution af den 29 Sept. 1849, hvarigenom han erhöll tillåtelse att på sitt boställe kungsladugården Skärby nära Calmar anlägga tegelbruk, ehuru dylik anläggningg af lätt begripliga skäl enligt författningarme är förbjuden å kronans ladugårdar. Dernna resolution väckte också justitiekanslerssembetets synnerliga uppmärksamhet, hvarföree bemälde embete, som fann det lemnade tillsståndet till tegelbruksanläggningen icke vara på lag grundadt, under den 3 Augusti 1550 förordnade, att kammaradvokatfiskalsembetet skulle i vederbörlig ordning yrka upphäfvande af ifrågavarande resolution. Detta embeteingaf ock i anledning häraf den 31 Augusti till kammarkollegium sina besvär, i hvilka det obehöriga och olagliga i hr Nermans och lamdsh.embetets förfarande i detta mäl fullkomligt utreddes, och redan den 5 September inffordrade kollegium öfver dessa besvär hr Neermans förklaring och landsh,embetets utlå