Prof på em ÖS embelsmans akt-
ning rör lagen.
Våra läsare erinra sig troligen att Afton-
bladet för någon tid sewan innehöll en be-
rättelse om en betydlig lev.erans af tegel för
fängielsebyggnaden i Calmar, som landshöf-
ding.eembetet i länet vid en entreprenadauk-
tion i December 1849 företrädesvis tillerkände
landishöfdingen Nerman, med utestängande af
andra spekulanter, samt att klagan häröfver
anmiältes af hr kammarherren friherre JItaab
och hr kapten Mannerskantz hos justitiekans-
lersembetet, der skriftvexling i detta ärende
egde rum. Under denna märkliga skriftvex-
ling upptäckte justitiekanslersembetet bland
annat, att hr Nerman kort före berörde auk-
tion vetat att af sitt eget landshöfdingeembete
förskaffa sg en resolution af den 29 Sept.
1849, hvarigenom han erhöll tillåtelse att på
sitt boställe kungsladugården Skärby nära
Calmar anlägga tegelbruk, ehuru dylik anlägg-
ningg af lätt begripliga skäl enligt författnin-
garme är förbjuden å kronans ladugårdar.
Dernna resolution väckte också justitiekans-
lerssembetets synnerliga uppmärksamhet, hvar-
föree bemälde embete, som fann det lemnade
tillsståndet till tegelbruksanläggningen icke vara
på lag grundadt, under den 3 Augusti 1550
förordnade, att kammaradvokatfiskalsembetet
skulle i vederbörlig ordning yrka upphäfvande
af ifrågavarande resolution. Detta embetein-
gaf ock i anledning häraf den 31 Augusti till
kammarkollegium sina besvär, i hvilka det
obehöriga och olagliga i hr Nermans och
lamdsh.embetets förfarande i detta mäl full-
komligt utreddes, och redan den 5 September
inffordrade kollegium öfver dessa besvär hr
Neermans förklaring och landsh,embetets utlå-