ster, som... olyckligtvis... lider af en långsam sjukdom... utan hopp... Wilhelm utsade med möda de stapplande orden och tryckte innan han slutat en näsduk mot ögonen, Är det hans fästmö?, hviskade gumman hastigt och med djnpt medlidande. ke Nej! men hon är honom ändå outsägligt ar. Min bästa, unga herre, förlåt om jag genom mina otidiga frågor uppväckt en smärta som jag långt heldre skulle vilja trösta om jag kunde, men Gud nås! det fins blott en som kan säga: Kommer till mig j alle som ären betungade och jag skall vederqvicka eder; vi andra kunna blott visa ett vanmäktigt deltagande!... Se här, min lilla snälla auditör, ha vi nu teet, eller saft, eller en smörgås, hvad han befaller! Doktorn bjuder jag inte, ty han kan ändå taga för sig, var så god, jag ber honom; det är så hjertans roligt när jag ser att mina gäster vilja äta. Jag lojg när jag igenkände gummans gamla; välmenande taktik, och såg på Wilhelm för att utröna hvad intryck den gjorde. Till min stora glädje visade hans ansigte omisskänneliga spår till en växande sympati, och ehuru han icke på långt när egde min lyckliga förmåga att esomoftast låta en smaklig måltid hålla soren på distans, syntes han dock så verkligt :örd och tacksam vid gummans godhet, att ag kände min vänskap för honom sjelf föroubblas. Min kästa fru Pihblqvist! sade jag slutligen, om ni så der fortfar att oupphörligt försumma mig för Stålbrands skull, så reser jag hufvudstupa härifrån, och lemnar honom qvar. Det gör han inte, sade gumman småskrattande, och derför så... bryr jag mig inte om honom, i qväll åtminstone. Men att jag omöjligt kan få auditörn att äta! ... det gör mig riktigt ledsen, ty hur det är, så brukar ändå ungdomen ha god aptit., Jag försäkrar fru rädmanskan,, svarade Wil