ster, som... olyckligtvis... lider af en lång-
sam sjukdom... utan hopp...
Wilhelm utsade med möda de stapplande
orden och tryckte innan han slutat en näsduk
mot ögonen,
Är det hans fästmö?, hviskade gumman
hastigt och med djnpt medlidande.
ke Nej! men hon är honom ändå outsägligt
ar.
Min bästa, unga herre, förlåt om jag ge-
nom mina otidiga frågor uppväckt en smärta
som jag långt heldre skulle vilja trösta om
jag kunde, men Gud nås! det fins blott en
som kan säga: Kommer till mig j alle som ären
betungade och jag skall vederqvicka eder; vi an-
dra kunna blott visa ett vanmäktigt delta-
gande!... Se här, min lilla snälla auditör, ha
vi nu teet, eller saft, eller en smörgås, hvad
han befaller! Doktorn bjuder jag inte, ty han
kan ändå taga för sig, var så god, jag ber
honom; det är så hjertans roligt när jag ser
att mina gäster vilja äta.
Jag lojg när jag igenkände gummans gamla;
välmenande taktik, och såg på Wilhelm för
att utröna hvad intryck den gjorde. Till min
stora glädje visade hans ansigte omisskänne-
liga spår till en växande sympati, och ehuru
han icke på långt när egde min lyckliga för-
måga att esomoftast låta en smaklig måltid
hålla soren på distans, syntes han dock så
verkligt :örd och tacksam vid gummans god-
het, att ag kände min vänskap för honom
sjelf föroubblas.
Min kästa fru Pihblqvist! sade jag slutli-
gen, om ni så der fortfar att oupphörligt
försumma mig för Stålbrands skull, så reser
jag hufvudstupa härifrån, och lemnar honom
qvar.
Det gör han inte, sade gumman småskrat-
tande, och derför så... bryr jag mig inte
om honom, i qväll åtminstone. Men att jag
omöjligt kan få auditörn att äta! ... det gör
mig riktigt ledsen, ty hur det är, så brukar
ändå ungdomen ha god aptit.,
Jag försäkrar fru rädmanskan,, svarade Wil-