följt honom frän rådhuset till Adolf Fredriks kyrk
och derunder utfarit i skällsord.
Polism.: Nä! Asklund, anser han sig ieke vil
nedlägga sin talan, då uppträdet skett makar emellar
4. Nej, på inga vilkor, här har jag Kongl: Maj:
nädiga utslag på att jag är henne qvitt, och derfö
vill jag ba gatufred.
Hustru A. Kära hr lagman, det är alldeles osa
hvad min fordne gubbe säger, ty se så gick det til
att då jag i gär ätta dagar sedan gick frän rätte
der vi ba en annan prosess, så hade han Lindqvista
med sig, och då jag vet att hon nu blifvit min e
terträderska uti det äkta ständet, så röt jag ät Linc
vistan lite, och kallade henne för hvad hon är oc
förblifscer för min räkning, men se Asklund sa ja
aldrig eett ord ät, oaktadt jag tänkte mycket; men ja
höll innne dermed.
Polisem. Har du varit otidig, så erkänn ditt brot
Hustrru A. Kommer aldrig i fråga, nädig lagmar
De vitttnen Asklund har med sig få gerna säga hva
de veta,, men jag bedyrar att Sandbergskan,som stå
der, ickke var närvarande, och Lindqvistan får då ick
vittna alls, ty hon är min ovän — och rival. (Skra
tar.)
Polisra. Skratta ieke, Asklund, ty nöjet kan bli di
dyrare än du förmodar, och hvad Lindqvist beträffa
får hon gå ut till dess nästa mäl ropas, ty jag ve
att Asklund och Lindqvist dag ut och dag in ligg
i lufven på hvarandra öfver tunnor och korgar i Munk
brohamnen.
Hustru A. Gud näs, nådig lagman, man rär ej fö
sitt häftiga humör, då jag ser den som röfvat ifrå
mig mim högsta sällhet, min gubbe.
Lindqvist. Det är allt osanning hvad Carin säger
ty jag häller honom endast vhel och reno, och dett:
bör hon icke skälla mig för —
Mängelskorna Almberg och Sandberg samt gesäl
len Södergren aflägga nu vittneseden, oeh kunde d
båda förstnämnde icke intyga att hustru A. kallat si)
man för fähund, men sädant tog gesällen Södergre;
bestämdt på sin aflagda vittnesed, hvarföre detta mä
uppsköts till om fredag då gesällen Glansberg skull
inkallas.
Hustru Asklund begär nu att mälet 4 2 emellar
henne oeh hustru Lindqvist mätte päropas, emedan hor
nödvändigt mäste parera rädhusrätten uti ett anna
mäl emellan henne och mannen, helst hennes vittner
derstädes väntade. Lindqvist mot Asklund ropas, och
Lindqvist framträder ätföljd af diverse mängelskoi
oeh jungfrur.
Polismm.: Såval Asklund som Lindqvist äro angifne
att hafvsa slagit hvarandra; en mängd vittnen äro re.
dan hörda; hafva nu Lindqvist och Asklund nägr:
flera vitttnen; ty kom ihäg, att ni i dag äro vid ta
lans förlust älagde att förete all bevisning.
Hustrus A.: Nådig lagman, jag är lugn; jag öfver.
lemnar min rättvisa sak i lagens händer.
Lindquist: Jag vill höra flera vittnen om att Carin
först spottade mig i ansigtet och derefter sparkade
mig uti underlifvet, samt klöste sönder mig i synen.
Hustru A.: Jag har aldrig nedlätit min fot att röra
vid en sådan äktenskapsdjefvul, som Lindqvistan.
Vittnen höras nu, hvilka intyga att madamerna va-
rit lika goda, bäda tvåd; spottat ät hvarandra hade
de gjort, men om det träffat ansigtet kunde ej be-
stämdt intygas; hvarpå polismästaren invände : pJo-jo,
jag -kan väl tro att de fräste som arga kattors.
Utslag skulle afkunnas nästa fredag.
— Nu ropas det tredje partiet, då mängelskorna
Losswadie oeh Ahlström framträda. De hafva icke
sins emellan slagits, utan då öfverkonstapeln Späng-
berg tillsagt dem att bortkasta till salu utbjuden
skämd frukt i sjön, hade de bäda matronorna skrikit
oeh pästätt: att öfverkonstapeln Spängberg för sin
kitslighet säkerligen blefve en hamnbuse, lik bans
broders. Sedan en mängd vittnen, dels mångelskor
oeh dels arbetskarlar, blifvit afhörda, hvarigenom an-
gifvelsens riktighet upplystes, dömdes Losswadie att
böta 3 rdr 16 sk. och Ahlström 1 rdr 32 sk., allt
bko, samt att med 32 sk. bko ersätta hvardera af
de i mälet afhörde vittnen.
Hr polismästaren Sträle underrättade resp. män-
gelskor, att i händelse de ej hädanefter uppförde sig
anständigt och stilla, skulle de samt- och synnerligen
blifva bortkörda frän hamnen.