afseende utgjorde hennes sista förhoppning och mål här på jorden. Säg Therese att hon oupphörligt föresväfvade sin mors tankar, och att vi genast, så snart faran blef oss bekant, skulle efterskickat henne, om ej doktorn bestämdt förklarat att Thora ej skulle lefva tills budet hunnit fram, mycket mindre tillbaka, en förutsägelse som utgången bekräftade. Min sorg vill jag icke vidröra för att öka er egen. Nog af att jag ej ens eger den trö-. sten att ha min lilla Wilhelm hemma, men sänder efter honom till begrafningen. Har Therese styrka, och är det er för andra omständigheter möjligt, så skynden till er djupt bedröfvade fader. BP. 5. Min helsa är god. Huru kammarjunkaren efterkom lagmannens uppmaning till svarsamhet veta vi. Han var af det slags folk som, hvarken goda eller egentligt elaka, kunna — om läsaren tillåter mig en sådan paradox — af rent lättsinne vara försigtiga och stadgade när det gäller att vinna vissa syftemål eller synas inför vissa personer, men som när intetdera af dessa skäl är för handen sällan ålägga sig något tvång eller besvära sig med någon eftertanke, och alltid finna det obegripligt att andras känslor kunna vara djupsare än deras egna, samt hafva ett serdeles 1mildt öfverseende med alla sina svagheter och. fel-. När Therese i sin mans ögon förlorat :nyhetens behags, och detta upphörde alltid mycket snart för kammarjunkaren, tyckte han sig i henne: brist på verldsvana och fin takt som tant Magdalena genast gjorde honon uppmärksam på och välvilligt åtog sig att kor rigera, ega långt fiere och större anledninga till missnöje än hon, hvars tårar och klago mål säkert skulle väcka hans vänners löje ifal han ville omtala dem, och vid hvilka hal följaktligen ej kunde fästa något afseende