afseende utgjorde hennes sista förhoppning
och mål här på jorden. Säg Therese att hon
oupphörligt föresväfvade sin mors tankar, och
att vi genast, så snart faran blef oss bekant,
skulle efterskickat henne, om ej doktorn be-
stämdt förklarat att Thora ej skulle lefva tills
budet hunnit fram, mycket mindre tillbaka,
en förutsägelse som utgången bekräftade.
Min sorg vill jag icke vidröra för att öka
er egen. Nog af att jag ej ens eger den trö-.
sten att ha min lilla Wilhelm hemma, men
sänder efter honom till begrafningen. Har
Therese styrka, och är det er för andra om-
ständigheter möjligt, så skynden till
er djupt bedröfvade fader.
BP. 5. Min helsa är god.
Huru kammarjunkaren efterkom lagmannens
uppmaning till svarsamhet veta vi. Han var
af det slags folk som, hvarken goda eller
egentligt elaka, kunna — om läsaren tillåter
mig en sådan paradox — af rent lättsinne vara
försigtiga och stadgade när det gäller att vinna
vissa syftemål eller synas inför vissa personer,
men som när intetdera af dessa skäl är för
handen sällan ålägga sig något tvång eller be-
svära sig med någon eftertanke, och alltid
finna det obegripligt att andras känslor kunna
vara djupsare än deras egna, samt hafva ett
serdeles 1mildt öfverseende med alla sina svag-
heter och. fel-.
När Therese i sin mans ögon förlorat :ny-
hetens behags, och detta upphörde alltid myc-
ket snart för kammarjunkaren, tyckte han sig
i henne: brist på verldsvana och fin takt
som tant Magdalena genast gjorde honon
uppmärksam på och välvilligt åtog sig att kor
rigera, ega långt fiere och större anledninga
till missnöje än hon, hvars tårar och klago
mål säkert skulle väcka hans vänners löje ifal
han ville omtala dem, och vid hvilka hal
följaktligen ej kunde fästa något afseende