sneda och fula flyglarne, och mottog nu denlr gula hästen; patron sjelf öppnade vagnsdör1 ren åt oss och bad oss vara välkomna. Jag hoppade uroch såg i en enda blick! att vår vän icke det minsta vunnit utom il! fetma. Kimröken som Arnold fordom applicerat på hans näsa tycktes ännu sitta qvar och endast blifvit fördelad i hela ansigtet, hans rock var blank och flottig på armar och bröst, inom hans väst framskymtade dubbla skjortor äf mer än tvetydig kulör, och då han räckte mig. sin feta hand — af samma färg som en fläsksvål i: en hökarbod — med trassliga och svarta naglar, gjorde jag mig alls icke samvete af att behålla handsken på. Ni får hålla till godo som en ungkarl har detv, sade Bengtson, och förde oss med detsarima in i en låg och stor sal, der en stark Jukt af mat och lök samt ett moln af flugor mötte oss. En piga, barbent i skörna, med okammadt hår och tydligen i de sista stadierna af en intressant belägenhet, höll på att i sitt ylleförkläde hopsamla brödkanter och smulor; -som till flugornas förplägning legat qvar sedan middagen, på ett uppslaget fällbord under fönstret. Jag ångrade redan min envishet att besöka vår originela vän, och betänkte i mitt sinne någon förevänning att genast resa. Arnold kastade en skadeglad blick på min nedslagna min och sade hastigt: ;Nu skajag genast annoncera dig, min kära Bengtson, att det alls icke är mig du har att tacka för det vi äro här, utan det är Richard; hvars ifriga vänskap icke tillät honom att fara här förbi, utan att helsa på vår gamla akademikamrat, för att tillsammans få det nöjet att upplifvaminnet af våra galenskaper och löjliga upptåg ... Bengtson antogzen sötsur min; och för att