sneda och fula flyglarne, och mottog nu denlr
gula hästen; patron sjelf öppnade vagnsdör- 1
ren åt oss och bad oss vara välkomna.
Jag hoppade ur- och såg i en enda blick!
att vår vän icke det minsta vunnit utom il!
fetma. Kimröken som Arnold fordom appli-
cerat på hans näsa tycktes ännu sitta qvar
och endast blifvit fördelad i hela ansigtet,
hans rock var blank och flottig på armar och
bröst, inom hans väst framskymtade dubbla
skjortor äf mer än tvetydig kulör, och då han
räckte mig. sin feta hand — af samma färg
som en fläsksvål i: en hökarbod — med trass-
liga och svarta naglar, gjorde jag mig alls
icke samvete af att behålla handsken på.
Ni får hålla till godo som en ungkarl har
detv, sade Bengtson, och förde oss med det-
sarima in i en låg och stor sal, der en stark
Jukt af mat och lök samt ett moln af flugor
mötte oss. En piga, barbent i skörna, med
okammadt hår och tydligen i de sista stadi-
erna af en intressant belägenhet, höll på att i
sitt ylleförkläde hopsamla brödkanter och smu-
lor; -som till flugornas förplägning legat qvar
sedan middagen, på ett uppslaget fällbord un-
der fönstret.
Jag ångrade redan min envishet att besöka
vår originela vän, och betänkte i mitt sinne
någon förevänning att genast resa. Arnold
kastade en skadeglad blick på min nedslagna
min och sade hastigt:
;Nu skajag genast annoncera dig, min kära
Bengtson, att det alls icke är mig du har att
tacka för det vi äro här, utan det är Richard;
hvars ifriga vänskap icke tillät honom att fara
här förbi, utan att helsa på vår gamla akade-
mikamrat, för att tillsammans få det nöjet att
upplifva- minnet af våra galenskaper och löj-
liga upptåg ...
Bengtson antogzen sötsur min; och för att