inskrift.
Förhölle det sig så, hvilket jag här framställer en-
dast såsom en rimlig möjlighet, så skulle deraf följa
att figurerna mäste få likhet i utseendet med runor. :?
emedan transversal-sprickorna föreställa runstafvarl.
och de dem emellan gäende snedsprickorna de indi-
kativa runstrecken, men att, dä dessa betraktas med
runkännarens öga, de mäste visa sig säsom en skrift ;
af obekanta runor. Jag anser troligt att hvar och:
en, som ur denna synpunkt kastar ögat på professor.
Finn Magnusens teckning, skall blifva lika öfverra-
skad som jag; at sannolikheten i denna ide. De
blir då alldeles klart hvarföre dessa runor icke kunns
läsas. De sttällen af ritningen, der ingen inskrif
finnes afbildacd i trappgängen, äro dels sådana, der St
sprickorna öfvvergätt till lossnor, så att bitarne kun-
nat bortplockaas (en del deraf ligger strödd omkring), S
dels på bredarre delar af gängen sädana, der spric-lctt,
korna följa hyvarandra glest och oregelbundnare. Tro l und
ligen skall eftter hand allt hvad som här kan anse: orof
för inskrift utfalla i kantiga stycken, deladt i de för-,,
modade runornas riktning.
Beträffande den meningen att ifrågavarande s. k.
inskrift skull: vara ett minnesmärke efter Harald
Hildetands amå-täg mot Sigurd Ring, så anser Ber-
zelius den vara lika betänklig. Tydligt är,, säger
han, för der, som sjelf ser belägenheten, att ingen
armå här kunnat föras fram annorlunda än i trän-
gande nöd, då deremot slätten der bredvid, som decå
tiden lärer hafva varit bebyggd, gaf öppet tillfälle
dertill. Man mäste då söka ett skäl hvarföre mav
uthuggit inskrriften längt ifrån tägets väg, in i vilde
skogsmarken, der den väl sällan skulle komma ati
läsas. Detta skäl skulle då vara att man här funnit
af naturen forrmadt det ormlika band, uti hvilket man
vanligt ristadee sina runor; men jag vet icke att mar
annorstädes träffat ett sädant begagnande af gängar
till runinskrift. Detta band ligger dessutom här nä-
stan horisontelt. Vära förfäder sökte gerna att haf-
va sina inskrfter i stående ställning. Detsutom har
valet af en tappgäng alltid det emot sig att bergar-
ten deri är fll af sprickor, seg och härd att arbeta
ij, så att det pruckna under huggningen lossnar och
utfaller. On äter fråga varit att rista ett oförgäng-
ligt minne atden tidens största härtäg i norden, sa
kan man sväligen förstå hvarföre icke då företrädes-
vis dertill blivit begagnad nägon af de i Blekinge
på så mänga ställen förefallande perpendikulära fasts
klyftor med m af naturen fullt afslätad yta. Ej
längt i söder från Hoby kyrka presenterar sig en sa
dan, lagom hög för att huggas och läsas, och af der
längd att tågets hela historia der kunnat inristas. Jag inlä
vet icke att nägorstädes i Sverige dessa perpendiku- hän
lära granitväggar äro så allmänna som i denna traki fört
Å uta
af Blekinge. Äfven detta synes mig böra tagas ilut:
beräkning, dåt man vill bedömma beskaffenheten af från
Runamo-fenornenet. !
Det var, enligt hvad nämdt är, år 1836 som Ber-var
zelius afgaf denna oväntade förklaring. ma
Först är 1841 utkom Fion Magnusens stora veriblil
Runamo og Runerne. Häri sökte han gendritvalnas
Berzelii satser, och Forchhammer anmärkte att Ber- ins
zelii ikke kjendte Detaillen af Comiteens Undersö- för:
gelser og at han fölgelig ikke vidste hvilke Forsig- nar
tighedsregler den hafde truffet for at sikkre sig mod lig
de Feiltagelser, som forutfattede Meninger saa let for- S
anledige ved slige Undersögelser. Berzelius havde stä
ikkun den Tesgning til Sammenliggning, hvor de kun-fäs
stige Linierne vare fremhevede, og maatte altsaa na-j5or
turligtviis findle Vanskligheder i at gjenfinde Linierne för
i Naturen.
Men under tiden (1840) hade Nilsson, vör fräjda It
de fornforskare, i sin tur begifvit sig till stället, än
endast ledd af nyfikenheten att med egna ögon fålup
se det omtvisade föremälet,. Hans iakttagelser voro!tre
dock obekanta för utgifvarne at nyssnämnde stora ling
verk, dä det utkom i tryck, hvadan dessa icke kundelaf
deri till granskning celler vederläggning upptuga de-fall
samma. I sin uppsats) hänvisande till Berzelius,1et
tillägger Nilsson, rörande sjelfva strecken, att de
voro nägot olika: en del nedträngde mer kilformigt
i bergarten och voro tydliga springor, en del dere-
mot syntes bilda mer trinda fåror och tycktes icke
nedgäå i någon springa. Äfven då de blifvit rensade
med knif, syntes ingen springa på bottnen af dem.
Det var lätt att inse det endast dessa sistnämda
blifvit af de danska lärde ansedda för konstgjorda.
För att närmare undersöka huru härmed förhöll
sig, valde han bland farorna en, som föreföll honom
mest runlik, men dock stod ensam, skild från de an-
dra, emedan han ej ville skada den förmodade in-
skriften.
,Jag hade med mig, säger han, tvänne stäl-
hamrar, hvanf den ena med hvass egg begagnades
som mejsel, cen andra som klubba. Med dessa verk-
tyg gjorde jag en inhuggning tvärs öfver runstrecke
och fann att från dess efter utseende trinda baten
nedgick i trappen en fin springa, som hade tunnt vit-
trade ytor och sträckte sig ned tills hon I
rizontel springa. I trappgängen finnas nemlig
blott vertikala, utan äfven horisontela springor. Sam-
ma undersökning anställdes sedermera på flera stäl-
len och visadke alltid samma -resultat: från hva
runstreck nesdgick en springa i stenen. - Det synes
häraf ätminstcone högst sannolikt att det är utkanter- vi
na af springan som anfrätts och bortvittrat, hvari-te
genem fåran tillkommitn. v
Det ofvan anförda var likväl icke den enda märk-s!
liga iakttagelsen; han gjorde äfven ett par andra.jr
På ett ställt i trappgängen, fortfar han, hade denll
öfra flisan al ungefär halfva gängens bredd blifvitla
borttagen: de runstreck, som stodo på den qvarblifnalk
öfra ytan, fotsattes ned i kaviteten efter den bort-Is
tagna flisan, hvilken nog länge varit borta eller ät-le
minstone lös för att kanterna af kavitetsytans sprin-le
gor hunnit vittra. Vidare försökte jag att med fing. lo
rarna plocka upp en och annan lös flisa och fann der- s
under runlika streck mer eller mindre tydligt tillda-
nade. Derefter granskade jag närmare hb enhe-li
ten aft de mest runlika strecken, och fann att nägra
snedt eller tvärt gående streck slutades helt tvärt,
utan att hinma till gängens brädd eller till annat syn-Ir
ligt streck, Imvilket förhöllande gaf dem u:seende aflh
att vara huggna; men vid närmare undersökning mecla
mejseln visadle sig alltid att en fin springa låg tvärs I
för dem och var säledes en naturlig orsak till deras
tvära upphörande.
Vidare begaf sig Nilsson en ättondels mil derifrår
till en annan granithäll, äfvenledes med en trapp-
gäng, rik på streck, hvilka likväl de danske lärde
bestämdt förklarat vara icke runor, utan endast na-
turliga springor. Dessa föreföllo honom vid första
päseendet icke så runlika som de vid Runamo, men
bland dessa länga springor fann han likväl snart pre-
cist dylika runstreck som på sistnämde häll, och vid anli-
tandet at mejseln befunnos de äfven bär utgöra ytkan-
terna af ep fin spricka, som nedgick i stenen. !
Efter dessa undersökningar, förklarar han slutli-!
gen, mäste jag erkänna att jag fullkomligt delar
den öfvertyg;else, som baron Berzelius på anförda I
ställe uttalat,, att de så kallade runorna på Runamo-l
hällen icke tiillkommit genom menniskohand, utan ge- 1
nom vittring i sidokanterna at de naturliga springor,
som finnas i trappgängen.s
I Danmarkk hade figurernas uttydning blifvit pähit-
ph Men i Danmark har den också blifvit veder-
agd.
Den som sednast lemnat den lärda verlden en kri
tik öfver frågan, är dansken Worsaae. Tvänne gän-
ger har han tagit — att vi så mä säga — Corpus
delieti i sköskädande och kommer (i sitt berömda
arbete Run.mo og Braavalleslaget) till enahanda
resultat som Berzelius och Nilsson, det nemligen att
alle Linierie i Trapgangen paa Runamo ere natur-
lige Revners. Hvad Finn Magnusenska afteckningen
beträffar, pästär Woisaae att neppe en eneste af de
mange Figurer er afbildet rigtigt, att på den sak-
nas en mängd af de fina remnor, som finnas i verk-
ligheten, att den visar de förmodade konstgjorda och
de naturliga linierna med lika starka streck, 0. s. V.
Äfven Worsaae har sitt arbete illustrerad: af flere
teckningar.
Berzelius Iberöttar att hans ledsven på stället om-
a 2