inskrift. Förhölle det sig så, hvilket jag här framställer endast såsom en rimlig möjlighet, så skulle deraf följa att figurerna mäste få likhet i utseendet med runor. :? emedan transversal-sprickorna föreställa runstafvarl. och de dem emellan gäende snedsprickorna de indikativa runstrecken, men att, dä dessa betraktas med runkännarens öga, de mäste visa sig säsom en skrift ; af obekanta runor. Jag anser troligt att hvar och: en, som ur denna synpunkt kastar ögat på professor. Finn Magnusens teckning, skall blifva lika öfverraskad som jag; at sannolikheten i denna ide. De blir då alldeles klart hvarföre dessa runor icke kunns läsas. De sttällen af ritningen, der ingen inskrif finnes afbildacd i trappgängen, äro dels sådana, der St sprickorna öfvvergätt till lossnor, så att bitarne kunnat bortplockaas (en del deraf ligger strödd omkring), S dels på bredarre delar af gängen sädana, der spric-lctt, korna följa hyvarandra glest och oregelbundnare. Tro l und ligen skall eftter hand allt hvad som här kan anse: orof för inskrift utfalla i kantiga stycken, deladt i de för-,, modade runornas riktning. Beträffande den meningen att ifrågavarande s. k. inskrift skull: vara ett minnesmärke efter Harald Hildetands amå-täg mot Sigurd Ring, så anser Berzelius den vara lika betänklig. Tydligt är,, säger han, för der, som sjelf ser belägenheten, att ingen armå här kunnat föras fram annorlunda än i trängande nöd, då deremot slätten der bredvid, som decå tiden lärer hafva varit bebyggd, gaf öppet tillfälle dertill. Man mäste då söka ett skäl hvarföre mav uthuggit inskrriften längt ifrån tägets väg, in i vilde skogsmarken, der den väl sällan skulle komma ati läsas. Detta skäl skulle då vara att man här funnit af naturen forrmadt det ormlika band, uti hvilket man vanligt ristadee sina runor; men jag vet icke att mar annorstädes träffat ett sädant begagnande af gängar till runinskrift. Detta band ligger dessutom här nästan horisontelt. Vära förfäder sökte gerna att hafva sina inskrfter i stående ställning. Detsutom har valet af en tappgäng alltid det emot sig att bergarten deri är fll af sprickor, seg och härd att arbeta ij, så att det pruckna under huggningen lossnar och utfaller. On äter fråga varit att rista ett oförgängligt minne atden tidens största härtäg i norden, sa kan man sväligen förstå hvarföre icke då företrädesvis dertill blivit begagnad nägon af de i Blekinge på så mänga ställen förefallande perpendikulära fasts klyftor med m af naturen fullt afslätad yta. Ej längt i söder från Hoby kyrka presenterar sig en sa dan, lagom hög för att huggas och läsas, och af der längd att tågets hela historia der kunnat inristas. Jag inlä vet icke att nägorstädes i Sverige dessa perpendikuhän lära granitväggar äro så allmänna som i denna traki fört Å uta af Blekinge. Äfven detta synes mig böra tagas ilut: beräkning, dåt man vill bedömma beskaffenheten af från Runamo-fenornenet. ! Det var, enligt hvad nämdt är, år 1836 som Ber-var zelius afgaf denna oväntade förklaring. ma Först är 1841 utkom Fion Magnusens stora veriblil Runamo og Runerne. Häri sökte han gendritvalnas Berzelii satser, och Forchhammer anmärkte att Berins zelii ikke kjendte Detaillen af Comiteens Undersöför: gelser og at han fölgelig ikke vidste hvilke Forsignar tighedsregler den hafde truffet for at sikkre sig mod lig de Feiltagelser, som forutfattede Meninger saa let forS anledige ved slige Undersögelser. Berzelius havde stä ikkun den Tesgning til Sammenliggning, hvor de kun-fäs stige Linierne vare fremhevede, og maatte altsaa na-j5or turligtviis findle Vanskligheder i at gjenfinde Linierne för i Naturen. Men under tiden (1840) hade Nilsson, vör fräjda It de fornforskare, i sin tur begifvit sig till stället, än endast ledd af nyfikenheten att med egna ögon fålup se det omtvisade föremälet,. Hans iakttagelser voro!tre dock obekanta för utgifvarne at nyssnämnde stora ling verk, dä det utkom i tryck, hvadan dessa icke kundelaf deri till granskning celler vederläggning upptuga de-fall samma. I sin uppsats) hänvisande till Berzelius,1et tillägger Nilsson, rörande sjelfva strecken, att de voro nägot olika: en del nedträngde mer kilformigt i bergarten och voro tydliga springor, en del deremot syntes bilda mer trinda fåror och tycktes icke nedgäå i någon springa. Äfven då de blifvit rensade med knif, syntes ingen springa på bottnen af dem. Det var lätt att inse det endast dessa sistnämda blifvit af de danska lärde ansedda för konstgjorda. För att närmare undersöka huru härmed förhöll sig, valde han bland farorna en, som föreföll honom mest runlik, men dock stod ensam, skild från de andra, emedan han ej ville skada den förmodade inskriften. ,Jag hade med mig, säger han, tvänne stälhamrar, hvanf den ena med hvass egg begagnades som mejsel, cen andra som klubba. Med dessa verktyg gjorde jag en inhuggning tvärs öfver runstrecke och fann att från dess efter utseende trinda baten nedgick i trappen en fin springa, som hade tunnt vittrade ytor och sträckte sig ned tills hon I rizontel springa. I trappgängen finnas nemlig blott vertikala, utan äfven horisontela springor. Samma undersökning anställdes sedermera på flera ställen och visadke alltid samma -resultat: från hva runstreck nesdgick en springa i stenen. Det synes häraf ätminstcone högst sannolikt att det är utkantervi na af springan som anfrätts och bortvittrat, hvari-te genem fåran tillkommitn. v Det ofvan anförda var likväl icke den enda märk-s! liga iakttagelsen; han gjorde äfven ett par andra.jr På ett ställt i trappgängen, fortfar han, hade denll öfra flisan al ungefär halfva gängens bredd blifvitla borttagen: de runstreck, som stodo på den qvarblifnalk öfra ytan, fotsattes ned i kaviteten efter den bort-Is tagna flisan, hvilken nog länge varit borta eller ät-le minstone lös för att kanterna af kavitetsytans sprin-le gor hunnit vittra. Vidare försökte jag att med fing. lo rarna plocka upp en och annan lös flisa och fann ders under runlika streck mer eller mindre tydligt tilldanade. Derefter granskade jag närmare hb enhe-li ten aft de mest runlika strecken, och fann att nägra snedt eller tvärt gående streck slutades helt tvärt, utan att hinma till gängens brädd eller till annat syn-Ir ligt streck, Imvilket förhöllande gaf dem u:seende aflh att vara huggna; men vid närmare undersökning mecla mejseln visadle sig alltid att en fin springa låg tvärs I för dem och var säledes en naturlig orsak till deras tvära upphörande. Vidare begaf sig Nilsson en ättondels mil derifrår till en annan granithäll, äfvenledes med en trappgäng, rik på streck, hvilka likväl de danske lärde bestämdt förklarat vara icke runor, utan endast naturliga springor. Dessa föreföllo honom vid första päseendet icke så runlika som de vid Runamo, men bland dessa länga springor fann han likväl snart precist dylika runstreck som på sistnämde häll, och vid anlitandet at mejseln befunnos de äfven bär utgöra ytkanterna af ep fin spricka, som nedgick i stenen. ! Efter dessa undersökningar, förklarar han slutli-! gen, mäste jag erkänna att jag fullkomligt delar den öfvertyg;else, som baron Berzelius på anförda I ställe uttalat,, att de så kallade runorna på Runamo-l hällen icke tiillkommit genom menniskohand, utan ge1 nom vittring i sidokanterna at de naturliga springor, som finnas i trappgängen.s I Danmarkk hade figurernas uttydning blifvit pähitph Men i Danmark har den också blifvit vederagd. Den som sednast lemnat den lärda verlden en kri tik öfver frågan, är dansken Worsaae. Tvänne gänger har han tagit — att vi så mä säga — Corpus delieti i sköskädande och kommer (i sitt berömda arbete Run.mo og Braavalleslaget) till enahanda resultat som Berzelius och Nilsson, det nemligen att alle Linierie i Trapgangen paa Runamo ere naturlige Revners. Hvad Finn Magnusenska afteckningen beträffar, pästär Woisaae att neppe en eneste af de mange Figurer er afbildet rigtigt, att på den saknas en mängd af de fina remnor, som finnas i verkligheten, att den visar de förmodade konstgjorda och de naturliga linierna med lika starka streck, 0. s. V. Äfven Worsaae har sitt arbete illustrerad: af flere teckningar. Berzelius Iberöttar att hans ledsven på stället oma 2