Henrik. Emellertid utgör det här godset en
del af ert enkesäte, och jag je att. .. en
gång när ni ej mer behöfver frukta...
att finna mig der...
Bertha. Ert uppförande är mig en gåta,
som jag aldrig kan utfundera... Att med en
så ädelmodig själ kunna handla mot mig som
ni har gjort... det är oförklarligt!
Henrik, Gåtans tydning är dock ganska
lätt. — Jag gör stort afseende på er lycka,
men ganska litet på min förmögenhet.
Bertha. Men, herr grefve, hvad förstår ni
då med min lycka? — Består väl ert sträf-
vande för min lycka deruti att ni öfvertalade
min far till att af mig fordra uppoffringen af
min kärlek? — Består det deruti att ni nöd-
an mig att afstå från det enda hopp, som
ofvade mig lyckliga dagar? ... Eller deruti
att ni med ens beröfvade mig möjligheten at
bli förenad med den jag älskar? ... Är dei
- sätt som ni tycker er ha beredt mir
ycka? ;
Henrik. Det var just den ni älskade, som
icke kunde göra er lycklig.
Bertha (eldigt). Min kusin är en intagande
man.
Henrik. Fullkomligt äro vi ense i det hän-
seendet ... Er kusin är en intagande man;
han rider alldeles märkvärdigt väl; skjuter till
måls, så att han träffar nio gånger bland tio;
bär med oefterhärmligt behag sin käpp och
sin lorgnett och dansar mazurka, som om han
vore född på stranden af Vestula,
Bertha. Och hans vals, grefve, ni talar icke
om den!
Henrik. Förlåt, det var just dit jag ville
komma. Valsen är af alltför stor vigt blanc
en äkta mans egenskaper, att jag skulle lemne
den ur sigte.
Bertha. Man värderar sällan hvad man ej
kan likna.