Henrik. Emellertid utgör det här godset en del af ert enkesäte, och jag je att. .. en gång när ni ej mer behöfver frukta... att finna mig der... Bertha. Ert uppförande är mig en gåta, som jag aldrig kan utfundera... Att med en så ädelmodig själ kunna handla mot mig som ni har gjort... det är oförklarligt! Henrik, Gåtans tydning är dock ganska lätt. — Jag gör stort afseende på er lycka, men ganska litet på min förmögenhet. Bertha. Men, herr grefve, hvad förstår ni då med min lycka? — Består väl ert sträfvande för min lycka deruti att ni öfvertalade min far till att af mig fordra uppoffringen af min kärlek? — Består det deruti att ni nödan mig att afstå från det enda hopp, som ofvade mig lyckliga dagar? ... Eller deruti att ni med ens beröfvade mig möjligheten at bli förenad med den jag älskar? ... Är dei sätt som ni tycker er ha beredt mir ycka? ; Henrik. Det var just den ni älskade, som icke kunde göra er lycklig. Bertha (eldigt). Min kusin är en intagande man. Henrik. Fullkomligt äro vi ense i det hänseendet ... Er kusin är en intagande man; han rider alldeles märkvärdigt väl; skjuter till måls, så att han träffar nio gånger bland tio; bär med oefterhärmligt behag sin käpp och sin lorgnett och dansar mazurka, som om han vore född på stranden af Vestula, Bertha. Och hans vals, grefve, ni talar icke om den! Henrik. Förlåt, det var just dit jag ville komma. Valsen är af alltför stor vigt blanc en äkta mans egenskaper, att jag skulle lemne den ur sigte. Bertha. Man värderar sällan hvad man ej kan likna.