Fjerde Brofvet. Den 27 Juni 1679. Gode onkel! Då onkel af vigtiga angelägenheter var hindrad att fägna oss med sin närvaro till bröllopet, men kanske ändå gerna skulle velat varit med, fattar jag nu pennan för att ge onkel en flyktig vink om hela herrligheten. Hur besynnerligt: jag skrifver om mitt eget bröllop, jag är då väl fru, kan jag tänka! — En sextonårig fru, i en liten näpen mössa, doppar jag pennan i skrifdonet och bredvid mig sitter verkligen min herr man, ja det är nog allt en sanning, fast jag icke kan annat än skratta, så lustigt förefaller det mig, just som en dröm; i går flicka, fri som en fågel i luflen, i dag fru, fången i kärlekens bojor... gratulera mig, bäste onkel! — — Denna unerliga metamorfos då Psyche miste sina vingar gick så till: man gjorde ett bröllop, zom ag mu vill försöka skildra så godt jag kan. — Midsommarsdagen rann opp, herrlig och skön, alldeles som hade den vetat att det var en bröllopsdag både för naturen, som då drar sin lögtidsklädnad på, och för ung Anna, som hade mycket. att sköta med sin bröllopsdrägt. Det ir väl något egoistiskt taladt, men jag ilskar alltid att tro det menniskan och naturen ha mycket gemensamt, både sorg och olädje; ett intimt, ehuru blott sällan förnimbart, samband med hvarandra. Redan ringde det samman i kyrkan der vigseln efter gudstjensten skulle ske och förridarne och de grannt utstyrde ledsvännerna eller hofriddarne, sutto väntande på sina bångstyriga hästar. Spelmännen och mtaleman, en qvick och rolig ung karl af Svantes slägtingar, voro också i full ordning, då Svante stack hufvudet in genom dörren och frågade om bruden vore färdig. Du kan ju sjelf stiga in och se efters, sade Elisabet, och den förälskade brudgummen lät ej säga sig detta två gånger. Nästa ögonblick låg han i den rodnande Annas famn, der Kon stod fram