Fjerde Brofvet.
Den 27 Juni 1679.
Gode onkel!
Då onkel af vigtiga angelägenheter var hin-
drad att fägna oss med sin närvaro till bröl-
lopet, men kanske ändå gerna skulle velat
varit med, fattar jag nu pennan för att ge
onkel en flyktig vink om hela herrligheten.
Hur besynnerligt: jag skrifver om mitt eget
bröllop, jag är då väl fru, kan jag tänka! —
En sextonårig fru, i en liten näpen mössa, dop-
par jag pennan i skrifdonet och bredvid mig
sitter verkligen min herr man, ja det är nog
allt en sanning, fast jag icke kan annat än
skratta, så lustigt förefaller det mig, just som
en dröm; i går flicka, fri som en fågel i luf-
len, i dag fru, fången i kärlekens bojor...
gratulera mig, bäste onkel! — — Denna un-
erliga metamorfos då Psyche miste sina vin-
gar gick så till: man gjorde ett bröllop, zom
ag mu vill försöka skildra så godt jag kan.
— Midsommarsdagen rann opp, herrlig och
skön, alldeles som hade den vetat att det var
en bröllopsdag både för naturen, som då drar
sin lögtidsklädnad på, och för ung Anna, som
hade mycket. att sköta med sin bröllopsdrägt.
Det ir väl något egoistiskt taladt, men jag
ilskar alltid att tro det menniskan och natu-
ren ha mycket gemensamt, både sorg och
olädje; ett intimt, ehuru blott sällan förnim-
bart, samband med hvarandra.
Redan ringde det samman i kyrkan der
vigseln efter gudstjensten skulle ske och för-
ridarne och de grannt utstyrde ledsvännerna
eller hofriddarne, sutto väntande på sina
bångstyriga hästar. Spelmännen och mtale-
man, en qvick och rolig ung karl af Svan-
tes slägtingar, voro också i full ordning, då
Svante stack hufvudet in genom dörren och
frågade om bruden vore färdig. Du kan ju
sjelf stiga in och se efters, sade Elisabet, och
den förälskade brudgummen lät ej säga sig
detta två gånger. Nästa ögonblick låg han i
den rodnande Annas famn, der Kon stod fram-