derns bråk och stök; kom hit och sätt dig
och tala omet för mej och Anna.v
Svante Hjelm, en hög och smärt, dock
kraftfullt bildad yngling, två år yngre än sin
syster, hade väl icke hennes yppiga skönhet,
men hvem som såg honom i hans till halsen
hopknäppta blå vapenrock, med gula bantleret
öfver det höghvälfda bröstet, derinom ett bjerta
bodde, lika rent och klart som den djupblå
färgen i hans ögon; hvem som såg det bruna
lockiga håret, benadt midti pannan, fritt fläkta
kring den fylliga, friska kinden, skulle nog
få tillstå för sig sjelf, att Svante Hjelm var en
vacker yngling. ;
Men vi, som blott se honom i fantasiens
fjerrglas, få tillstå, att sådane måtte de der
gamla Carolinerna sett ut, som i bälten gula,
rockar blår, en gång stormade ut öfver verlden.
Fru Elisabeth hade emellertid än en gång
fått upprepa sin fråga innan brodren svarade,
i det han skrattande öfver hennes otålighet
sog sig på de höga ryttarestöflarne:
Jo, ser du, syster, vi komma från Jems-
högs socken, der Snapphanarne ha sitt egent-
liga näste och husera alldeles för rasande.
Vi slogos hela tre timmar innan vi kunde få
bugt med det packet.,
;Men hvilka ha de då, som anföra sig?
inföll Anna.
Ingen alls; men om man frågar dem efter
deras officerare, så svara de: vi äm obsairare
oill ihob fJ
;Det var det värsta!, skrattade Anna och frv
Elisabeth.
,Sedan vi der fångat en tjugustycken och
hängt opp lika många i träden, så tuttade v
i förbigående eld på ett gammalt näste de
hade här i Asarum vid Svansjön; det gick
opp i ljusan låga just när solen gick ned.
) Vi äro officerare allesamman, ett svar som mar
tillägger Snapphanarne. På