B. Enligt Konungens och Rikets Ständers gemensamma beslut skall mönsterherren utse, hvilka som böra tilldelas kavalleriet och artilleriet, hvartill dock i främsta rummet borde uttagas sådane beväringsskyldige, som sjelfve önskade att tjena vid dessa vapen, sä vida de i öfrigt dertill voro duglige. Det beväringsmanskap, som med kavalleriet och artilleriet borde förenas, mäste säledes utväljas. Så vida ett urval för ett specielt ändamål skall kunna gifva det fördelaktigaste resultat, mäste urvalet verkställas inom så stort antal individer som möjligt. Det vore att förutse, att beväringsynglingarne antingen skulle hafra ovilja eller förkärlek för despeciela vapnen, ty likgiltighet tillhör icke ungdomen, och just det nya, just sjelfva förändringen förbjöd att antaga sådant. I båda fallen var det pligt, att lemna största möjliga antal beväringsskyldige tillfälle att få deltaga säväl i olägenheter som fördelar, och slutligen hade Rikets Ständer sjelfve fordrat, att afseende skulle göras på beväringsynglingarnes eget tycke. Med fästadt afseende säväl på statens intresse att erhälla det mest passande manskapet, som på billigheten emot beväringsynglingarne och på ständernes önskan, antogs derföre, säsom regel: att valet skulle ske inom så stort antal individer, det vill säga, inom så utsträckt område som möjligt: Men derjemte måste ock en klok hushällning med statens medel iakttagas, hvilken bjöd så liten marchekostnad, det är så korta marchevägar, som möjligt, hvarigenom bestämmandet af dessa omräden mäste blifva beroende af en vexelverkan mellan tvänne stridiga åsigter, och säledes alltid vägen lemnas öppen för anmärkningar. Det var en klar sak, att hos befolkningen skulle i denna fråga finnas tvänne alldeles stridiga intressen, nemligen beväringsynglingens, som satte värde på att få begagna den honom af ständerne förbehällna rättighet att välja vapen, och fadrens eller husbondens, som egentligen afsäg att för så kort tid, som möjligt, gä i mistning af sonens eller tjenarens arbete. Svärt var icke eller att inse, att statens, fadrens eller husbondens penninge-intresse i denna fråga var enahanda, men att det stod i öppen strid med beväringsynglingens. Men dä, ä ena sidan, en verklig anledning till klagan frän beväringsynglingarnes sida skulle för en längre tid kunna försvåra genomförandet af den vigtiga och nödvändiga förändringen, hvilken, såsom allt nytt och ovandt, blott derföre borde antagas möta motsträfvighet; — å den andra, ständernas anmärkningar vid de möjligen ökade marchekostnaderne, samt fadrens eller husbondens klagan öfver förlorade arbetsdagar äfven kunde påräknas; så valdes den utväg, som närmast förenade beväringsynglingarnes rättmätiga anspråk med tjenstens ofvan antydda interesse. I öfverensstämmelse med dessa äsigter valdes beväringsmanskapet till Svea Artilleri-regimente från Stockholms län 8, Upsala län 36, Westerås län 19, Nyköpings län 46, tillsammans 100. Götha Artilleri regimente, förlagdt i Götheborg: från Bohus län 100. Wendes Artilleri-regimente i Christianstad, från Christads län 46, från Malmöhus län 54, tillsammans 100. För Lifgardet till häst valdes från Stockholms län 6, från Upsala län 27, Westeräs län 8, Nyköpings län 34, tillsammans 100. De öfriga indelta avallerierne samt Kronprinsens husarer erhöllo på lika sätt sin beväring från de omgifvande länen. Det torde häraf inses, att en tämmeligen billig förmedling emellan de olika interesserna var iakttagen, ehuru beväringsynglingens i första rummet var afsedt. I öfverensstämmelse med de hemställningar, hvilka, på grund af ofvanåberopade general-ordres, härvid gjordes från 5 landshöfdingar och lika mänga regiments-ehefer, och som biträdes af generalbefälen, befallde Kongl. Maj:t, att artilleriet och kavalleriet skulle erhålla sitt beväringsmanskap således, att t. ex. Svea Artilleriregimente skulle få från Upsala län 36, från Stockholms län 18, och från Nyköpings län 46, tillhopa 100; Götha Artilleri-regemente frän Götheborgs och Bohus län, säsom förut, 100; Wendes Artilleri-regimente från Christianstads län 100; Lifgardet till häst från Upsala län 27, frän Stockholms län 14, från Nyköpings län 34, tillsammäns 75; Lifregiments dragon-korps från Upsala län 75; Lif-regimentets hussar-korps från Örebro län 75; Smälands hussar-regimente frän de inom regimentets ständ belägna delar af Jönköpings län 40, Calmar län 20, Kronobergslän 15—75; Skånska hussaroch dragonregimenterne samma styrka ur hvardera af de skänska länen, som förra äret, men vald inom regimentets stånd, och Kronprinsens hussar-regimente hela dess styrka från Malmöhus län. Sädant är i närvarande stund förhållandet med artilleriets och kavalleriets beväringsmanskap. Distrikterna hafva undergäått nödiga ändringar, på grund af de frän lokal-myndigheterna afgifna och i första generalordern redan anbefallda utlåtanden, och ingen oväldig lärer kunna pästä, att ieke denna fräga blifvit behandlad med omsorg och grannlagenhet mot alla intressen.