ec) Att tröskningen gär lätt och fort, med obetyd-s
lig arbetskraft; t
d) Att säden kan med säkerhet magasineras, och Lb
följaktligen blifver en vida mera värderad och efter-
sökt handelsvara, än den nu är; :
e) Att spanmälsförvaringsrummet kan vara betyd-3
ligt mindre än som erfordras för oriad säd, emedanr
all skyffling af den riade säden är öfverfiödig och alla lb
olägenheter samt förluster, som med en sådan sköt-!q
sel äro förknippade, kunna undvikas;
f) Att riad säd är mera tjenlig till utsäde och min- f
dre utsatt för mask än oriad;
g) Att hittills begagnade kölnor och badstutvor samtt
särskildta logbyggnader, säsom öfverflödiga, kunnalf
umbäras, och y
h) Att, enligt författningarne, 4 lösa kappar på
tunnan afdrages i all lefverering af riad afrads- och j,
kronotiondespannmäl.
Dessa fördelar äro, efter hvad erfarenheten i är-
hundraden redan i Finland, och i sednare tider äf-lr
ven i Roslagen samt i Gestrikland och Helsingland,
der allmogrn i stor mängd anlagt finska rior, vitsor-
dat, sä stora, att de mängfaldigt öfverstiga kostna-
derne för riors uppförande och den obetydliga ätgän-
gen af ved för rians eldning som ej utgör mera änlt
omkring en famn för 30 tunnor säd.
I
r
f
e
l
v
k
———H— :
— Tiden ger oss alltid anledning att då och!)3
då kasta en blick på tilldragelserna i Europalr
och reflektera öfver deras orsaker, betydelselc
och sannolika följder. Så förekomma i Ti-j!
dens sista nummer några räsonnemanger,!c
hvilka dels påkalla uppmärksamhet, dels för-c
tjena belysas. Hr Palmblad börjar nemligen jt
— vi förbigå helt och hållet den personligac
delen af hans artikel — med det från hans
sida oväntade erkännandet att det var en tid, lf
då furstarne läto drifva sig till de oförnuf-ls
tigaste och fegaste handlingar, för hvilka de lt
äfven skördade brottets vanliga lön: förne-ls
dring, förakt, ångers o. s. v. och bestriderc
c
4
i
f
icke att de brutit sina löften och förtrampat
sina förbindelser; men anmärker allenast att
de ej begått dessa handlingar, innan de blif-
vit mer och mer hårdt ansatta och slut-
ligen äfventyrat sina lif. Tiden är således i
hufvudsaken ense med Aftonbladet, och stri-
den rörer endast hvilka handlingar varit dell
oförnuftiga. Tiden stämplar såsom sådane del:
i början gjorda eftergifterna; vi betrakta åter!
såsom fegt och oförnuftigt dessa eftergif-ll
ters svekfulla, löftesbrytande återtagande ochlc
de dermed sammanhängande blodiga dåden. lt
Ty vi tro ej att eds- och löftesbrott kunna l!
rättfärdigas af de orsaker, som Tiden anfört.
Besynnerligt och visande konseqvensen af en
partisinnad tankegång, låter det, att höra Ti-lf
den söka mildra brottsligheten af ingångna l:
förbindelsers brytande, genom ett visst nöd-j
tvång för deras brytande, då samma Tid förut
uppträdt så häftigt emot just en sådan åsigt,l:
hvilken han falskeligen lade i Almqvists mun. !
I sammanhang med dessa medgifvanden ber :
Tiden att få veta ett enda, blott Ett Endall
(Tiden skrifver dessa ord med versaler) land, l!
der revolutionärerna läto sig nöja med enl!
förnuftig och möjlig frihet, och der icke fur-
starne concederade likt och olikt. Vi skola l
göra Tiden det nöjet att citera icke ett, utan
flera sådane länder. I främsta rummet må
då nämnas Danmark, hvarest revolutio-
nen hejdades i ögonblicket genom ett är-
ligt medgifvande af konungen och hvarest
den derigenom väckta nationalandan gjort fol-
ket mäktigt af de största uppoffringar, gifvit
det kraft att genomgå hotande kriser. — Vidare
Belgien och Hollana, der genom en öppen och är- I
lig eftergift å regenternas sida revolutionärerna
läto sig nöja förträffligt, och hafva icke haftj
nog loford för de rättsinnige monarkerna. Vi-l
dare må nämnas Sardinien, hvarest, genom
konungens ordhållighet, händelserna utveckla
sig till landets lycka, under inbördes förtro-
ende och samverkan mellan statsmakterna. —
Dessa äro tyvärr de enda af de utaf revolu-
tionen upprörda länder, hvarest de ingångna
förbindelserna blifvit troget hållna; der ut-
vecklar sig äfven statsskicket utan alla vålds-
åtgärder, till en lycklig frihet och, hvilket är
detsamma, till kraft. Äfven i de öfriga län-
der, der revolutionerna tvungo furstarne till
eftergifter, gingo revolutionärerna icke så myc-
ket för långt, som man idkeligen framhåller.
Den Kkönstitution, som Zyska nationalförsam-
ringen uppgjorde, innehöll ingenting, efter
hvad vi kunna påminna oss, som icke var
ganska riktigt och moderat. I de flesta tyska
stater utsträcktes representationsrätten icke
långt utöfver hvad som Englands premier-
minister nu föreslagit, ehuru det är ganska
Itydligt, att då det kommer till en revolution,
anspråken blifva betydligt mycket större än
hvad de eljest hade blifvit. Detta ligger i
tingens nödvändighet och borde utgöra en
varning för dem, som forcera sakerna till re-
volutionens ytterlighet, genom att de ej vilja
Imedgifva de billigaste reformer. I Ungern
lgick man icke ett steg öfver den uppenbara-
Iste billighet; och endast den mest machiavel-
llistiska politik, som nyare historien ännu fö-
Ireter — och detta vill säga mycket — för-
I mådde bringa detta ädla folk in uti ett blo-
digt krig, hvilket var endast sjelfförsvar, ett
bemödande att tillintetgöra den revolution, som
ifrån kamarillan i Wien tillställdes. Icke hel-
ler i Lombardiet gingo revolutionärerne längre
län till en förnuftig och möjlig frihet. De
Isökte undandraga sig ett tryckande främmande
lok, och detta bör alldraminst anses klander-
värdt inför ett folk, som räknar för ett af sina
I skönaste minnen, då fäderneslandet befriades
från utländskt förtryck. I Neapel voro den
konstituerande församlingens anspråk högst
Tbilliga. Deras enda egentliga tvistepunkt med
.Ikonungen, sedan denne inkallat församlingen,
var frågan om konungens rätt att tillsätta ett
-lvisst antal pärer i riksförsamlingen, en rätt
Isom väl gerna måste anses för en galenskap,
Tdå en sådan församlings ide ju är att den
Iskall bestå af folkets representanter. (Apro-
pos Neapel. Tiden, som måste afstå ifrån
!derns bråk och stök; kom hit och sätt dig
Tlanh tala Arvet för mel nanh Ånna Do