EN BLEKINGS-HISTORIA Ar Cd. De begge fruntimren hade emellertid arm 1 arm skyndsamt aflägsnat sig från utsigten vid Svansjön, deri de troligen tyckte att månan stod alltför högt, och derföre gingo deras små röda klackar så ilande fort, lindallgen genom som ledde fram till Torstarp. Du har visst inte sett honom mer än en gång?. började fru Elisabeth helt tvärt, men kanske för att säga något då de voro litet mer än halfvägs, och det var strax du kom hit, då du inte var mer än tretton år; du har väl alldeles glömt Svante Hjelm sen dess? Dessa frågor föllo så fort på hvarandra och det var en lycka för ung Anna, som både hann rodna litet och tänka på svar,innan Elisabeth kunde märka något. Luna, som hängde och gungade deruppc på silfvermolnet öfver de gamla lindarne, var den enda, som gett akt på den snabba färgskiftningen i Annas ansigte, och kanske var det för hon visste att mänan ser allting som hon hastigt blef htet konfys och svarade Elisabeth på hennes fråga: ja, ja bevars. Jaså, du har glömt hur min bror ser ut. nå det måtte jag säga !n skrattade den unga frun. Nej, det har jag visst inte. tog Anna åter till orda, ännu mera brydd och förlägen öfver sin dumhet att ha låtit månan komma sig att ljuga. Aha, min sköna, hon går i sina tankar, skämtade fru Elisabeth och tryckte lätt Annas arm, men stannade i detsamma förskräckt vid den åt gården vidt uppslagna jernporten. ,Hvad är detta? . hviskade hon ängsligt och ) Se A. B. N:o 22 224.