EN BLEKINGS-HISTORIA
Ar Cd.
De begge fruntimren hade emellertid arm 1
arm skyndsamt aflägsnat sig från utsigten vid
Svansjön, deri de troligen tyckte att månan
stod alltför högt, och derföre gingo deras
små röda klackar så ilande fort, lindallgen
genom som ledde fram till Torstarp.
Du har visst inte sett honom mer än en
gång?. började fru Elisabeth helt tvärt, men
kanske för att säga något då de voro litet mer
än halfvägs, och det var strax du kom hit,
då du inte var mer än tretton år; du har väl
alldeles glömt Svante Hjelm sen dess? Dessa
frågor föllo så fort på hvarandra och det var
en lycka för ung Anna, som både hann rodna
litet och tänka på svar,innan Elisabeth kunde
märka något.
Luna, som hängde och gungade deruppc
på silfvermolnet öfver de gamla lindarne, var
den enda, som gett akt på den snabba färg-
skiftningen i Annas ansigte, och kanske var
det för hon visste att mänan ser allting som
hon hastigt blef htet konfys och svarade Eli-
sabeth på hennes fråga: ja, ja bevars.
Jaså, du har glömt hur min bror ser ut.
nå det måtte jag säga !n skrattade den unga
frun.
Nej, det har jag visst inte. tog Anna åter
till orda, ännu mera brydd och förlägen öfver
sin dumhet att ha låtit månan komma sig att
ljuga.
Aha, min sköna, hon går i sina tankar,
skämtade fru Elisabeth och tryckte lätt An-
nas arm, men stannade i detsamma förskräckt
vid den åt gården vidt uppslagna jernporten.
,Hvad är detta? . hviskade hon ängsligt och
) Se A. B. N:o 22 224.