sell, utan rätt och slätt Anna, afbröt den
anga flickan och steg opp ur soffan; jag är
blott en fattig lotsflicka eller sergeant-dotter,
efter pappa nu är blefven sergeant, men ingen
mamsell alls.
Neej, svarade Svante, i det hans blå öga
mätte Annas; rättare vore visst att få säga
fröken? . . .
Så åh, det ena blir ju bättre än det an-
drav, skrattade Anna och märkte icke hur
hon gjorde Svante smått förlägen.
Nå, då ber jag Anna också låta bli att
kalla mig herr löjtnant; herr löjtnant vill
jag alldeles inte kallas, ehuru jag allt är det,
svarade han, lätt rodnande, men rak i lifvet
som ett ungträd i skogen, der han stod bred-
vid skön Anna. ; Å
yHvad var det nu igen för ett standar, du
sa att pappa bar? började Anna efter en stunds
tystnad, hvarunder begge förstulet suttit och
betraktat hvarandra. Anna rodnade och Svante
tummade sina vackra mustacher; men det
värsta steget var taget: hon hade sagt dur
med flit eller i misstag; alltnog, han svarade
enast:
Jo, ser du, Anna, du kommer väl ihåg i
Ronneby kyrka för ett år sen -.
När kungen kysste mig? inföll Anna gladt.
Ja alldeles,, fortfor Svante och lade ej
utan en liten darrning sin hand om flickans
lif samt satte henne utan motstånd på sitt
knä; då såg du också ett gammalt standar,
hvarpå stod: hvo Tro og Lofve bryder Den
strafter Herren,; detta standar bär nu din far
i striden mot danskarne och snapphanarne,
och vi ha alltid segrat med det --.
Men härr löjt . . - Svante, menarJag, rät-
tade sig genast Anna; det är ju besynner-
ligt, det der. RE -
Ja, Anna, den inskriften är betydelsefull,
svarade Svante och tillade långsamt, liksom