kräfvande af dylikt, utaf svensk domstol ådömdt straft,
emedan de internationela lagarne eller förhällanderna
icke gå så längt i ömsesidig villfarighet. Väl kan
det ej bestridas, att underlåtenheten, att icke söka
bringa nämnda unionela förhållanden till klarhet och
afgörande, är anmärkningsvärd. Dock torde böra
besinnas, om icke svårigheter dervid kunna uppstå
lika mycket eller mera från brödrafolkets, som från
vär sida, om icke anspräk i detta hänseende ktnhä
framträda, som fordra tid, för att bringas till en bil-
lig jemkning, om med ett ord hindren finnas hos vär
administration eller hos den norska. För att nägor-
lunda säkert kunna bedöma denna fråga, behöfde
man ätminstone känna omfånget och resultaterna af
den upplösta unionskommittåens verksamhet. — I af-
seende på den 3:dje anmärkningspunkten, som angår
tillämpningen af föreskrifterna, rörande bevärings-
manskapets vapenöfningar, beklagar jag, att sä sent
hafva fått ordet. Men då jag kommer att härvid
mera taga den redan längt utdragna tiden i anspråk,
litar jag derpä, att ständet, som förut med tålamod
afhört, hvad andre talare haft att säga, i anfallande
syftning, äfven skall lyssna till hvad jag nu har att
anföra till försvar. Detta inskränker sig likväl till
meddelande af hvad en ledamot af ett annat riks-
ständ i denna fråga under öfverläggningen om den-
samma yttrat. Det är af desto större vigt, som denne
man, med en hög militärisk rang, ovedersägligen för-
enar utmärkta insigter i krigsadministrationen, och
tillika genom sin karakter, sin sanningskärlek och
redbarhet, lemnar en garanti för tillförlitligheten af
den framställning af förhållanderna, han gjort. —
Hans yttrande, som jag nu kommer att uppläsa, har
så verkat på min öfvertygelse, att jag, efter tagen
kännedom af detsamma, finner det vara alldeles klart,
att anmärkningen i förevarande hänseende saknar
giltig och laglig grund. Det lyder så här:
Uti 3:dje anmärkningen under Litt. A. i memo-
rialet har Konstitutionsutskottet förklarat, att chefen
för landtförsvarsdepartementet tillämpat kongl. kun-
görelsen och förordningen den 13 Februari 1849 på
ett sätt, som afvikit från Rikets Ständers beslut. Om
denna tillvitelse vore grundad, skulle den hos allmän-
heten, men särdeles hos de beväringsskyldige kunna
väcka den tanka, att statens allmänna och de bevä-
ringsskyldiges enskilda intresse skulle genom öfver-
trädelse af ett Rikets Ständers beslut blifvit äsidosatt.
Ämnet förtjenar säledes en noggrannare utredning.
Sedan Kongl. Maj:t, genom nådig proposition af
den 18 November 1847, bland annat, föreslagit Ri-
kets Ständer, att armeen borde bildas af stående stam-
trupper, sä väl värfvade som indelde, i förening med
beväringsmanskap, och, i följd deraf,
att de till landtarmåen anslagne delar af lan-
det borde fördelas i vissa områden ;
att utur dessa borde utväljas manskap för ar-
tilleriet och kavalleriet;
samt Ständerne bifallit detta förslag, så följde natur-
ligtvis nödvändigheten af en fördelning af de till
landtförsvaret anslagne delar af landet, mellan arme-
ens alla regementer och corpser.
För att, vid utförandet af detta arbete, vinna hel-
het, planmessighet och sammanhang, mäste det utfö-
ras inom landtförsvarsdepartementet, och för att er-
hålla den öfverensstämmelse med ortliga förhällan-
den, som vore önskvärd, borde tillfälle lemnas veder-
börande civile- och militär-myndigheter -att deröfver
sig yttra.
Fördelningen uppgjordes derföre i landtförsvarsde-
partementets kommandoexpedition, gillades af Ko-
oungen och anbefalldes till efterrättelse genom nå-
diga generalordres af den 31 December 1849, hvilka
sluta med dessa ord: egande vederbörande att, på
grund af den under nästkommande ärs mönstringar
och möten vunna erfarenhet, till Kongl. Maj:t i un-
derdänighet inkomma med hemställanden om de för-
ändringar uti den här angifna fördelningen, som af
lokala omständigheter eller andra skäl möjligen kunna
vara påkallade.
För att nu bedöma åtgärden i sin helhet, fordras
en särskild granskning säväl af de områden, som an-
slagits till infanteriet, som af dem, utur hvilka ka-
valleriets och artilleriets beväringsmanskap skulle ut-
väljas, samt slutligen af skälen för valrättens utöf-
ning af landshöfdingen; och härvid torde följande om-
ständigheter böra öfvervägas:
4.
Sä vida Kongl. Maj:ts afsigt med dess nädiga pro-
position att mellan stam och beväring bilda den per-
sonliga bekantskap, den gemensamhet i minnen och
intressen, som utgör det starkaste bandet emellan
män, ämnade att samfäldt verka för fosterlandets
väl och ära, skulle vinnas, så mäste samtlige infan-
teriregementer och ecorpser erhålla sitt beväringsman-
skap från samma delar af landet, så i krig, som fred.
I händelse stammen och beväringsmanskapet hade
varit fördelade öfver hela landet i ett jemnt förhäl-
lande till befolkningen, hade saken varit lätt at: ut-
föra; men då detta alldeles icke är förhällandet, och
enär bataljonernas styrka borde, så vidt möjligt, vara
lika, samt på det icke en provins skulle i krigstid
komma att. lida hotydligt större förluster, än en an-
nan, sä mäste en jemnkning emellan stammens och
beväringens styrka ega rum, hvarvid icke eller man-
skapets nationalitet och den administrativa enheten
borde förbises; sä antogs, säsom regel, att ett infan-
teriregementes eller corpss område ej fick utsträckas
löfver gränsen af den provins, hvarest regementet var
I förlagdt, eller på sin höjd, der omständigheterna sä
.Joundgängligen fordrade, utöfver närmaste delarne af
Iden nästgränsande, alltid likväl med iakttagande af,
latt, så vidt möjligt vore, icke störa den administra-
tiva indelningen af fögderi och härad, och aldrig
-Ibryta nägon socken.
Resultatet af denna ingalunda lätt utförda jemnk-
Ining var, att, i jemnförelse med det förr vanliga för-
hällandet, marschvägen för beväringsmanskapet från
sockenkyrkan till mötesplatsen minskades för det man-
skap, som uttogs till Smälands grenadierer, Uplands,
Elfsborgs, Bohusläns och södra Skänska regementerne,
ökades för samma manskap vid Lifgardesregementerne
till fots, Lifregementets grenadierer, Westgötha och
Calmare regementer, samt förblef oförändrad vid alla
de öfriga; och hvad det hela beträffade, oaktadt bäda.
gardesregementerna tillkommit, som måste välla en
förskjutning, så medförde jemkningen en knappt märk-
bar förändring i dessa delar.
Efter vunnen erfarenhet af 1850 ärs mönstringar
och möten, inkommo vederbörande, enligt general-
ordres at den 31 December 1849, med sina yttran-
den, hvarvid befanns, att af 22 landshöfdingar, samt
28 regements- och corpschefer, de förra hade afgif-
vit 6, de sednare 11 hemställningar om förändringar
i de föreskrifne beväringsomrädena för infanteriet;
och då de flesta af dessa af generalbefälen tillstyrkta
hemställanden voro ledande till beqvämlighet, utan
att rubba det hela af fördelningen eller det föreskrifna
förhållandet mellan stam- och beväringsmanskap; så
erhöllo 3 af landshöfdingarnes och 6 af chefernes
hemställningar Kongl. Maj:ts nädiga bifall, som med-
delades genom nädiga generalordres af den 13 Fe-
bruari 1851. Denna ordre kan säledes icke, säsom
utskottet förmenar, anföras såsom nägot bevis uppä,
att de nya beväringsomrädena redan första året hade
visat sig vara olämpliga.
Kongl. Maj:ts rätt att beordra beväringsmanskapet
utom ett län till ett annat har icke allenast aldrig
varit bestridd, utan alltsedan beväringsmanskapets in-
-!förande oafbrutet tillämpad.
ste
i) sell, utan rätt och slätt Annav, afbröt den
a a VE ja dra mn 6 ANAR KR
wet Kl et PP FPNN