;Hvad, i himmelens namn! var det du, som
tände eld på den byn, som vi sågo brinna
vid Svansjön och hörde hur de stackars men-
niskorna jemrade sig — du är väl ingen mord-
rännare heller, kära Svante! yttrade Elisa-
beth, rysande liksom Anna.
Vi ba fått befallning från högre ort och
lyda blott order, min syster... det är visst
ett olyckligt krig, det kan ingen neka, men
hvems är skulden? suckade Svante och bör-
jade hvissla på en krigsmarsch.
Elisabeth öfverlemnade politiken och svaret
till Anna, ty hon lemnade i detsamma rum-
met, då hon kom att tänka på Svantes fyra
ryttare, som kanske ännu gingo der: nere på
gården och slamrade med sina sablar utan
att ha fått hvarken mat eller drick.
Men det var sannt, återtog Svante, mnär-
mande sig Anna, här är ett bref från mam-
sells far, från sergeanten. .
Sergeanten?. frågade Anna, i det hon mot-
tog brefvet, vär min far sergeant? -
Ja, sedan han nu ett halft år tjenat vid
hären, utnämnde kungen honom till sergeant,
för hans vid flera tillfällen visade tapperhet.
och som han känner hvarenda stig och väg :
Blekinge, är han 08SS till ofantlig nytta.
Anna blef mycket glad öfver att höra sin
far berömmas; men ynglingen fortsatte:
Att han är halt, hindrar honom just inte
särdeles att sitta till häst och han strider lika
bra för det; men egentligen så är han stan-
ldarbärare, för kungen har sjelf lemnat oss et
standar och befallt att det skall bäras 1 stri-
Iderna; kan mamsell gissa hvilket? frågad
I Svante Hjelm med en blyg blick på Anna
der hon satt med faderns brutna bref i hand
;Nej, herr löjtnant, det vet jag visst inte.
,Jaså, mamsell vet det inte! Jo, det ä
Idet gam. .. .
Ack, herr löjtnant, kalla mig inte mam