DET GAMLA STANDARET?)
EN BLEKINGS-HISTORIA
Ar Cd.
Komo, yttrade han slutligen med dof stäm
ma, kom kapten och tag er värja! Jag slå
er eljest i ansigtet och förklarar er för en feg
usling, om ni nekar att strida,. Verkligen su
sade occk i detsamma en örfil öfver Tage
kind occh det så eftertryckligt att näsan sprang
i blod.
Värjorna, viärjorna! tjöt kaptenen skum-
mande af raseri och rusade brodern på lifvet.
Duellen hade troligen slutats med ett bro-
dermord, om icke kaptenens unga fru, med
hvilken han nyligen blifvit gift, förskräckt a
bullret och oväsendet skyndat in i rummet
och kastat sig emellan de stridande, som begge
blödde ur djupa sår.
Ake, som eljest handterade värja vida sämre
än kaptenen, hade dock denna gång haft för-
delen på sin sida och slagit vapnet ur Tages
hand, sedan han tillfogat honom ett djupt sår
ofvanför pannan. Då tar brodern, som kom-
mit att stå nära bordet der de laddade pisto-
lerna lågo, en af dem och skjuter Åke genom
lårpipan så att han vacklade och föll; i det-
samma var det som kaptenens hustru genom
sin melankomst gjorde en ända på striden.
Det ir sedan denna händelse, nu åtta år
sedan, som kaptenen alltid bär en svart bin-
del kring pannan öfver såret, och som Ake,
ehuru en frisk och stark man i sina bästa år,
måst lemna lotstjensten för det skadade be-
nets skull, ty han får alltjemnt begagna käpp
eller krycka och haltar betydligt.
Kaptenens lömska skatt hade äfven be-
röfvat brodern hans förra bergning och var
egentliga orsaken till den fattigdom, som se-
dan inställde sig hos de unga makarne på
Ringö, när Ake icke längre kunde duga till
lots, utan måste underhålla sig och de sina
genom fisket.
) Se A, B, N:o 222 och 223,