det, elleer den, som 1örer disposition af anslaget för fångars värd och underhåll till inredande af ett strafffängelse2 med 30 celler inom Warbergs f. d. fästning, så tror jag att Utskottet rätteligen förfarit i denna del, särrdeles med afseende derpå, att de sålunda disponerrade medlen tillhörde ett förslagsanslag, hvilket vissserligen inom sig hyser ett särskildt byggnadsanslag tå 4000 rdr bko, hvilka likväl voro otillräckliga för dennna kostnad, uppgående till 36,000 rår, och dessutonm icke afsedda för cellfängelse-byggnad, synnerligasst som Rikets er, vid 1840 och 1841 ärens riksdag,, beviljade särskildt anslag af rår 900,000 till nya celllfängelsers uppförande. Tillösning i samma anslag har sedermera ock beviljats, hvarföre det var så mycket olämpligare att taga medlen till detta fångelse med celler uiaf nämnda förslagsanslag, som, just då beslutet derom i Statsrådet fattades, Rikets Ständer voro församlade och tillfälle derigenom öppet, att genom proposition öfverlemna frågan till deras ätgärd, för att erhälla nödiga medel till det afsedda ändamålet. Den 2:a anmärkningspunkten, angående indrifvande af böter, ådömda norska undersäter af svensk domstol, bevisar mer än väl nödvändigheten att omsider komma, sässom man säger, på ren grund med vara unionella föörhällanden till brödrariket. Min enskilda öf vertygeklse i förevarande fall är likväl den, att, om framstäkllningar från Sverges sida på allvarligt säti egt rum, skulle det icke bjelpt, att de bötfällde svarat sig vara uvillige, att betala. Jag tror, att anmärkningen i denna punkt icke saknar skäl, och möjligen även kan bidraga dertill, att de unionella förhallantna en gäng mä blifva till de båda rikenas belätemet ordnade. I afeende på 3:e anmärkningen, som rörer tillämpningen af föreskrifterne angäende beväringsmanskapets vapenöfningar, bar den siste värde talaren ingätt i en näwrmace utveckling af äsigter, dem jag fullkomligt delar. Han har dervid gjort all vidare tolkning och tyddnving af författningarne och meningen med Rikets Ständers beslut hårutinnan öfverflödig. Ms man occk ej förtänka, att de beväringsskyldige ynglingarnaes föräldrar och målsmän intagas af missnöje öfver een sädan behandling af landets ungdom, son: anmärkkt blifvit, helst så ringa eller rättare intet afseende fästats ä hvad Rikets Ständer i detta ämne uttalat.. Må vara, att Rikets Ständer är 1812 medgifvit, att denna ungdom, på hvilken landets hopp hvyi!ar, skulle få i farans stund, dä det gällde rikets sjelfförsvar, ställas i ledet med den indelta armeen; ditintils skulle likväl beväringen exercera för sig p5 egna l2der, och alldeles oriktigt har man således handlat, dä, utan Rikets Ständers uttryckliga samtycke, beväringsungdom, på sätt som skett, ställts till vapenöfvingar i den värfvade armeens leder och dragits till ancdra län, ända till 16, ja 20 mil ifrån deras hem. Befoogenheten af anmärkningen i 4:e punkten, som angär I beräkningen af tiden för det kommendanten Waxhoblms fästning, majoren Åkerstein adömda sus pensionnsstraff, har hr Billström på ett särdeles klar! och beerömvärdt sätt ädagalagt. Huru riktigheten och rättvisaan af samma anmärkning ens kunnat sättas j fråga, kan jag ocksä icke inse, dä jag betänker den ringa taktning, som chefen för landtförsvarsdepartementett, genom det anmärkta förfarandet, uppenbarat för domaremakten, för helgden af laga kraftegande utslag: ett förfarande, kanske minst af allt egnad! att ingifva förtroende och alstra harmoni emellan statsmakterna, för att ej säga nägot ändå svärare. Mä man häraf inse, huru denne man uppfattat sitt dyrbara och ansvarsfulla förtroende, att vara Konun gens rädgifvare. Jag skall icke vidare taga stundets td i anspråk med att närmare utveckla mina äsigter rörande de föredragna anmärkningspunkterne, utar inskrämker mig derutinnan till äberopande af herrar Vems och Billströms väl utvecklade och sakrika anförandlen, men anhäller blott få tillägga några ord. Komstitutionsutskottet har blifvit klandradt derföre, att dettsamma icke framlagt ett totalomdöme öfve sättet huru Konuogens rädgifvare under den ifråga varandle perioden förvaltat sina dyrbara embeten och skölt sin konungs förtroende, eller motsvarat landets förhoppningar och rättmätiga anspråk. Emot dette klander, som visserligen är grundadt ä en b llig önskan, har j g dock två väsendtliga anmärkningar att framställa. Den ena, redan af en talare före mig vidrörd, bestär i det hinder, som af Utskottets majoritet lag emot sett sädant förfaringssätt; men om äfven det icke nmmött, så skulle en stor, knappt öfvervinnerlig svärigkhet härvid förekommit deri, alt i allmänhet ut de infför konungen i statsrådet hällna, utskottet med deladee protokoll saknats motiver till de afregeringer fattadde beslut, synnerligast vid befordringar, sä at ett fullständigt och m tiveradt omdöme af ifräga ställdaa art kunnat derpå med visshet byggas. T! meremdels utvisa samma protokoll endast, huruson föredrraganden tillstyrkt, de öfrige statsråden med bo ipstämt, och konungen deruppä gifvit beslut ga eller intet varit för ifragavarande ända mål stt inhemta, då utskottet icke derjemte haft tillgäng till de speciela handlingarne, och endast mec svärighet och betydlig tidsutd fkaffa. Undantag hafva vä nits från berörd uppställning af protokollerna, då skiljaktighet i äsig. ter irom statsrådet yppat sig. Det har då merendel: varit den numera afgaängne chefen för finansdeparie mentet, som haft, såsom man säger, sin mening fö sig och ädagalagt, att han uppfattat sin ställning så som en konstitutionel konungens rådgifvare, någo gäng understödd af ett eller avnat statsräd. Men öfrigt och för det mesta har det velat skönjas, son hafva besluten på förband uppgjorts och protokollern: utgjot en form. Då säledes uti statsrads-protokol lerna fruktlöst sökts ledning för ett allmä. nare om döme om rädgifvarepersonalens verksamhet, återstår att på egen band forsöka ett sådant genom urskil jande; deraf, hvad gagn af en sädan verksamhet till flutit landet. Det mäste, med vunnen närmare kär nedomn om förhällanderne, villigt erkännas, att de si kallade kuranta mälens mänga öfverhopar regeringel med göromäl och omsorger. Man kommer ock dera till den innerliga önskan, att största delen af dess: 4idsödande, mindre mäl, som väl borde kunna hand lägges af underordnade auktoriteter, mätte skiljas ifru: regeringens bestyr, så att tid blifver densamma öt rig, it egna sin omtanka ät de mera allmänna oci vigtisa statsomsorgerna. Följden blir annars, On dessa lägte bestyr få räknas såsom modifierand Jandets anspråk pa handläggningen af de större oci vigtigare frägorna, att dessa fragor icke leda till nä got äindamäl, då konseljens medlemmar sakna nödi tid, kraft och vilja att genomföra vigtiga, länge bäd önskade och väntade reformer, jemte handläggninge af de kuranta målen. En talare här har hembur konwmgens rädgifvare beröm för det sätt, hvarpå c framlagt den för Jandet otvitvelaktigt vigtiga fråga om representationens orsbildning. I ett sådant b römkan jag icke instämma. Om de hyst rätt allv. med frägans väckande och varit betänkte på densan mas lösning, sä hade den icke bort af samma rät gifvare, då slutliga afgörandet förestod, behandlas r ett så lamt sätt, som vi futt erfara. Misstog är e menisklig svaghet och kan begäs af alla, men kunn dock i de flesta fall med god vilja rättas; och ol ur dimman kringblicka nejden, eller Natavall stenkyrka: de sju remnade jätteblocken, ell