det, elleer den, som 1örer disposition af anslaget för
fångars värd och underhåll till inredande af ett straff-
fängelse2 med 30 celler inom Warbergs f. d. fästning,
så tror jag att Utskottet rätteligen förfarit i denna
del, särrdeles med afseende derpå, att de sålunda
disponerrade medlen tillhörde ett förslagsanslag, hvil-
ket vissserligen inom sig hyser ett särskildt byggnads-
anslag tå 4000 rdr bko, hvilka likväl voro otillräckliga
för dennna kostnad, uppgående till 36,000 rår, och
dessutonm icke afsedda för cellfängelse-byggnad, syn-
nerligasst som Rikets er, vid 1840 och 1841 ärens
riksdag,, beviljade särskildt anslag af rår 900,000 till
nya celllfängelsers uppförande. - Tillösning i samma
anslag har sedermera ock beviljats, hvarföre det var
så mycket olämpligare att taga medlen till detta fån-
gelse med celler uiaf nämnda förslagsanslag, som,
just då beslutet derom i Statsrådet fattades, Rikets
Ständer voro församlade och tillfälle derigenom öppet,
att genom proposition öfverlemna frågan till deras
ätgärd, för att erhälla nödiga medel till det afsedda
ändamålet.
Den 2:a anmärkningspunkten, angående indrifvande
af böter, ådömda norska undersäter af svensk domstol,
bevisar mer än väl nödvändigheten att omsider kom-
ma, sässom man säger, på ren grund med vara unio-
nella föörhällanden till brödrariket. Min enskilda öf
vertygeklse i förevarande fall är likväl den, att, om
framstäkllningar från Sverges sida på allvarligt säti
egt rum, skulle det icke bjelpt, att de bötfällde sva-
rat sig vara uvillige, att betala. Jag tror, att an-
märkningen i denna punkt icke saknar skäl, och möj-
ligen även kan bidraga dertill, att de unionella för-
hallantna en gäng mä blifva till de båda rikenas
belätemet ordnade.
I afeende på 3:e anmärkningen, som rörer tillämp-
ningen af föreskrifterne angäende beväringsmanska-
pets vapenöfningar, bar den siste värde talaren ingätt
i en näwrmace utveckling af äsigter, dem jag fullkom-
ligt delar. Han har dervid gjort all vidare tolkning
och tyddnving af författningarne och meningen med
Rikets Ständers beslut hårutinnan öfverflödig. Ms
man occk ej förtänka, att de beväringsskyldige yng-
lingarnaes föräldrar och målsmän intagas af missnöje
öfver een sädan behandling af landets ungdom, son:
anmärkkt blifvit, helst så ringa eller rättare intet af-
seende fästats ä hvad Rikets Ständer i detta ämne
uttalat.. Må vara, att Rikets Ständer är 1812 med-
gifvit, att denna ungdom, på hvilken landets hopp
hvyi!ar, skulle få i farans stund, dä det gällde rikets
sjelfförsvar, ställas i ledet med den indelta armeen;
ditintils skulle likväl beväringen exercera för sig p5
egna l2der, och alldeles oriktigt har man således hand-
lat, dä, utan Rikets Ständers uttryckliga samtycke,
beväringsungdom, på sätt som skett, ställts till vapen-
öfvingar i den värfvade armeens leder och dragits
till ancdra län, ända till 16, ja 20 mil ifrån deras hem.
Befoogenheten af anmärkningen i 4:e punkten, som
angär I beräkningen af tiden för det kommendanten
Waxhoblms fästning, majoren Åkerstein adömda sus
pensionnsstraff, har hr Billström på ett särdeles klar!
och beerömvärdt sätt ädagalagt. Huru riktigheten och
rättvisaan af samma anmärkning ens kunnat sättas j
fråga, kan jag ocksä icke inse, dä jag betänker den
ringa taktning, som chefen för landtförsvarsdeparte-
mentett, genom det anmärkta förfarandet, uppenbarat
för domaremakten, för helgden af laga kraftegande
utslag: ett förfarande, kanske minst af allt egnad!
att ingifva förtroende och alstra harmoni emellan
statsmakterna, för att ej säga nägot ändå svärare.
Mä man häraf inse, huru denne man uppfattat sitt
dyrbara och ansvarsfulla förtroende, att vara Konun
gens rädgifvare. Jag skall icke vidare taga stundets
td i anspråk med att närmare utveckla mina äsigter
rörande de föredragna anmärkningspunkterne, utar
inskrämker mig derutinnan till äberopande af herrar
Vems och Billströms väl utvecklade och sakrika an-
förandlen, men anhäller blott få tillägga några ord.
Komstitutionsutskottet har blifvit klandradt derföre,
att dettsamma icke framlagt ett totalomdöme öfve
sättet huru Konuogens rädgifvare under den ifråga
varandle perioden förvaltat sina dyrbara embeten och
skölt sin konungs förtroende, eller motsvarat landets
förhoppningar och rättmätiga anspråk. Emot dette
klander, som visserligen är grundadt ä en b llig önskan,
har j g dock två väsendtliga anmärkningar att fram-
ställa. Den ena, redan af en talare före mig vidrörd,
bestär i det hinder, som af Utskottets majoritet lag
emot sett sädant förfaringssätt; men om äfven det
icke nmmött, så skulle en stor, knappt öfvervinnerlig
svärigkhet härvid förekommit deri, alt i allmänhet ut
de infför konungen i statsrådet hällna, utskottet med
deladee protokoll saknats motiver till de afregeringer
fattadde beslut, synnerligast vid befordringar, sä at
ett fullständigt och m tiveradt omdöme af ifräga
ställdaa art kunnat derpå med visshet byggas. T!
meremdels utvisa samma protokoll endast, huruson
föredrraganden tillstyrkt, de öfrige statsråden med bo
ipstämt, och konungen deruppä gifvit beslut
ga eller intet varit för ifragavarande ända
mål stt inhemta, då utskottet icke derjemte haft till-
gäng till de speciela handlingarne, och endast mec
svärighet och betydlig tidsutd
fkaffa. Undantag hafva vä nits från berörd
uppställning af protokollerna, då skiljaktighet i äsig.
ter irom statsrådet yppat sig. Det har då merendel:
varit den numera afgaängne chefen för finansdeparie
mentet, som haft, såsom man säger, sin mening fö
sig och ädagalagt, att han uppfattat sin ställning så
som en konstitutionel konungens rådgifvare, någo
gäng understödd af ett eller avnat statsräd. Men
öfrigt och för det mesta har det velat skönjas, son
hafva besluten på förband uppgjorts och protokollern:
utgjot en form. Då säledes uti statsrads-protokol
lerna fruktlöst sökts ledning för ett allmä. nare om
döme om rädgifvarepersonalens verksamhet, återstår
att på egen band forsöka ett sådant genom urskil
jande; deraf, hvad gagn af en sädan verksamhet till
flutit landet. Det mäste, med vunnen närmare kär
nedomn om förhällanderne, villigt erkännas, att de si
kallade kuranta mälens mänga öfverhopar regeringel
med göromäl och omsorger. Man kommer ock dera
till den innerliga önskan, att största delen af dess:
4idsödande, mindre mäl, som väl borde kunna hand
lägges af underordnade auktoriteter, mätte skiljas ifru:
regeringens bestyr, så att tid blifver densamma öt
rig, it egna sin omtanka ät de mera allmänna oci
vigtisa statsomsorgerna. Följden blir annars, On
dessa lägte bestyr få räknas såsom modifierand
Jandets anspråk pa handläggningen af de större oci
vigtigare frägorna, att dessa fragor icke leda till nä
got äindamäl, då konseljens medlemmar sakna nödi
tid, kraft och vilja att genomföra vigtiga, länge bäd
önskade och väntade reformer, jemte handläggninge
af de kuranta målen. En talare här har hembur
konwmgens rädgifvare beröm för det sätt, hvarpå c
framlagt den för Jandet otvitvelaktigt vigtiga fråga
om representationens orsbildning. I ett sådant b
römkan jag icke instämma. Om de hyst rätt allv.
med frägans väckande och varit betänkte på densan
mas lösning, sä hade den icke bort af samma rät
gifvare, då slutliga afgörandet förestod, behandlas r
ett så lamt sätt, som vi futt erfara. Misstog är e
menisklig svaghet och kan begäs af alla, men kunn
dock i de flesta fall med god vilja rättas; och ol
ur dimman kringblicka nejden, eller Natavall
stenkyrka: de sju remnade jätteblocken, ell